Har varit för intensiv som vän - hur tänka?

Tror du behöver backa helt och låta henne styra om hon vill ta kontakt. Under en lång tid. Tar hon inte kontakt har hon nog känt en ganska stark obekvämlighet eller helt enkelt inte har det behovet. 

Något du behöver lära dig är att läsa av rummet som man säger.
Dvs ta en stund och överväga om det jag vill säga/göra verkligen är nödvändigt och välkommet just precis där och då? 
Är det verkligen viktigt att störa en kollegas arbete x gånger om dagen bara för att småprata om privata saker man kan vänta med att prata om på lunchen?  
Osv osv.  

Man kan vinka och säga hej på avstånd med ett varmt leende och stanna där. Det är att respektera privat space och respektera arbetstiden samtidigt som man är öppen och vänlig .   

Du behöver träna på vad som är klara gränser för arbete och privatliv.  

Jättebra att kollegan sade det som hon kände! Det du får göra är att helt enkelt inte söka upp henne och prata så mycket med henne. Bara någon gång ibland  när det t.ex. finns en naturlig orsak att ta kontakt. Visa henne att du respekterar vad hon säger.

Men du behöver inte skämmas, hela vårt liv är en lång inlärning om hur man kan samspela med andra. Vi alla lär oss nytt från andra då och då,  och har man tur så är det någon som hjälper en på vägen till ett bättre fungerande.

Om du nu har blivit mer allmänt social under senare år så tycker jag att du ska fortsätta att vara det nu också på jobbet!   

Rädda en del (men kanske inte hela) vänskapen gör du genom att fortsätta att jobba ihop med henne och vara vanligt vänlig. Inte vara för på och vilja prata med henne hela tiden. Om honcser att du resprkterar hennes åsikt så kommer hon att respektera dig för det. Att du är socialt flexibel. Lycka till!

Ja, det låter klokt.
Vara vänlig och säga hej. Men låta henne styra konversationen. Kommer vara jobbigt att inte kunna inleda samtal, då jag känner mig väldigt bekväm med henne. Men vill förstås respektera hennes känslor och visa att jag kan vara en bra vän.Helt klart träna på gränserna. Tyvärr är jag ganska dåligt utvecklad där. Eftersom jag inte direkt haft några vänner. Eller pratat så mycket.

Vill också nämna att hon ofta tagit initativet till att prata om saker som inte hör jobbet till. Mående, ekonomi, livet, utveckling o.s.v. Så det har inte bara varit jag som pratat med henne. Utan även tvärtom. Däremot hsr hennes samtal startat mer naturligt. När vi ändå varit nära varandra och kunnat prata en stund. Jag har ofta gått till henne för att prata. Gärna flera gånger per vecka. Allt för att jag gillar att prata med henne. Men hon har förstås känt sig lite instängd.


Jag är väldigt glad att hon vågade säga till. Gör att jag respekterar henne ännu mer. Och kanske lite dumt och fel. Ser henne som en bättre vän. Hon har lagt massa energi på att berätta vad jag gjort för fel, med en massa positiva meningar mitt emellan. Som att hon gillar mig och tycker det är kul att prata med mig. 

Så tror inte hon ogillar mig. Men ogillar intensiteten kag haft. Att jag kanske gått över en gräns hon inte var bekväm med.  

Du verkar ha bra koll nu!

Alltså hon har pratat med dig när ni ändå har träffats för andra saker, medan du har sökt upp henne. Så då får du låta bli att söka upp henne! Och låta henne styra när ni ska prata lite mer privata saker. Detta är något du måste göra för att det hela inte ska bli obehagligt på något sätt. 

De flesta relationer, oavsett om det är som kollega, vän eller partner är en dans. De tar ett steg, du tar ett, ibland kanske en av er tar flera steg samtidigt men ni rör er alltid mot varandra. I ditt fall så skulle du ha kunnat undvika detta genom att lägga märke till att det bara är du själv som aktivt söker upp henne. En person bättre på det sociala samspelet hade slutat gå till hennes kontor för att prata om hon aldrig kom till ditt kontor för att göra detsamma.

Men det är inget att skämmas över eller låta dig nedslås av. Det låter som att du försöker lära dig det sociala samspelet bättre och att du blivit mycket modigare att våga umgås med andra människor. Bra jobbat!

En varningsflagga dock för att hon uttryckt att du varit för nyfiken och på. Det låter inte som vanliga egenskaper för en kollega utan antagligen tror hon att du har ett romantiskt intresse för henne. Om du inte är intresserad kan ett bra sätt att hjälpa er relation på traven vara att uttrycka detta på ett snyggt sätt. Du kan t ex berätta att du värdesätter er vänskap och hoppas att ni kan fortsätta ha intressanta samtal.. Ett annat sätt att avväpna situationen kan vara att vid tillfälle nämna i förbigående att du ska på en dejt ikväll. Skratta och skämta lite om att hon får önska dig lycka till.

Och är du intresserad av henne så är det bästa du kan göra att backa undan och låta henne komma till dig. Det är nog tyvärr inte så troligt att hon känner samma sak för dig för då hade hon nog inte uttryckt sig som hon gjort kring situationen. Men du vill inte att hon ska känna sig påpassad eller som att du är lite creepy eller för intensiv i ditt intresse av henne. Det är inga bra egenskaper hos en potentiell partner.

Jag förstår att det kan ha tolkats "romantiskt". Men det finns inga sådana tankar överhuvudtaget. I samma veva nämnde jag till henne, anledningen till varför jag ofta gått till henne: Jag försöker utvecklas, men har fortsatt svårt att prata med folk. Så när jag hittat en vän jag känmer mig tillräckligt bekväm med, så har hon fått väldigt mycket fokus från min sida. En person msn vågat prata djupare ämnen med.

Har haft en annan tanke, jag inte vågat nämna och förmodligen aldrig kommer göra. Att jag nästintill önskat "att hon vore en man". Det hade gjort vissa problem enklare. Mina intentioner hade inte riskerats blivit missuppfattade. Men ja, inget jag vill berätta. För det känns otroligt taskigt mot henne. För i min värld kan en man och kvinna vara vänner. 

Du är inte ensam. Det där kan hända även om man är av samma kön (och absolut inte har några homosexuella känslor).

Jag har varit på båda sidorna: både att en väninna har blivit väldigt på och ringt hela tiden och inte velat förstå att jag inte har tid att sitta i telefon så mycket, hon planerade typ långt i framtiden om vad vi skulle göra: vi skulle föda barn samtidigt och vara mammalediga tillsammans och gå på barnvagnspromenader, och när vi blev änkor (ingen av oss hade ens en man då!), skulle vi bo ihop i ett stort hus på landet med en massa djur! Jag orkade inte med detta och blev tvungen att säga det till henne, och då blev hon djupt sårad och hördes aldrig mer av. Troligen hade hon ingen annan vän än mig...

Men tidigare var jag en gång på andra sidan: jag hade varit utanför i både grundskolan och på gymnasiet, och när jag började på universitetet och äntligen fick en kompis, så tyckte jag att det var fantastiskt, det var jättestort! ...men en dag fick jag ett brev i brevlådan, där hon förklarade att hon kände sig kvävd av mig, att jag försökte isolera henne från de andra studenterna, och att hon därför sa upp kontakten. Blev stelt de veckor som var kvar på läsåret, sedan slapp jag se henne ändå för att jag tog studieuppehåll (planerat, inte för hennes skull). 

Så vad ska man säga... Rådet blir väl att man inte ska gå för fort fram, att man inte ska vara för på så man får en vän att känna sig kvävd. Ett vänskapsförhållande i vuxen ålder är heller inte som ett par bästisar i barndomen/tonåren, så har man missat det får man inse att det är för sent. Man kan i stället få detta i en partner.

Det är även bra att försöka få flera vänner, så att man inte hänger upp allt på en. Är det svårt, så kan man i alla fall gå med i någon förening där man pratar med folk någon gång i veckan, så att inte allting hamnar på denna nya vän. Det finns även gruppterapi och individualterapi  där man kan prata om mer privata saker, om man har behov av det, det måste inte bara vara med denna enda vännen. 

Skönt att höra, inte bara jag som gjort att en vän känt sig kvävd.

Känner mig tacksam att jag fick veta de problem jag orsakat. Hon hade kunnat sagt "sluta prata med mig" utan en förklaring. Istället fick jag veta vad som skavde och med er hjälp, förstå vad som krävs av mig. Nu kan jag bevisa att jag kan lära mig av mina misstag. Främst för mig själv men även för henne.

Min självkänsla har aldrig varit så bra som senaste året (2025). Så har faktiskt försökt hitta på aktiviteter med andra människor. Främst med misslyckade försök, men även ett lyckat!

Självkänslan fick sig en rejäl törn efter att få höra hennes ord. Men då är det extra skönt att läsa dina erfarenheter. Man är inte den enda som gör sociala snedsteg. 

Så jag måste se de positiva delarna. Har utvecklats enormt senaste åren. Från att aldrig våga säga ett ord till att kunna ha pratstunder med olika människor.

Ur ett annat perspektiv så kan man vara för på ur andra vinklar också som kanske inte alltid är av godo....
Nu tror jag inte detta är ditt problem just nu men väl värt att notera...

Ibland kan man vara för på av VAD man berättar och HUR man berättar när det gäller privata förtroende.  Vissa saker kan och bör man absolut inte dela med en vän utan platsar bättre i samtal med en kurator,  präst, chef eller annat.  Ibland kan det vara alldeles för privat information och skapa obekväma situationer för en vän att få veta olika privata saker. Det kan upplevas som både för på och för gränslöst. 

Jag har ett par vänner som då och då tenderar att dela med sig för mycket av sitt innersta och det gör mig oerhört obehaglig till mods och det är förtroenden jag verkligen inte vill ha på mitt samvete att bära.  

Självklart ska man kunna dela sitt privata med en vän men det finns skillnad på vän och vän . Det finns folk jag står nära sedan 40 år tillbaka och är som en syster man delar allt med men med respektfulla gränser.
. Sen finns det kollegor jag umgås med privat och känner väl men som jag aldrig i livet skulle ens ringa och sjukanmäla mig till... 
och så finns det filterlösa vänner som utan att blinka skulle erkänna ett mord för mig och inte förstå att jag tar illa upp 

Så kanske din kollega också antyder att vissa bitar må hända är alldeles för privata för att vara passande er emellan och upplevs som för på?