Orkar inte med hans studier

Räkna dina VAB-dagar under året så får han ta igen dem under kommande år genom att ta 70% av VAB tills han är ikapp.

Jag och min man har delat VAB jämnt på årsbasis alltid.

Utifrån det du skriver förstår jag till fullo att du är trött och känner dig osedd av din man. Hur gamla är ni? Att initiera studier parallellt med småbarnsåren är vågat, både tidsmässigt och finansiellt.

Att du inte får uttrycka att det är jobbigt för att det triggar en känsla av stress hos honom är inte bra. Du måste få känna dig trygg att uttrycka dina känslor och vise versa. Att studera brukar ju också vara mer flexibelt än ett arbete, beroende på vad man studerar. Har han inte möjlighet att sköta en del av studierna parallellt med barn och hushåll, eller är allt studerande lärarlett och platsbundet?

Vi är 30+ och ja, det kanske var lite förhastat. Men min man har alltid varit rädd för högre studier efter en dålig skolgång. Så när högskoleprovet gick bra och han kom in så tänkte vi att vi kör. 

När han har lugnare perioder så lämnar han och hämtar. Han lagar mat osv. Han lämnar och hämtar nästan alla dagar. Det är bara det att om hans skola går före allt. Och jag var medveten om det men kanske förstod jag inte hur ensam jag skulle känna mig. Om jag har en viktigt möte och barnen är sjuka så är det liksom skitsamma för han kan inte vara hemma den dagen. Det ger mig mer stress medan jag finns där för att minska hans stress. Han vill känna stöttning men jag tycker att jag stöttar honom tillräckligt genom att låta hans studier gå före allt annat. När uppsatsen var inskickad så vill han fira med sina studiekompisar och det enda jag kunde tänka var ?när ska jag får fira att jag är klar med detta jävla lasset? och då fick jag dåligt samvete. Jag kunde inte ens glädjas åt honom. För helt ärligt så känner jag att jag är anledningen att han kan fokusera på sitt. Och december var en hemsk månad. Jag hade som mest på jobbet. Var ensam med barnen hela tiden. Jag ville lämna allt! 

C-uppsatser är detta, på TS låter det som om det handlar om doktorsavhandlingar, och det har han fått TS att tro. C-uppsatser är inte så märkvärdiga och har man en bra handledare och skriver om något som intresserar en är halva slaget vunnet. För att TS ska få lite perspektiv; som nybliven pensionär tog jag en högskoleexamen, en till, och kandidatuppsatser skrev jag, två stycken, för att jag tyckte att det var kul. Jag minns inte att det var särskilt betungande - och då är jag en medelmåttig student, inget geni.                                                                                                                                  Det gäller att prioritera, utekvällarna och "den lediga tiden" får anstå tills man är klar. Att läsa är väl inte utmattande! Fattar inte det här, att så mycket tid måste vikas för sambons studier! Jag hade en studiekamrat som nu blivit färdig med sin master, ensamstående med tre barn. Antingen läser sambon något som inte intresserar honom och därför går det trögt, eller också saknar han förmåga att planera sina studier. Om han organiserar sig vettigt kan han dela hemarbetet med TS - men då får han avstå från utekvällarna och det är väl inte så farligt!                                                                                                                                              

Bra om han då är klar till sommaren så förbereder du honom redan nu på att han är då ansvarig sen stora delar/ hela sommaren eftersom han då är ledig. Börja redan nu sätta en förväntansbild! 

Samma sak när han börjar jobba, prata om att nu får han börja ta sig an att vabba, nej det spelar ingen roll att han är ny på jobbet. Nu är det din tur att få dina behov uppfyllda. Detta kommer annars bara att fortsätta! 

Var tydlig redan nu så det inte kommer som en chock.

Alla som pluggar och har barn vet att de måste vara effektiva och se pluggandet som ett jobb och använda timmarna på dagen när barnen är på förskolan osv. Det låter inte som att han gjort vad man hade kunnat förvänta sig av en småbarnsfar som studerar, tyvärr. 

Nu känner jag ändå att jag måste försvara min man lite. De var två som skrev och den andra killen blev svårt sjuk och var borta i två veckor. Deras handledare var till igen hjälp medan andra kunde maila och ringa sin handledare så fick mannen enbart träffa sin vid de del-opponeringarna de hade Med andra studenter och fick höra att de ?hade mycket att göra?. Han har också varit extremt nervös för att som sagt innan så har detta inget han trodde han skulle kunna göra. Vilket har lett till att han studerar så hårt att han vått VG på det mesta men tror fortfarande att nästa gång kommer det inte gå. Men ja, jag har också studerat och kommer ihåg detta som väldigt lugnt. Inte samma linje dock. 

Min man veckopendlade för jobb i tre hela år när vårt barn var 5-7 år. Jag skulle ratta allt hemma och visst är det enklare med ett barn men jag har ett heltidsjobb som ibland kräver övertid med kort varsel, barnet hade kort skoldag och flera aktiviteter och ja, det kändes inte helt lätt alltid även om mannen gjorde sitt bästa på helgen. 

Jag tycker du ska boka in ett "firande" med en väninna på spa också (eller om det inte finns pengar en ledig helg i någons sommarstuga i alla fall) när hans termin är slut. För att markera att den perioden nu är över och för att han ska inse att det är dags att börja dela mer på uppgiften att roa barnen. Låt honom dock lösa sin helg med barnen själv, lägg dig inte i hur han gör det.

Det var en bra idé. Det ska jag göra. 

Studierna leder förhoppningsvis till bättre jobb och därigenom något positivt för hela familjen. Du har tydligen varit ok med att han pluggat nu med småbarn, så ja jobbigt men du får stå ut ett tag till. 

Men du borde naturligtvis få beklaga dig ibland och likaväl som att han bör få fira en tenta en kväll, bör du få gå ut med vänner någon kväll med honom eller någon annan som barnvakt. 

Det är många som är ensamstående med barn på heltid, så att det är ett så stort problem att du är det varannan helg är inte helt lätt att förstå, men det beror väl på vad man jämför med. Du har ju bara en kort tid kvar i alla fall, så håll ut men skaffa barnvakt ibland så du får det lite lättare. 

Jag vet. De har det ju värre. Men när livet är menat att delas med någon så är det ju så man vill ha det. Jag känner väl mig förbisedd. Och när jag gör en månad själv (helger och kvällar) så är det lätt att känna sig ensam (fast man inte borde det).