Utseende

Så kan det vara. Kvinnor blir hårdast bedömda utseendemässigt ja, men i övrigt vet jag inte. Jag tror att kvinnor ofta önskar att utseendet inte spelade så stor roll, men att dom ändå vet med sig att det gör det. Men det är bara en teori. Utseende och att få bekräftelse är betydligt svårare idag eftersom alla jämför sig med varandra även på sociala medier. Nu när det dessutom finns allehanda filter så är det ju i princip omöjligt att konkurrera om uppmärksamheten.

1: Det finns sjukt mycket pengar i den här branschen.
2: De som är, enligt norm, snyggare, kan tjäna personliga fördelar på det.
3: Folk tenderar att göra som andra gör.

1. Varför är det så sjukt mycket pengar i branschen då? Det är ju troligtvis för att folk är så desperata efter att se bra ut, eller?

2. Vilka fördelar har man som snygg tycker du?

3. Jo, det gäller dom flesta.

Det ena behöver inte utesluta det andra.

1: Ja det hänger ju i hop med 2 och 3. Finns det pengar att tjäna så tenderar folk att vilja sälja. Och när de väl gör det, så vill de ha mer och hjälper till att förstärka  behovet av att se bra ut.
Där har vi ju också en "ny" grupp, influerarna, som tjänar pengar på att få folk följa trender och mode.

2: Det finns ju forskning på att man har lättare få jobb, högre betyg, mer lön om man ser normativt bra ut.
Gjordes ju en en studie under pandemin och jämförde personer som ansågs snygga och deras betyg. Och den visade på att de fick sämre betyg då lärarna inte såg dom.

Ingen mening med fröken Sverige när majoriteten ser likadana ut 

Om man tittar sig omkring ute i verkligheten ser man att dom flesta inte ser ut så.

Det man ser är att många är, vad jag skulle kalla, översminkade. Sen är frågan hur mycket man lägger på utseende i övrigt. Det vet inte jag.

Jag använder inga filter och inget smink för jag ser rätt så bra utan smink och filter  

Då får du vara tacksam att du fick ett fint yttre.

Att ägna så mycket tid till utseendet beror nog en del på ens värderingar. Så har man andra värderingar är det inte så attraktivt.

Nja...om du med värderingar menar att man lägger stor vikt vid att se bra ut så är det väl säkert så att det hör ihop, men i övrigt ser jag ingen direkt koppling mellan tid som läggs på utseende och vilka värderingar personer har. 

Verkar fördomsfullt. Om man inte lär känna personen, så är det nog svårt att uttala sig om vilka värderingar den har.

Jag förstår inte varför så många verkar tro att personer som tar hand mycket om sitt utseende inte kan vara bra, fina människor eller ha andra intressen än yta. Det verkar så svartvitt, som ett tänk att det går inte att vara både och, att ha både yta och insida samtidigt. 

Håller med. De flesta jag ser har ingen eller sparsam sminkning. Mest bland fjortisar som sminkningen är överdriven med ex. orange ansikte av foundation
De lär väl sig med tiden att sminka sig lite mer sparsamt och smakfullt.

Plastikopererade ser jag nästan aldrig, kan komma ihåg de få antal jag sett som går med ankläppar och stela fillersfejs. De har även haft fejkhår, massor med puder och värsta clownsminkning i övrigt. Utseendefixerade kvinnor med (vad jag gissar) massor med komplex.

Jag tycker det är kul att göra mig fin/känna mig fin (har dock mindre och mindre ork eller tid för det och bryr mig betydligt mindre nu än när jag var ung - då kunde det kännas som ett krav, kanske för att jag blev mobbad och kallad ful som barn). Jag blir särskilt glad om min partner tycker jag är vacker och ger mig komplimanger. Jag kan bli glad även när andra ger mig komplimanger men jag vill inte att mitt värde ska sitta i mitt utseende. Jag vill hellre bli omtyckt för den jag är oavsett om jag orkat snygga till mig eller ej än hur jag ser ut. Men att ge någon en komplimang för utseendet och att tycka om personen som person är två helt olika saker (de är kanske mer sammanblandade vid romantisk kärlek, men älskar man någon är det oftast grunden och den personen blir extra vacker i ens ögon). Att få en komplimang/att se fin ut är trevligt, att vara älskad eller uppskattad för den man är kan bli grunden för en fin relation. Båda är trevligt men det sistnämnda är betydligt mer värdefullt.

När jag var ung trodde jag att om jag var vacker skulle jag bli omtyckt/älskad. Om man är väldigt vacker tror jag det är svårare att upptäcka att det är åtskilda saker än om man aldrig varit speciellt vacker men ändå blivit älskad och uppskattad, och det blir mer skrämmande att förlora sin skönhet för att man tror att det är den som gör en värdefull. Jag är ganska vacker och därför har det varit ganska svårt att upptäcka skillnaden. När jag var runt 20 var det första jag gjorde när jag var på ett uteställe att kolla runt och se om jag var vackraste tjejen där. Var jag det kunde jag ha jättekul och uppträda väldigt självsäkert (trots att jag annars var blyg), upplevde jag att någon var vackrare än jag störde det mig och hon blev fokus för min uppmärksamhet. Jag blev mer tillbakadrage. Som tur var fick jag barn tidigt och slapp hålla på så under någon längre period. Jag var fortfarande vacker men det var inte alls centralt i mitt liv. Jag var inte längre upptagen av det i tanken även om det kunde ge en boost att känna sig fin, klä sig snyggt eller få en komplimang.

Med åldern försvinner den uppenbara skönheten successivt och det har varit både jobbigt och skönt i lika delar. Men det är fortfarande viktigt att min partner tycker jag är vacker och det gör han, märkligt nog tycker han jag är vackrare nu. Vilket jag inte tror stämmer rent objektivt, men han älskar mig så då upplever han det så och det gör mig glad. Jag vill såklart vara fräsch och ge ett gott intryck, men snygg bryr jag mig egentligen bara om att min partner tycker att jag är, och kul att själv känna sig litet snygg ibland också. Men jag vill verkligen inte bli bedömd efter mitt utseende, varken av min partner, mig själv eller andra. Det är som sagt två olika saker.

Utseendet har alltid varit viktigt, absolut har det varit så!

Men graden av fixning som vanliga  människor tycker är O.K. att själv göra har ökat. 

Men det har alltid funnits, tänk på kvinnorna i medel- och de övre klasserna som snörade midjorna så att de ibland svimmade under 1800-talet.De använde gärna arsenikkräm för huden blev så snyggt blek...

Senare kom linnen som tryckte ihop brösten på 20-talet och höfthållaren, när alla skulle ha pojkkropp. 

BH'n med inlägg för större byst och dessutom gördlar som skulle förminska mage och bak lite längre fram i historien. 
Vrålmakeup på 60-talet. Anorektiskt ideal i slutet av årtionet. 

Mer naturligt ideal på 70-talet, men nog skulle man vara smal och ha långt vackert hår. 

Sedan 80-talet med stora permanentade hår och massor av färgglad makeup.

På 90-talet mer avancerade hudkrämer och smalideal. "Heroin chick" Nu började ansiktslyftningarna bland vanligt folk bli vanligare. 
Och så vidare.....

Men skönhetsoperationer och injiceringar var ändå inte lika vanliga och accepterade.

Kanske beror ökat fokus på det att en del i samhället har fått mer pengar att röra sig med och att internet exponerar oss för mer bilder och påverkan när det gäller utseendet. Unga som följer influencers som gör reklam för skönhetsmedel och ingrepp. Retuscherade och fixade bilder som ger rent omöjliga ideal. 

Det blir mer fokus på det när det förekommer mer i det som man möter dagligen. Kaninhål som handlar om utseende som algoritmerna snabbt leder in folk i.