Får inte barn till skolan

Vet ni vad smärtorna beror på? Får han någon typ av medicin eller annan behandling?

En hel skoldag kanske känns oöverstigligt för honom? Kan han vara där någon timme (kanske tom att du eller pappan är med), och sedan får gå hem? Jag tror att det ev skulle kännas lättare för honom om han vet att han inte behöver vara där hela dagen, utan mer "hälsa på" i början. Funkar det, kan ni öka närvarotiden successivt. 

Om han får ont i magen under skoltid, behöver skolan på förhand ha en plan för hur de hanterar det. Kanske finns det ett rum dit han kan gå och lägga sig och vila en stund? Kan han få vara inne på rasterna, eller få ringa dig och prata en liten stund, eller vad ni nu kan hitta på för att han ska känna sig trygg.  Vad tycker sonen, har han några förslag på vad som skulle kännas tryggt för honom? 

Jag förstår att det är en annan sak när det ligger något fysiskt problem i grunden, tufft med magstrul så ung.

En av mina ungar hade problem runt samma ålder, med ångest och fobi. När han skulle vara hemma, och det inte gick att få iväg honom, istället för att ta kampen sa jag okej, men plockade undan alla sladdar till tv, dator, stängde av skärmtid etc. Det fanns alltså ingenting att göra hemma. Så har jag gjort med båda ungarna om dom ska vara hemma på lösa grunder. De är nu 12 och 13, ingen av dom har en sjukdag på två år

Jag förstår att det kan verka kontroversiellt, och jag förstår att barn är olika. Däremot tycker jag aldrig att det ska finnas någonting lockande med att vara hemma. Krävs det ska legot ut också.

Men det är en fin balansgång, det får inte verka som en uppenbar bestraffning eller påverkansförsök, då finns risk att barnet på envishet ska hålla sig hemma ändå. Det ska bara vara en tydlig regel, är man hemma så är det för att man mår för dåligt för att göra någonting alls. Man kan samtidigt ge kärlek och sympati, det behöver inte vara likhetstecken med att vara en råbarkad bestraffare.

Det kanske känns elakt nu, men är det inte mer elakt att låta ett barn tappa tråden i livet, i längden?

Sen ska jag lägga till att jag alltid lagt stor möda i prata, hjälpa, utmana, trösta etc också. Mer än de flesta skulle jag tro. Att vara medkännande och låta ungen själv gå till botten med var skon egentligen skaver. 

För min son handlade det om en rädsla för att vara sämre än andra, han kände sig i underläge, vilket triggade ångest i form av fobi för olika saker. Allt detta kom han fram till själv, när jag vägrade sluta att nysta i det, jag motade fram självreflektion, och gav mig inte förrän han själv hade svaren på sina problem

Detta stämmer till viss del också med min son. Han får ångest av att gå till skolan nu och han är också rädd att vara sämre än alla andra. Han vill inte vara utmärkande på något vis. Men hur får jag honom tillbaks till skolan?!
Han vågar inte gå dit nu när han varit borta så länge.
Han är rädd vad alla ska säga!

Tack snälla för alla råd. Det var väldigt bra råd. Allt detta har vi fått råd om från skolan och försökt med men inget funkar!! 

Håller med den här skribenten, att skoldagen kanske bör starta med någon timme, sen utöka allt eftersom och att det finns tillgång till vilorum att gå undan till om magproblemen kommer.

Men jag håller också med den skribenten som föreslog att stänga av internet, TV och sådant ungdomar fördriver tiden med när de sitter hemma. Jag har en vän som hade en son som började få allt högre frånvaro och höll sig hemma vid datorspel istället. Min vän stängde nätverket och sa att det öppnas inte förrän du har en normal närvaro i skolan. Sonen fick ofta magont när han skulle till skolan och det visade sig sen att det var ångest för att han inte kommit in i gruppen som skapade magontet. Men han började gå till skolan när nätverket stängdes hemma, efter ett tag kom han in i gruppen också och sen var det inte något större problem med frånvaron. 

"ont i magen", och "måndagssjuka", och "oro i skola, skolmiljö", svårt att sova borta...

Been there, done that, got the t-shirt. 

Jättebra att du är närvarande som förälder, att du pratar, samtalar, utreder (rent fysiskt - det gjorde även jag och mitt ex - utifrån allergier, kost, etc you name it men det visade ingenting). Att du har en god kontakt med skola, mentor etc.

Vi testade också "morot och piska", funkade ibland, men löste inte allt, vi borrade i huruvida det fanns eller var tal om mobbing i klass, skola, skolmiljö, allt möjligt. Utan att få några vidare svar mer än koleriska pre-teen beteenden och frustrerade och irriterade föräldrar...

Last resort-lösningen blev; kommer här som ett tips (!). Vänd dig till barn-och ungdomshälsan, eller om din kommun/region fortfarande benämner det "BUP". 

Barnet och föräldrar fick träffa psykolog/terapeut, samtal, sätta ord på saker, övningar, andningsövningar, x antal gånger. Sakta så vände det (vilket gick ganska snabbt faktiskt). Tror i sak inte att vi hade mer än 4-5st "en-timmes-samtal", i olika konstellationer. För att sedan helt "försvinna".

Så det är mitt tips. När man inte når längre som förälder/föräldrar, med sitt barn, med skola, skolhälsan, skolkurator. Då vänder man sig till "psyk-vården". Även om det kan kännas läskigt och som en hög tröskel...

Låt inte din son bli en hemmasittare... menar inte att du tillåter det, mer att gör allt för att undvika det! Han kommer att tacka dig senare i livet!!

Prova att ta bort all form av underhållning hemma. Försök ta reda på exakt vad han känner mindervärde över. För min son var det att han var kortast, och att han tyckte att han var sämre än alla i skolan.

Det jag sa var att ja, han är kortare än alla andra, och att han får räkna med att det kanske är så för alltid. Ja, du kanske är sämst i skolan, men det kan du göra något åt om du vill, vill du inte det så är det okej. 

Jag förklarade att nån alltid kommer vara längst, kortast, fetast, bäst i skolan, sämst på fotboll, bäst på simning etc etc. Att vissa saker kan man påverka själv, andra får man acceptera.

Jag tror att det största misstaget man kan göra är exempelvis att säga ta det lugnt, du växer ikapp! Det är som att säga att du duger först då, du spär på barnets komplex.

Kortfattat ska du validera barnets känslor, ja, du kanske är störst i klassen, eller sämst i fotboll, men det är okej. Ta bort stigmat genom acceptans, så kommer barnet skifta fokus när du når fram.

Det var helt tydligt rätt metod för ditt barn, och jättebra jobbat av dig som förälder! 

Som du skriver får man försöka bedöma vad som funkar för det enskilda barnet. Vi provade det du beskriver, men vårt barns ångest var så kraftig att hon hade hellre suttit ensam i ett mörkt rum än att gå till skolan, som gjorde henne fullkomligt panikslagen, bokstavligen. 

 

TS, har ni kontakt med BUP och elevhälsan? Om inte ordna med det så fort som möjligt. En del kommuner har grupper som arbetar enbart med elever med problematisk skolfrånvaro. Försök få hjälp av dem så fort som möjligt. Se till att ha arbetet med att få tillbaka sonen i skolan dokumenterat av tex elevhälsan så att inte Soc kommer och anklagar er för att inte göra något. 

Gör skolarbete hemma så att din son inte hamnar efter. Gör han det är det ännu jobbigare att komma tillbaka. Se också till att behålla rutiner kring sömn och mat. Gå upp samma tid som vanligt och han ska klä sig etc som vanligt. 

Be läraren berätta för klassen att han har varit sjuk (en vit lögn ÄR ok!) och be klasskompisarna att vara som vanligt mot din son. 

Ett annat av mina barn var sjuk i ett par år och kom sen tillbaka till sin klass. Läraren pratade med klassen i förväg och de andra barnen var väldigt snälla och ställde inte frågor.