Får inte barn till skolan

Last resort-lösningen blev; kommer här som ett tips (!). Vänd dig till barn-och ungdomshälsan, eller om din kommun/region fortfarande benämner det "BUP". 

Vår son började få ont i magen av och till, blev sämre över en 8-veckorsperiod och fick inte sova så han kunde inte vara i skolan utan blev fort svag och apatisk men det var olika mående olika dagar. Vid smärtattack så att han skrek rakt ut och kräktes åkte vi till akuten men det enda de gjorde var att kolla att det inte var blindtarmen och sen blev man hemskickad för att det slutade igen.

Fyra glada stafettläkare på VC tyckte under tiden bara vi skulle tratta i honom Alvedon, skolan tvingade oss att sitta i väckelsemöten med skolsyster och kurator och studierektor och skulle ha oss att bekänna att vi bråkade hemma eller att han var mobbad (båda helt fel).

Inte förrän jag tröttnade, satte mig på barnakuten och vägrade gå därifrån fick vi vettig undersökning (ultraljud). Barnläkarna Piff och Puff som från början käckt hade sagt "det är nog bara förstoppning" fick ringa universitetssjukhus och läsa på. Sen blev det först uteslutande undersökningar i två plågsamma heldagar och lite senare operation, av en smärtsam inflammerad urachuscysta, en blåsa i urinvägarna.

Denna vävnad ska tillbakabildas när barnet ligger i mammas mage, men om det inte händer så kan den i oturliga fall bli inflammerad lite som en blindtarm, och kan då riskera att aktiveras varje gång man har virus eller höjd inflammationsnivå i sin kropp.

Jag säger inte alls att det är ert problem för det tror jag inte, men det är heller inte alltid så att barn hittar på bara för att det inte gör jätteont hela tiden. Det finns många tillstånd som är "variabla". Varierande låg nivå av smärta tär på psyket allmänt och gör barn ängsliga, och det värsta är givetvis om ingen vuxen tror på en och man har ont/mår dåligt och är orolig för att det kan vara något allvarligt.

Vår son var som ny samma ögonblick han vaknade efter narkosen, trots såret.
Utan mitt krigande mot vården hade han kunnat bli apatisk hemmasittare med magont, bara.
-
Själv blev jag veteproteinallergiker mitt i livet. Det kan ge väldigt många olika symptom, och ibland bara ett eller några av dem. Träffade då en ung ST- läkare som själv var veteallergiker. Han hade haft ont i magen efter varje måltid hela sitt liv från bebistiden. Ingen läkare hade fattat vad felet var för det vanliga celiakiprovet var ju negativt (DUH!) och det var faktiskt en erfaren dietist som hade rått honom att utesluta vete helt några veckor, under hans utbildning.

Magen blev helt tyst, ingen smärta. Efter att i 23 år tvingats lägga sig i 15-20 minuter och hantera magvärken efter _varje_ måltid.

RIDÅ.
-
Är ditt barns hälsoproblem viktigt- kräv alltid en second opinion, och ofta en 3rd och 4th också.

Det var helt tydligt rätt metod för ditt barn, och jättebra jobbat av dig som förälder! 

Som du skriver får man försöka bedöma vad som funkar för det enskilda barnet. Vi provade det du beskriver, men vårt barns ångest var så kraftig att hon hade hellre suttit ensam i ett mörkt rum än att gå till skolan, som gjorde henne fullkomligt panikslagen, bokstavligen. 

 

TS, har ni kontakt med BUP och elevhälsan? Om inte ordna med det så fort som möjligt. En del kommuner har grupper som arbetar enbart med elever med problematisk skolfrånvaro. Försök få hjälp av dem så fort som möjligt. Se till att ha arbetet med att få tillbaka sonen i skolan dokumenterat av tex elevhälsan så att inte Soc kommer och anklagar er för att inte göra något. 

Gör skolarbete hemma så att din son inte hamnar efter. Gör han det är det ännu jobbigare att komma tillbaka. Se också till att behålla rutiner kring sömn och mat. Gå upp samma tid som vanligt och han ska klä sig etc som vanligt. 

Be läraren berätta för klassen att han har varit sjuk (en vit lögn ÄR ok!) och be klasskompisarna att vara som vanligt mot din son. 

Ett annat av mina barn var sjuk i ett par år och kom sen tillbaka till sin klass. Läraren pratade med klassen i förväg och de andra barnen var väldigt snälla och ställde inte frågor. 

Prova att ta bort all form av underhållning hemma. Försök ta reda på exakt vad han känner mindervärde över. För min son var det att han var kortast, och att han tyckte att han var sämre än alla i skolan.

Det jag sa var att ja, han är kortare än alla andra, och att han får räkna med att det kanske är så för alltid. Ja, du kanske är sämst i skolan, men det kan du göra något åt om du vill, vill du inte det så är det okej. 

Jag förklarade att nån alltid kommer vara längst, kortast, fetast, bäst i skolan, sämst på fotboll, bäst på simning etc etc. Att vissa saker kan man påverka själv, andra får man acceptera.

Jag tror att det största misstaget man kan göra är exempelvis att säga ta det lugnt, du växer ikapp! Det är som att säga att du duger först då, du spär på barnets komplex.

Kortfattat ska du validera barnets känslor, ja, du kanske är störst i klassen, eller sämst i fotboll, men det är okej. Ta bort stigmat genom acceptans, så kommer barnet skifta fokus när du når fram.

Håller med den här skribenten, att skoldagen kanske bör starta med någon timme, sen utöka allt eftersom och att det finns tillgång till vilorum att gå undan till om magproblemen kommer.

Men jag håller också med den skribenten som föreslog att stänga av internet, TV och sådant ungdomar fördriver tiden med när de sitter hemma. Jag har en vän som hade en son som började få allt högre frånvaro och höll sig hemma vid datorspel istället. Min vän stängde nätverket och sa att det öppnas inte förrän du har en normal närvaro i skolan. Sonen fick ofta magont när han skulle till skolan och det visade sig sen att det var ångest för att han inte kommit in i gruppen som skapade magontet. Men han började gå till skolan när nätverket stängdes hemma, efter ett tag kom han in i gruppen också och sen var det inte något större problem med frånvaron. 

Måns tipsar om detta. Vi har tagit bort internet under dagen så att han bara får kolla tv och vara på telefonen ibland förutom att göra läxan. Vi tänker ändå att han måste få ha nåt att göra annars får han mer ångest över att han är hemma. Men han får inte spela förrän när de andra slutar skolan. Och spela är det han gillar mest.

Jag förstår att det är en annan sak när det ligger något fysiskt problem i grunden, tufft med magstrul så ung.

En av mina ungar hade problem runt samma ålder, med ångest och fobi. När han skulle vara hemma, och det inte gick att få iväg honom, istället för att ta kampen sa jag okej, men plockade undan alla sladdar till tv, dator, stängde av skärmtid etc. Det fanns alltså ingenting att göra hemma. Så har jag gjort med båda ungarna om dom ska vara hemma på lösa grunder. De är nu 12 och 13, ingen av dom har en sjukdag på två år

Jag förstår att det kan verka kontroversiellt, och jag förstår att barn är olika. Däremot tycker jag aldrig att det ska finnas någonting lockande med att vara hemma. Krävs det ska legot ut också.

Men det är en fin balansgång, det får inte verka som en uppenbar bestraffning eller påverkansförsök, då finns risk att barnet på envishet ska hålla sig hemma ändå. Det ska bara vara en tydlig regel, är man hemma så är det för att man mår för dåligt för att göra någonting alls. Man kan samtidigt ge kärlek och sympati, det behöver inte vara likhetstecken med att vara en råbarkad bestraffare.

Det kanske känns elakt nu, men är det inte mer elakt att låta ett barn tappa tråden i livet, i längden?

Och be om att han får hjälp med metoder för ångesthantering. Just problem med magen/toalettvanor är ju tyvärr inte en helt ovanlig orsak till ångest som medför sociala problem. 

Det är viktigt att han lär sig hur ångest fungerar i hjärnan och kroppen och hur man tar sig genom ångest och inte låter den styra ens liv. Har man ångest/fobier ska man inte lyssna på sin magkänsla. Det är viktigt för personer medångest att lära sig skillnaden med rädsla inför något som verkligen är farligt och obefogad eller obefogat stor rädsla. 

I din sons situation är det också lätt att utveckla en rädsla för rädslan. Ångest är en så hemsk upplevelse att man inte vill utsätta sig för situationer där man riskerar att få å gest. Därför är det så viktigt att lära sig att å gesten i sig är ofarlig och att lära sig tekniker/metoder att ta sig genom den och hålla den i schack så att man inte drabbas av panik. 

Det du säger stämmer verkligen. Det är verkligen precis så det är. Tror nog att prata med någon som BUP är nästa steg. Tack snälla för det du skrev.

Och be om att han får hjälp med metoder för ångesthantering. Just problem med magen/toalettvanor är ju tyvärr inte en helt ovanlig orsak till ångest som medför sociala problem. 

Det är viktigt att han lär sig hur ångest fungerar i hjärnan och kroppen och hur man tar sig genom ångest och inte låter den styra ens liv. Har man ångest/fobier ska man inte lyssna på sin magkänsla. Det är viktigt för personer medångest att lära sig skillnaden med rädsla inför något som verkligen är farligt och obefogad eller obefogat stor rädsla. 

I din sons situation är det också lätt att utveckla en rädsla för rädslan. Ångest är en så hemsk upplevelse att man inte vill utsätta sig för situationer där man riskerar att få å gest. Därför är det så viktigt att lära sig att å gesten i sig är ofarlig och att lära sig tekniker/metoder att ta sig genom den och hålla den i schack så att man inte drabbas av panik. 

Får inte barn till skolan

Hej!

Min pojke på 11 år har under åren haft en del problem med frånvaro pågrund av sin mage som han fått diagnoserad av läkare som funktionella magsmärtor. Han är orolig att gå till skolan OM han har det minsta ont eller får det i skolan. Nu har det tagit helt stopp och ångesten har tagit över! Nu får jag inte honom till skolan alls och efter en lång frånvaro på några veckor vågar han inte bara återgå! Vad ska jag göra?! Fler som haft det så?! Skolan försöker hjälpa till men ingen lyckas! 

Så lite så. :) 
Jag har tyvärr stor erfarenhet av barn med ångest och skolfrånvaro, så fråga på om det är något du undrar. 

Det är viktigt i nuläget att berömma din son mycket. Varje dag han misslyckas med att komma till skolan vet han att han misslyckats med en av de absolut viktigaste sakerna i hans liv. Han behöver få göra saker som han lyckas med och få beröm för det. Och beröm för att han försöker ta sig dit. Det kan vara riktigt knäckande för självförtroendet att inte klara det som alla kompisar klarar och som hela omvärlden förväntar sig att man ska. 

Försök också att uppräthålla kompisrelationer. Om han redan har pratat med några i klassen är det lättare att komma tillbaka. För mitt barn var onlinespel en jätteviktig livlina. Det var där kontakten med vännerna kunde småstarta och sen återuppbyggas och underhållas. Det blir en mjukstart i och med att barnet kan vara trygg hemma och inte behöver möta kompisarna öga mot öga, men de kommer ändå in i kompissnacket och om det kommer frågor om frånvaron är det lättare att snabbt svara att jag är sjuk i magen och sen vända uppmärksamheten mot spelet igen. Och inte minst - när de spelar blir påminda om hur roligt det är att leka. Det blir sen en morot för att komma hemifrån och träffas på riktigt. 

Tack snälla för dina råd. Väldigt bra skrivet. jag tog verkligen till mig det där. Han måste verkligen känna så.
vi gör verkligen precis allt som alla skrivit här och precis som du säger försöker vi hålla kvar kompisarna. Exakt som du säger! Min pojke älskar onlinespel och spelar med kompisarna! just nu har han dessvärre mycket huvudvärk. Hur var det mer för ditt barn?