Ett långt år
För 1,5 år sedan började jag prata med en kille online som ställde in alla dejter med olika ursäkter. Sjuk, fullt upp etc. Jag hade en känsla av att jag vill träffa honom ändå och höll kontakten. Efter 3 månader får vi till våran första träff, vi ses efter det 2 gånger till varav en av gångerna spenderar vi 4 nätter och 5 dagar ihop. Har det helt fantastisk.
Sedan försvinner han ur mitt liv igen i 3 månader med diverse ursäkter. Han är under den perioden arbetslös och bor hemma hos sina föräldrar. Så det är inte en fråga om tid, snarare rädsla/ovilja att vilja fortsätta relationen. En av sakerna han säger tidigt är att han bor några mil bort och att han tycker det känns som en svår situation då jag har ensam på heltid.
Hur som helst 3 månader senare dyker han upp efter många om och men. Han säger jag är lite småkyld, hur känner du om det? Jag säger det är ingen fara, du kan komma hit.
Efter det får vi till ett börja ses allt oftare och utvecklar en relation.
Tillslut får han träffa mitt barn, han påtalar att det är svårt för honom då han aldrig träffat ett barn samt haft en flickvän förut. Han har alltså varit singel i 30 år.
Många gånger när mitt barn tex blir upprörd, börjar han dra sig undan och gå in ett annat rum. Säger att det är obekvämt för honom, men att det kanske blir lättare med tiden. Han säger också saker som ?Det är svårt för mig att tycka om ditt barn när han blir så arg? Mitt barn är i vanliga fall ett väldigt lugnt barn.
Vi kämpar på, det går lite lättare och dom leker ibland. Ibland säger han saker så som ?Nej jag vill inte leka? eller ?Nej jag orkar inte spela fotboll med dig? samt att mitt barn ett flertal gånger frågat ?Kan du läsa en godnatt saga för mig?? Vilket alltid gjort han obekväm och han sagt nej till.
Han säger efter en fin helg ihop att han måste fundera på vad han vill och behöver tid för sig själv. Han hade ingen aning om att när allt går bra, att barn kräver sådan uppmärksamhet.
Jag har tålamod men börjar berätta att jag inte kan finna mig i en situation vars mitt barn inte blir fullt accepterat och att jag inte kan slitas mellan mitt barn och en pojkvän.
Vi fortsätter kämpa på och har många fina stunder ihop. Men han landar som alltid i att ?Du och jag hade kunnat haft det fint ihop, men nu är vi faktiskt 3 personer och då kan man inte bara gå vidare med situationen?
1 år går. Eller ja, 1,5 år allt som allt. Denna kille har också ett väldigt undvikande beteende och så fort han tycker något är jobbigt har han en tendens att åka hem.
Det börjar växa en sorg i mig för var dag som går, att kanske går inre den här säcken att knyta ihop med barn och honom.
I en fin stund säger han att han gärna vill ha barn med mig och går all in, gradviditets testet är negativt och helgen efter är vi tillbaka i ?Jag känner att jag inte kommer klara av att bo med dig och ditt barn, jag är inte redo för det ännu?
Resten av relationen består av att han börjar säga att han inte vet vad han vill, att han måste få växa in i ett familjeliv och känna efter med tiden. Han säger att han känner sig orättvis mot mig och mitt barn för hur dåligt han hanterar saker och för att han velar.
Det börjar tära på mig på riktigt nu.
Så efter 1 år ihop frågar jag honom ?Älskar du mig? Ser du någon framtid med mig om du bara får drömma lite??
Han svarar ?Att jag skulle älska dig är alldeles för stora ord och just nu ser jag ingen framtid, men jag gör allt för att kunna se det. Men jag ser ingen just nu, men allt jag tänker på är hur du och jag ska kunna vara med varandra - hur det någonsin ska gå.?
Jag väljer att lämna relationen.
Och ingenting har någonsin gjort så ont i hela mitt liv.
Vi pratar igen i telefonen och han säger ?Jag tycker om dig, men jag hade behövt flera år till för att lära känna dig och ditt barn och veta vad jag vill?
Det bara maler i mitt huvud, hur hamnade jag här ens?
Jag mår så jävla dåligt och känner sån jävla skuld mot alla.
Jag har blivit besatt av att försöka lösa allt det här i mitt huvud.
Han sa även att jag har ett enormt tålamod med honom, att han är imponerad..
