Sladdis eller ej?

Räknas det verkligen som sladdis när de andra barnen är så små?

Ja. Det räknas som sladdbarn om det är 6 år eller mer till yngsta storasyskonet.

Ok, det visste jag inte.

Min sladd är 17 år yngre än närmsta syskonet. Kan bero på det kanske, att jag känner att 6 år inte känns som en sladdis.

Puff i tråden. 

efterfrågar erfarenheter av sladdisar :) 

Du vet vad du har men inte vad du får (tvillingar, särskilda behov, NPF etc).

Även om barn blir självgående med åldern så minskar inte behovet av föräldranärvaro. Och "små barn små problem, stora barn etc" är 100% sant. Det är skillnad på att hantera konflikt över utspilld saft och en spade i sandlådan jämfört med att stötta med läxor, hantera pubertet, svåra kompisrelationer, brusten kärlek och allt annat som kommer med tonåren (alkohol, sociala medier,  hur länge man får vara ute, hur långt hemifrån man får vara på egen hand etc) SAMTIDIGT som man har ett litet barn som kräver tillsyn eller omvårdnad...och kanske också sover dåligt.

Två barn i hyfsat samma ålder kan man ofta hantera själv = den andre får space/egentid/kan städa etc. Men har man en bebis också så... 

Aktiviteter som är möjliga med ett eller flera äldre barn kanske behöver strykas från repertoaren i x antal år eller modifieras pga inte möjliga med bebis. Vi hade tex tänkt att det är iiiiiinga problem att ta med bebisen till stora barnets fotbollsträning. Hen kan ligga i vagnen och jollra eller tulta runt lite vid sidan om såsom vi sett andra småsyskon göra. Hell no. Vår batting hatade vagn, var allmänt onöjd som person och sen när hen började gå så blev hen bindgalen om hen inte fick vara med på planen och "spela". Så min tanke om att fotbollen kunde vara hela familjens aktivitet (som det var när vi bara hade ett barn) föll pladask. Det tyckte jag var jobbigt som mamma eftersom jag varit så otroligt engagerad innan. Att ta hand om det lilla barnet föll mestadels på mig pga amning mm så det blev pappa + son som åkte på träningar och matcher. Jag saknade min stora son och fotbollen och tyckte det var jobbigt att bli kvar hemma. Det blev en begränsning. Sen var jag såklart överlycklig över vår lilla också men det blev en stor förändring att hantera.

Vi hade bytt boende efter första barnet så allt behövde säkras och kontrolleras inför att vi fick ett till barn. 

Kamratskaper försvann. Tråkigt nog. Många av våra vänner var 5-10 år äldre och deras yngsta barn var oftast jämnårigt med vårt äldsta. Så när vi fick en BEBIS föll vi liksom bort för den vardagen hade de lämnat bakom sig totalt. Nu är "bebisen" snart 9 och det är fortfarande lite så. 

Mor-och farföräldrar är äldre och kan/orkar inte finnas som stöd på samma sätt som de kanske gjorde när de äldre barnen kom.

Vill man ha ett till barn så löser ju allt det här sig. Men av alla punkter och frågor som vi gick igenom och räknade upp inför att vår sladdis skulle komma (10+ år emellan barnen) så blev i princip alla besannade. Det var tufft mellan varven men vi ångrar oss absolut inte. 

 Jag fick ett yngre syskon när jag var 12 år och min syster var 14 år. Vi älskade vårt syskon och lekte med honom när han var liten. Men sen försvann vi ju hemifrån när han var rätt lite, tror min syster flyttade när han var bara 4-5 år gammal och sen jag när han var kanske 7 år.

Hans uppväxt blev lite ensam, han hade syskon, men inga i samma ålder, inga som var syskon som andra hade. Och föräldrar som var lite äldre.

För min del märkte jag mest av att mamma blev bunden hemma på kvällarna, inte kunde skjutsa, vara med på uppvisningar och liknande den första tiden. Inget jag direkt led av, men det var ju ändå nåt jag missade, och hon också.

Nu när vi är vuxna så har vi en jättefin relation med vår bror, man växer ju ikapp när man blir vuxna. Men lång tid från han var liten och vi var unga vuxna så träffades vi bara när det var nån högtid eller så. En 22-åring har liksom inte så mycket gemensamt med en 8-åring. Och typ när han tog studenten så kunde jag inte vara med för då hade jag nyss fått mitt andra barn.

Men om ni bestämmer er snart så blir det ju inte så stort glapp mellan era barn, knappt ens att det blir sladdis. 

Tack för era utförliga svar. 

Mycket att fundera över?

Fler med erfarenheter som vill dela med sig?