Utmattad mamma

Var där för 2 år sedan. Men, jag hade till en början barnen på heltid (då i mellanstadiet) till en början och sedan var de med honom varannan helg. 

Jag blev sjukskriven första tiden. Hade hjärndimma och ångestattacker. Var en skärva av mitt vanliga jag. Eftervåldet var kraftigt. 

Fick enorm hjälp av relationsvåldsteamet hos kommunen. Det var även en aktiv orosanmälan igång, i huvudsak gentemot exet. 

Fick prata enormt mycket om vad som skedde. Iom sjukskrivningen fick jag även psykologkontakt. Efter första sommaren fick jag, via relationsvåldsteamet, samtal med en specialist på relationsvåld och vi pratade i 1,5 timme varannan vecka (jag klarade inte av mer än så mentalt). 

De stunder barnen var borta var till en början en skänk från ovan. Det räckte med att de var i skolan. Att ta tid för sig själv på kvällen när de lagt sig likaså. Det var MIN tid, inte tid för måsten. 

Sedan träffade jag min särbo och det blev också ett enormt stöd. Vi kände varandra sedan tidigare men återfick kontakten när vi båda separerat. Han vet allt som skett och varit ett enormt stöd i att lyssna, att få mig att lugna ner mig när det blivit problematiskt mellan mig och exet  om jag fått panikattacker pga flashbacks etc. Med honom har jag även bara kunnat vara jag, inte mamma utan bara jag. Han accepterar mig precis som jag är, stöttar och finns där. Peppar när jag funderar över att göra något nytt. Lyssnar när jag pratar. 

Men, det viktigaste har varit att kunna prata med någon utomstående, någon som inte känner varken exet eller mig egentligen.