Utmattad mamma
Jag tänker att det du beskriver kanske inte främst handlar om att det är jobbigt att vara ensam med barn, utan om vad kroppen går igenom efter en lång destruktiv relation. Du har precis påbörjat din läkning och det är asjobbigt i början. Man orkar inte ha nån tätt inpå/ta ansvar för nån annan. Men man måste. Det är skitjobbigt, jag vet. Men du KOMMER att få det lättare. Du kommer hitta ditt sätt. Det lovar jag.Relationavåldsteamet förklarade för mig att när man har levt länge i psykiskt och emotionellt våld vänjer sig nervsystemet vid ständig stress. När man väl lämnar kan kroppen istället krascha, eftersom den först då börjar bearbeta allt den varit med om. Många känner då utmattning, yrsel och malande tankar.
Dessutom kan traumabindning göra att hjärnan varit van vid starka stress- och dopaminpåslag i relationen. När det försvinner kan det uppstå ett slags tomrum och stor trötthet.
Tre månader efter sju år i en sådan relation är väldigt kort tid. Det du beskriver är faktiskt en ganska vanlig reaktion när kroppen håller på att ställa om från överlevnad till återhämtning.
Du är inte ensam om att känna så här. Jag har också varit där. Det blir bättre.
Det handlar inte om att du inte klarar av att vara ensam med barn. Det gissar jag att du varit även i relationen på ett sätt. Du lever för första gången utan de där höga påslagen av stresshormoner. Allt börjar sjunka in. Dina drömmar är kraschade. Men vet du, jag VET att du kommer skapa nya drömmar, nya upplevelser. Du kommer med tiden se att det var DU hela tiden, som skapade allt förut också. Det hänger absolut inte på ditt våldsverkande ex. Det är DU som skapat allt det fina. Och det kommer du göra sen också. När allt landat.