Kluven i min makes situation

Jag behöver skriva av mig om en situation som tynger mig i min vardag. Jag är gift och har barn med en man som har ett tidigare äktenskap bakom sig. Han var gift i ett år, men valde att ta ut skilsmässa på grund av den psykiska ohälsa han upplevde i den relationen. Nu, nästan fyra år senare, är vi gifta och har byggt upp ett gemensamt liv och en framtid tillsammans.

Det finns dock två stora stressfaktorer som påverkar mig:

1. Ex-fruns oförmåga att gå vidare Trots att vi är gifta och har barn, verkar hans ex-fru fortfarande leva på hoppet om att han ska komma tillbaka. Hon verkar oförmögen att gå vidare till 100 %, vilket skapar en märklig och jobbig energi i bakgrunden av vårt liv.

2. Relationen till hans första barn Min man träffar sitt barn från det tidigare äktenskapet ungefär 1?3 gånger om året. Avståndet är enormt (10 timmars flygresa) eftersom mamman valt att bo nära sin familj. Barnet har svår autism och ADHD, lever mycket i sin egen värld och visar ingen igenkänning eller anknytning till sin pappa när de väl ses.

Min man mår väldigt dåligt över att inte vara en närvarande pappa, men samtidigt är det inte ett alternativ att flytta till samma stad som ex-frun. Han vet att hon skulle bli problematisk att bo nära, och vi har redan skapat vårt liv här.

Jag brottas med skuldkänslor över mina egna tankar: Är jag elak som anser att han kanske borde sluta träffa barnet? Barnet förstår inte vem han är och verkar inte påverkas av hans närvaro, medan besöken river upp sår hos min man och skapar en enorm emotionell och praktisk belastning för oss. Jag ser hur han lider av en närvaro som inte verkar ge barnet något, samtidigt som det tär på vår nuvarande familj. Samt jag blir irriterad av att ex frun använder barnet som ett vapen för att få träffa honom som om hon vill turas om att ha honom.
Inget hat, snälla tack. Jag vill höra hur ni har varit i sånt här förhållande då jag känner mig otroligt elak men jag ser också hur myclet han lider varje gång han kommer hem från varje besök.

Jag spånar lite här. Att ha ett barn med så stor funktionsnedsättning är en sorg i sig. När man inte lever med det barnet hela tiden är det nog lätt att enbart se de negativa sidorna av livet för barnet. Man ser inte de fina stunderna. Att träffa barnet så lite gör också att man aldrig lär känna barnet. Han verkar dessutom ha lämnat frun och barnet när barnet var litet och då har han slet dåligt sammet för det också. Att han lämnade sin fru i en omöjlig livssituation.

Samtidigt, 10 timmars flygresa är ju omöjligt att göra varannan helg om ens det skulle räcka för att lära känna barnet.

Din man kommer inte att glömma sitt barn bara för att du försöker få honom att förtränga att han har barnet. Om inte annat så betalar han väl något underhåll för det? Och beroende på var i världen barnet bor, måste han se till att barnet kommer få en ok tillvaro även som vuxen sen.

Så att sluta träffa barnet och låtsas som att det inte finns är en dålig idé tror jag. Det kommer leda till tystnad mellan er eftersom han kommer grubbla själv Utan att kunna dela med dig istället. Var istället tacksam över att han är öppen mot dig och stötta honom i de svåra känslorna. Förstå att det är en livssorg som aldrig kan gå över för honom. Stötta honom i att göra vad han kan för barnet istället.

Fd frun kommer då på köpet tyvärr och där är det väl bara att hoppas att han håller en väldigt neutral ton mot henne så att hon så småningom kan gå vidare. Även i den delen av situationen är det bra om du kan stötta så att ni kan fortsätta vara öppna om läget. Sen om jag läser tidslinjen rätt så blev frun lämnad när barnet var bebis och det måste ha varit ett trauma för henne. Hon har nog inga möjligheter att ha en fritid och hitta någon ny man med det barnet? Så om du tänker dig in i hennes situation och har lite förståelse för henne kanske det är lättare att acceptera att hon har svårt att gå vidare.

Kluven i min makes situation

INNEHÅLL