Oense

Ja det är det jag är rädd för, att det blir en spricka i det vi har. Har redan aktier och ärvt pengar så det är inte det, jag vill känna att jag äger det jag bor i och att jag också kan få ta beslut. Låter kanske lite lamt från min sida men innan har det fungerat bra att låta han ta de flesta beslut, men inte längre?

Svårt, jag kan ju förstå båda parterna. Honom, för att det faktiskt ÄR hans hus om han står som ägare och dessutom har betalat det helt själv. Skilsmässor inträffar, och då vill han inte riskera huset, detta är - ur hans rent egoistiska synvinkel - klokt såklart. Det är ju även så att män kan få barn långt upp i åren, så det KAN i så fall komma nya barn som också har rätt att ärva värdet av huset.

...fast jag förstår dig också, och jag tror inte att jag hade accepterat det där arrangemanget så länge som du har gjort. Jag menar: om man är medelålders med var sina barnkullar när man flyttar in hos en man i hans hus, så kan man inte begära att få en del av det, eller ens att få köpa en del av det. Det är hans, och det är viktigt att det förblir så med tanke på hans barn. 

...men i ert fall, när ni var så unga när ni träffades, och har levt tillsammans så många år, och enbart (enligt vad du skrev) har gemensamma barn, så verkar det ogint att han är så rabiat angående huset.

Du skrev i och för sig inte var huset kom ifrån ifrån början. Om han "bara" har köpt det (jag menar: ett vid det tillfället för honom främmande hus), så är det mer som talar för att du ska få skriva in dig som samägare på det. Men om det är hans barndomshem och/eller ett arvegods, så är det mer som talar för att han har rätt att säkra upp det (som han har gjort) så att han kommer att få behålla det vid en skilsmässa. Det finns ju exempel där släktgårdar gått ur släkten efter att ha gått från far till son i tiotals generationer, för att en fru måste lösas ut med halva värdet och de pengarna inte finns - och DET är inte heller moraliskt riktigt. Och särskilt inte om hon inte utfört särskilt mycket arbete på gården.

Det var mina tankar, jag kan tyvärr inte ge något direkt råd. Allt beror ju på hur starkt du känner i frågan och om du är villig att riskera ditt äktenskap för den.  

Om det inte finns testamente ärver hon huset om han dör, ja, det "hjälper" inte i den situationen att det är hans enskilda egendom. Fast jag har svårt att tänka mig, att en person som är så envis med att äga sitt hus ensam, inte har tänkt på den saken och medvetet testamenterat det till någon. Som kan vara TS, men det kan även vara barnen (eller ett av dem, om det finns tillräckligt med andra tillgångar för att det andra barnet ska få lika mycket värde, eller i alla fall sin laglott). 

I och med att de har två utflugna barn, är det väl troligt att de var relativt unga i alla fall när de träffades? Tillräckligt unga för att hinna få två barn i alla fall. Och det sägs inget om någon tidigare familj i TS heller, därför är det troligt att de var unga när de träffades. 

Det är väl klart att det är skillnad om man träffas när man är 20 år, utan barn sedan förr, börjar med fyra tomma händer, och tillsammans bygger upp livet: stöder varandra under studietiden och med att söka jobb, växeldrar i perioder när den ena tjänar mer och den andra kanske fortfarande pluggar, eller är föräldraledig eller sjukskriven... i en massa år. Då är det mer självklart att alla tillgångarna är gemensamma. 

...än om man träffas vid 40 och var sina barnkullar, ingen har då haft något med den andras karriär eller förmögenhetsutveckling att göra, utan båda har byggt upp var sina förutsättningar på var sitt håll. Då är det inte lika självklart att den mest framgångsrika av de två ska dela med sig, och särskilt inte EFTER en eventuell skilsmässa eller separation. Vilket ju kommer att ske, om båda står som ägare på huset. Och är barnen inte gemensamma, så är det inte heller rätt att A:s barn ska få roa sig för pengarna som B. slitit ihop under många år... vilket blir fallet om A försvinner med ett antal miljoner (halva värdet av huset).

Vidare: har man särkullsbarn, så är det viktigt att var och en ansvarar för sina egna barn med sin egen ekonomi även under pågående förhållande. Det är inte A som ska betala för B:s barns ridlektioner, sparande, student, körkort eller insatsen på första lägenheten, bara för att A har mer pengar. Med den följden, att A:s egna barn måste få ridlektioner mer sällan, mindre sparande, mindre påkostad student, få vänta längre på att kunna köpa lägenhet...