Panikångestattack?

Brännande känsla i ryggen låter inte typiskt för panikångest. Hade bokat en tid på vårdcentralen för att kolla så att det inte är något fysiskt i grunden, även om en stor del av din upplevesle säkert var rädsla och ångest.

Håller med.

TS! Allt utom just den brännande känslan i ryggen låter extremt mycket som en panikångestattack - och ja, energilösheten och skakigheten kan absolut sitta kvar även dagen efter. Men, som sagt: just den brännande känslan i ryggen kan jag inte säga att jag känner igen från vare sig de typ miljoner ggr jag själv haft panikångestattacker eller vad andra har berättat, så för att verkligen vara på säkra sidan kan det ju ändå vara värt att kolla upp. Jag tror ärligt talat att det "bara" var en panikångestattack - speciellt med tanke på det du berättar om att du alltid varit en orolig själ - men ändå. Better safe than sorry.

Jag tycker också att det låter som panikångest. Jag var också förvirrad första gången, tack och lov var jag ganska ung och släppte det snabbt. Det återkom inte förrän 20 år senare men jag minns det som igår. 

Jag får svettningar och brännande känsla från rumpan och uppåt, det sticker i ansiktet och det enda som lindrar är att nypa sig i kinderna. Idag har jag det någon gång per år, oftast när jag haft mycket på jobbet och hemma. 

Börja redan nu att behandla dig själv, försök landa i att det inte är farligt på något vis och att det kommer att gå över. Berätta för de som du litar på, att du har en plan och sök stöd av regionen om det eskalerar. 

Tänker samma som de andra här, panikångestattack.Känner dock inte igen det här med den brännande känslan.

Så en tur till vårdcentralen för att konsultera en läkare är nog inte helt fel. Bara för säkerhets skull. Troligtvis är det inget.

Sedan tycker jag att det är jättekonstigt att din sambo inte ville att du skulle söka läkarvård. Man undrar ju varför. Du hade ju aldrig haft ett sådant anfall förr. 

Skulle han säga likadant och det hade varit hjärtsvikt så skulle det inte vara någon bra id'e. Symtomen är kraftiga vid en pniikångestattack, en vanlig person ska inte avgöra om det är psykiskt eller ej, speciellt inte första gången. 

Tack snälla du för svar. Ska på återbesök hos min psykolog/läkare på torsda, så ska ta upp detta och höra om hon kan fysiskt kolla hur det ser ut 

Tack, tack snälla för svar! Ska kolla upp detta på torsdag. Är fortfarande väldigt skärrad och rädd. Har trott förut att jag varit med om en panikångestattack men nej den här var en ?riktig? 

Tack snälla du för svar och för att du delar med dig! Skönt att du inte behövde uppleva det på länge, jag är livrädd att vara med om samma sak igen. Vågar inte gå och träna nu när jag vet att pulsen kommer gå upp pga träningen, tänk om hjärtat inte orkar med. Usch tusen tankar går igenom mig nu. Tyvärr har jag ingen som jag kan dela detta med tyvärr?

Tack så mycket för svar!! 

ja, jag och min sambo har aldrig varit ense om psykisk ohälsa och den mentala biten.. han har alltid tyckt det var och är en ?hitta på? sjukdom vilket jag kan bli så oroligt arg på. 

Han vet att jag lider av hälsoångest så den här gången trodde han att det eskalteat, men ändå började jag behandla min hälsoångest för två år sen och det här var något helt annat utan kopplat till just hälsoångest, men sånt förstår han inte. 

där och då under anfallet visste jag Inte vad eller vart jag skulle ta till. Jag vet fortfarande inte hur han lyckades lugna mig?

Man får väldigt kraftiga fysiska symtom under en panikångestattack. Jag tycker inte att det är någon bra id'e att lugna ner någon om det är första gången en person har en panikångestattack.

Det är sjukvårdens uppgift att bedöma vad sådana kraftiga fysiska symtom beror på. Sedan om man har haft det tidigare och får det en gång till, och symtomen är likadana, så behöver man ju inte ta sig till ett sjukhus varje gång. 

Tyvärr kan människor bli rädda för att röra sig ute efter att ha haft en panikångestattack. Men det är rätt onödigt, för alltid finns det väl någon stol i närheten som man kan sätta sig på eller en toalett som man kan ta sig till. Så att man kan sitta och vänta ut attacken. Det kan ta en längre stund. 

Det kräver en viss sinnesnärvaro av en att göra det, eftersom kroppen är hysterisk och signalerar stor fara. Det känns som att man är jättesjuk eller håller på att bli tokig av skräck. Overklighetskänslor kan också förekomma.

Men det är man ju inte, man är varken galen eller dödssjuk. Utan jag skulle säga att det motsvarar när hästar blir rädda och skenar iväg. De springer rakt fram och lugnar sig inte förrän halten av stresshormoner har gått ner.

Kroppen är jätteuppjagad vid en panikångestattack,  men det finns inget att vara rädd för. Ingen har dött av en panikångestattack. När kroppen har bränt av sin stressreaktion, så lugnar den sig. Kroppen orkar inte med att hålla på så hur länge som helst, till slut lugnar den sig automatiskt. Men det klart att man är trött efteråt!

Det kan lätt hända att man får en attack om man har varit stressad en tid i kombination med trötthet. Man går över någon slags stresströskelgräns. Försök att andas normalt under en attack, korta snabba små andertag kan göra att du känner dig yr också. 

Egentligen är det bra att motionera för det ökar kroppens stresstålighet. Bränner också av kortisol som är kroppens stresshormon.
Så försök lite grand, om inte idag så imorgon. Gör lagom mycket, pressa inte kroppen så här direkt efter. 

Bäst är ju att på sikt föra in kroppen i ett lugnare fungerande genom Tapping, yoga eller Qi gong. 

Panikångestattacker kan visa sig på olika sätt och de behöver inte ens vara lika varje gång för samma person. 

För egen del reagerar jag oftast med att andningen och pulsen rusar. Jag blir som ett skrämt djur och totalt handlingsförlamad. Jag får ingen luft alls känns det som. Ibland blir det flyktbeteende istället. Jag vill bara bort  vet inte vart, bara bort. 

Senast jag fick en riktigt ordentlig attack är för två år sedan när jag och exet separerat. Det var en väldigt stökig separation och jag låg i badkaret. Plötsligt bara kraschade jag och började skaka och hyperventilera i badkaret. Då bestämde jag mig för att kontakta VC om det hela. 

Efter det så har jag haft mindre attacker då något skett i samband med exet och jag fått flashbacks. Oftast har jag, som tur är, varit med min särbo när detta skett och han är otroligt stabil och bra på att vara "the voice of reason" i det hela. Att jag behöver inte följa exets nycker, han styr inte mitt liv, jorden går inte under om jag väntar med att svara (jag och exet har gemensamma barn så jag kan inte utesluta honom helt från mitt liv). Detta gör att jag inte lika ofta hamnar i spinn. 

Tycker det låter jättebra att du tar upp detta med din psykolog när ni ses då reaktionen denna gång var så annorlunda. Och kanske att du/ni tillsammans resonerar om vad det kan tänkas vara som utlöste attacken. 

Det är hc/vc du ska vända dig till om du vill kolla upp det fysiska