Fosterbarn?

Jag tror det är jättejobbigt att vara familjehem(fosterhems föräldrar) Inga familjehemsbarn mår bra. De (vi ) kommer från olika hemskheter annars hamnar man inte i familjehem. Jag flyttades på 70-talet då synen på fosterbarn var helt annurlunda. Nu ska man ha en jämn och bra relation med sina biologiska föräldrar. Barnen mår förmodligen bättre i längden men som familjehemsföräldrar är det nog jobbit. Jag tror man måste vara väldigt stark och stå på joden med benen för att orka. Min mamma (foster mamma) är helt otrolig. Jag tycker hon är fantasktisk hon har 2 biologiska barn och 7 fosterbarn i olika "kullar".

Ja, här är ett till fosterbarn! Tyvärr med dåliga erfarenheter av familjehem......

Det är nog ovanligt med helt fungerande familjehem eller så hörs det mer om de som inte fungerar. det är så tråkigt hela barndomen är förstöd jag tycker verkligen synd om dig hoppas du mår bättre nu.

Jag har tröttnat på mina biologiska föräldrar efter som de aldrig svarar i telefon (de har inte mitt nr vill ha koll så de inte ringer fulla och pratar med mina barn) de är fulla jämt. och om vi träffas pratar de annurlunda med mig jämfört med mina biologiska syskon som om jag var för "fin" Som tur är är mina fosterföräldrar bra annars skulle jag inte höra hemma någonstans. Dessutom har jag svärföräldrar som inte har fördomar och ser mig som tjej och inte fosterbarn.

Jag är inte fosterbarn,däremot adoptivbarn, vet därtemot en del i min omgivning som bor/bott familjehem.Jag har har hört både för -och nackdelar ,därför väljer jag att vara anonym, med risk för att bekanta läser mitt inlägg.
Den ena familjen som jag känner till var inte särkilt snälla (milt utrryckt) mot sina fosterbarn. Bl.a när (foster)-mamman skulle ut och handla och inte var hemma när barnen kom hem från skolan lämnade hon igen nyckel till dem så att de inte kunde gå in, vid flera tillfällen ösregnade det och de fick stå ute i regnet å frysa.
En annan familj som jag känner till var däremot tvärtom mot sina fosterbarn (som man skall vara) , de håller tät kontakt med alla "sina barn", och för dem är det bara fosterföräldrarna som gäller eftersom bio-föräldrarna inte verkar vilja ha kontakt, (några av barnen.)
Alla fosterbarnen räknar fosterföräldrarna som sina"riktiga" föräldrar, och det är ju ett gott betyg.

Vill gärna starta familjehem när jag bli äldre och mina egna,kommande barn är äldre.

Vi har haft fosterbarn och än idag bor han vid oss och nu är han 30 år utan oss hade han aldrig funkat idag

Jag har alltid som barn sett mig som vilket barn som helst men omgivningen ser annurlunda på fosterbarn. När jag gick i gymnasiet berättade jag inget för kompisarna i min klass. Sen i tredje terminen fick vi grupparbete och arbeta med olika ämnen jag tänkte först arbeta om fosterbarn efter som jag var så insatt men valde att se vad klasskamraterna hade att säja och ur vilken synvikel de berättade det.
Efter deras redovisning om fosterbarn talade jag om att jag var foster barn. Då kläckte en kompis ur sig - vaa är du ett SÅNT barn? ( som jag heltplödsligt fick downs syndrom och en svår cp skada på en gång och hon inte hade märkt det. Det kändes inte kul.

Jag e oxå fosterbarn..eller nja..jag hade en väldigt jobbig uppväxt o gjorde i tonåren revolt,hamnade på ett hem för ungdomar,bodde där i nästan två år o kom sen till en familj som jag har kontakt med än idag..kan tillägga att mina föärldrar inte gjort nått ont utan det e en helt annan historia om varför det blev som det blev...
Hade det inte varit för hemmet o familjen så hade jag inte varit den jag är idag...

jag har bott både på "ungdoms-akut-hem" och i fosterhem. bodde bara i fosterhem 1 år, på soc. kalla dom det "privat fosterhems placerad" (bodde hos min moster) fick sen egen lägenhet som 16 åring..
jag har inga dåliga efrfarenheter av fosterhemmet med från det andra skitstället.. :-/