Jag kan inte hantera min 5 åriga dotter

har tyvärr inga tips att ge då min son bara är 1 år än... men jag lider med dig , edt verkar jättejobbigt! du kan inte prata med bvc och höra om de har råd och tips till er!?

Oj vad jobbigt....
Jaf tycker du ska prata om detta med BVC.....

Hejsan..

Förstår precis hur du känner det.. min lilla go'pojke har liknande beteende ibland.. inte varje dag, men då och då.. periodvis.
Jättejobbigt.. men jag tror och hoppas att det bara är så att en del barn har värre humör än andra och i samband med trotsåldrar så är det besvärligt som bara den...

Oj vad jobbigt. Vet inte vad det kan bero på men du kanske bör prata med henne när du märker att hon är på det "snälla beteendet". Fråga henne varför hon blir så arg ibland, eller om det är något som gör henne ledsen. Det kanske har hänt något , det behöver inte vara något jätte allvarligt men något som hon har svårt att hantera....Hur som helst hoppas jag att det går bra. Jag kan förstå att du mår dåligt av det här, du vill ju bara din lilla flicka det bästa men känner dig så hjälplös.
Många styrke kramar till dig.

Lycka till

Jag kan bara trösta dig med att du är INTE ensam. Jag har en flicka som är precis lika dan. Ibland funkar time out på henne, men inte alltid. Värst är det förstås när hon är trött eller har lågt blodsocker. Det är svårt att förutse eftersom hon kan skifta på tre röda.

Det jag tycker är jobbigast, samtidigt som det kan vara en tröst, är just att alla andra tycker hon är världens goaste lilla ängel. Jag vet att hon sköter sig bland andra. På dagis är det ju skönt att hon är uppmärksam, omtänksam och snäll, men det jobbiga är att inte bli trodd av ex min egen mamma när jag säger att flickan kan vara jätte jobbig att hantera. "Hon är ju världens goaste. Överdriver du inte lite väl nu??". Om jag berättar något så kan min mamma säga saker som gör att jag känner mig som världens sämsta mamma. Jag får en massa pekpinnar om hur jag ska och hur jag inte får göra, för annars kan flickan bli en väldigt osäker unge. Och eftersom min mamma är lärare, med andra ord pedagog, så har hon ju ALLTID rätt .

Min flicka kan ändra sitt beteende supersnabbt. Ex. nästan varje kväll är det en kamp när man skall få henne i säng. När mormor och morfar hälsade på tog hon på sig pjamas och borstade tänderna utan att man behövde säga till henne en enda gång (!!!). Vi sa till mina föräldrar att vi var förvånade eftersom hon aldrig gör så annars. "Men då måste ni berömma henne !!". Hon kan kläcka ur sig saker som får en att fundera på om hon tror att vi bara skäller på dottern.

Trådstartaren här.

Tack för era svar. Det känns skönt att höra att man inte är ensam, för så känns det väldigt ofta. Kanske för att man inte pratar om hur jobbigt man har det bland andra. Jag väljer ju tex att vara anonym..

Jag förstår att det måste vara jättefrustrerande när inte ens egen mamma tror på en! Och att komma med pekpinnar... Man känner sig redan så misslyckad, i alla fall gör jag det. Inte så att jag måste ha ett "perfekt uppfostrat barn", men jag känner mig misslyckad om det är så att hon mår dåligt och jag inte kan se det.

Det känns som hon har ett jättestort behov av att frigöra sig från mig, det är absolut mest mot mig hon får utbrotten. Jag är också så rädd för att hämma henne, kränka henne osv. Jag vet inte om jag ska prata med en barnpsykolog. Tyvärr tycker jag inte att bvc här där jag bor är så bra..

Ha det så bra!

Jag känner igen mig exakt, våran 5åriga son beter sig i stort sett likadant, han är helt hopplös ibland och man vill bara gråta. Hans utbrott blev bara värre och värre, förra veckan skrek han "håll käft din jävel" åt mig, och det var verkligen droppen. Han fick tv-spelsförbud, tv-förbud och kompisförbud i 2 dagar. Kanske lite hårt kan många tycka, men det hade effekt. Han var jättespak efter en dag och sa förlåt o försökte verkligen lirka för att få gå ut, men vi stod på oss. Efter dom 2 dagarna satte vi oss ner för ett "familjemöte". En 5åring är ändå så pass stor så dom förstår så pass mycket att så beter man sig inte. Vi tog en egen version av det vi sett på nannyjouren.

Vi lät först barnen önska sig en sak var dom verkligen ville ha.
Pojken sa genast en ny cykel (det hade vi ändå tänkt köpa, men det vet ju inte han)
och flickan vill ha nya karaokeskivor.

Vi tog 2 muggar i olika färger, en blå och en röd, och i den fick dom lägga 10 makaroner var.

Vi gjorde upp en lista för vad olika saker är värda, och skrev ned det och gick igenom det med dom.

Exempel från listan:
Plocka undan efter sig +2st
Hjälpa till med dukning +1
Städa rummet +3

Skrika -2
Fula ord -2
Otrevlig -2
Vägra gå hem från dagis -2

Listan är mycket längre, men den har haft stor effekt redan efter några dagar, han är som förbytt, nu kämpar båda verkligen med att samla sina makaroner, för han vill verkligen ha en ny cykel, visst har vi fått plocka bort ganska många, men det går bättre o bättre. Nu när man ser tendenserna till ett utbrott behöver man bara påminna honom:
-Tänk på makaronerna, du vill väl ha en ny cykel, o då säger han bara, oj, just ja förlåt.

Det är som att han inte själv reagerat på sina hemska utbrott tidigare, men nu gör han verkligen det.

Kan väl säga att det aldrig har varit problem med flickan (hon är 8), men för att det ska ha effekt ska ju hela familjen vara med på det.

För att dom ska få sina saker ska dom komma upp till 60 makaroner. Och det tar väl ett par veckor, men som sagt, detta har verkligen funkat, och jag har tidigare varit helt förtvivlad och varit helt säker på att han skulle vara ett såkallat "bokstavsbarn" (ta inte illa upp någon, inget fel idet, men då vill man ju ha en diagnos) men nu blir jag mer och mer säker på att det helt enkelt var vi själva som låtit det gå för långt. För nu börjar vi se att han verkligen kan "sköta" sig, det gäller bara att vara väldigt tydlig och konsekvent. Alla kanske inte tycker om metoder med tex indragna saker, men det är det enda som funkat. O så nu detta med o samla makaroner, för att tjäna ihop till något man vill ha. Många kanske ser det som en muta, givetvis kommer det inte att vara dyra saker dom alltid kan önska sig, nästa gång får det bli tex samlarbilder el dylikt, men nu har dom ngt att kämpa för och båda två har faktiskt blivit mycket mycket bättre.

OOOH, ja min dotter kan få periodvis liknade utbrott (sonen sällan) och då är all väldens pedagokik och kunnande som nollställt och man får bara försöka stå ut tills utbrottet dalar.

Hmmm... hjälper hon dig i hushållet? Får hon känna sig nyttig? Jag tror att många problem kan visas att barnen är förvisade till lek. De vill också känna sig oumbärliga, och det kan man hjälpa dem redan runt 1-årsåldern. En fem-åring kan skära grönsaker, röra i grytor, duka, sortera strumpor, sopa och dammsuga (sen är det möjligt att man i smyg får rätta till).

Nu har vi visserligen inte kommit dit än eftersom vår son bara är 16 månader men jag ifrågasätter ändå metoden att barnen måste sköta sig för att få saker. Ska de inte lyda föräldarna ändå utan att tjäna något på det?

Sen vill jag bara säga till TS att hade det varit mitt barn hade jag velat ha henne grundligt undersökt så det inte ligger något annat (kemisk obalans, ADHD) bakom hennes utbrott.

TS- jag tycker att du borde läsa Jesper Juul. I synnerhet om du är rädd att kränka ditt barn. Jag anser att han anser att man kan vara ganska så tuff mot barnen -så länge man gör det med autencitet. Dvs man talar om för dem vad man inte accepterar. man ska inte säga: Du får inte göra si elelr så, utan: Jag blir så arg när du gör så, så jag vill att du slutar.

Man talar alltså om för barnen var ens egen integritet börjar och slutar.

På det viset kanske du kan hantera dina egna känslor kring din dotters beteende, och inte må dåligt av att du "kanske gör fel".

För jag tror som andra, att din dotter har humör och kanske är hon dessutom lite för mogen för sitt eget bästa? Hon vet precsi hur hon vill ha det och blir arg när hon inte har kapaciteten. Hon vill säkert frigöra sig från dig men är samtidigt för liten vilket måste resultera i ilska...

Jag tror att det komemr att växa bort men det är ju viktigt att ni mår bra så länge. Kan tillägga att jag själv var ett sådant barn. Det jag egentligen hade behövt var just fasta riktlinjer och en känsla av att jag kunde lita på mina föräldrar. Men det tror jag att din dotter känner!

Hej TS.
Du är inte ensam som du nog har märkt.
Jag har en son som i många perioder har varit som din dotter.
Han ska nu undersökas om han kan ha adhd eller liknande. Såg att någon annan nämnde det också.

Tyvärr är det ofta omgivningens syn på ens barn som är värst, speciellt för mig som förälder. Men även min son reagerar, hos mormor som inte har samma förståelse för hans problem är han ofta värre än annars. Dels får han kämpa för att skärpa sig, är vi föräldrar med så ligger vi på lite extra för att han inte ska få så många tillsägelser vilket i sin tur gör att han måste kämpa värre än vanligt... En ond cirkel alltså.

När min son hade sina värsta utbrottsperioder var det när hans kontroll försvann.
Han hade tänkt ut ett visst händelseförlopp, när detta sen inte stämde i verkligheten så klarade han inte av det och blev vansinnig och ett utbrott var startat.
Det enda som hjälpte var att våldhålla honom, man såg på ögonen att han var "inte närvarande" och sen fick man hålla honom tills han lugnade sig. Då var han ledsen för han visste inte riktigt vad som hänt.

När vi lärde oss läsa tillfällena så blev utbrotten mindre men även nu måste vi hålla honom fast för att "hjälpa" honom att varva ner INNAN han går för långt..

Oj, det här blev långt. Är det nåt så skriv gärna, om du tycker dig märka vissa likheter eller så. Kan va skönt med en "frände" även för mig...
Kramar

Ville bara tillägga att när vi sökte hjälp så får man ju berätta om vad man gör hur man gör och allt sånt.
Vi har alltid varit väldigt konsekventa för det vet man ju hur viktigt det är.
Döm om vår förvåning när vi får rådet att inte vara fullt så konsekventa. Hon menade att det blev för mycket för honom, och eftersom han uppenbarligen inte tål för mycket motgångar och frustration så resulterar det i ett utbrott. Han har också varit så där frustrerad, det räckte han målade ett streck för mycket som inte var tänkt för att det skulle vara kört...

Jag är inte ute efter att tala om för dig att du har för mycket regler eller nåt sånt, ville bara säga vad dom sa till oss. Alla barn är olika, och du vet ju bäst själv om det kan gälla din dotter i viss mån.. Bara ett litet "råd"...

Vad händer om du faktiskt håller fast henne tills hon lugnar sig?? Blir det värre eller lugnar hon sig fortare? Ger hon sig på annat under utbrotten? Kastar, sparkar slår tar sönder? Lite nyfiken bara, du behöver inte svara...

Jag har också en dotter på snart fem och ett halv år.
Hon är också väldigt smart, väldigt duktig, kan det mesta
och otroligt charmig och social. Men hon har ibland ingen
som helst respekt för mig. Hon är listig som en räv.
Hon kan verkligen inte ta att jag har rätt, att hon måste
lyssna på vad jag säger. Hon får dock inga utbrott
utan är otroligt diplomatisk. Men detta kan gå en på nerverna.
Hon använder sig av fraserna "jag vill inte diskutera det här
längre", "vi pratar om det här sedan" och "jag har ingen lust
att prata med dig". Det känns som min lilla stumpa är 15 år!
Jag får bita mig i tungan ibland för att påminna mig själv att
det här är min lilla flicka som är fem år. Inte en uppkäftig
tonåring. På dagis får hon bara god kritik medans hemma kan
hon vara som en liten drottning som springer runt och kräver
och domderar.

Jag försöker hela tiden bemöta henne med den respekt
och hänsyn som jag vill ha av henne. Jag har inget
belöningssystem för jag vill inte att hon ska lära sig
att man måste få belöning för att vara respektfull och
hänsynsfull. Jag försöker väcka hennes sympati, empati
och försöka ta fram det "goda" i hennes personlighet.
Jag vill att hon ska inse att man inte kan göra vad man vill.
Jag är säkert vad många skulle kalla "mesig". Men det bryr
jag mig inte i. Jag tror att visst, man behöver vara sträng
många gånger. Men när det kommer till mer personliga
egenskaper så ska de faktiskt lära sig att bära upp sin
personlighet rätt, inte att de ska sluta vara som de just är.
Och jag märker att hon lyssnar mer och mer på mig, för jag
tar mig tiden att lyssna på det hon säger, jag analyserar
det hon säger till mig när hon är tyst. jag pratar om känslor
och låter henne jämt berätta.

Det går sakta men säkert framåt, jag tror det handlar om att
hålla ut. Att man försöker tänka att det är något ditt barn
kanske vill berätta genom att vara på det ena sättet eller det
andra.

Kramas mycket och försök ge henne så mycket tillfällen som
möjligt att berätta, lyssna! tillslut kanske det kommer fram vilka
tankar som snurrar i hennes huvud?!

Mvh