Hmmm... hjälper hon dig i hushållet? Får hon känna sig nyttig? Jag tror att många problem kan visas att barnen är förvisade till lek. De vill också känna sig oumbärliga, och det kan man hjälpa dem redan runt 1-årsåldern. En fem-åring kan skära grönsaker, röra i grytor, duka, sortera strumpor, sopa och dammsuga (sen är det möjligt att man i smyg får rätta till).
Jag har också en dotter på snart fem och ett halv år.
Hon är också väldigt smart, väldigt duktig, kan det mesta
och otroligt charmig och social. Men hon har ibland ingen
som helst respekt för mig. Hon är listig som en räv.
Hon kan verkligen inte ta att jag har rätt, att hon måste
lyssna på vad jag säger. Hon får dock inga utbrott
utan är otroligt diplomatisk. Men detta kan gå en på nerverna.
Hon använder sig av fraserna "jag vill inte diskutera det här
längre", "vi pratar om det här sedan" och "jag har ingen lust
att prata med dig". Det känns som min lilla stumpa är 15 år!
Jag får bita mig i tungan ibland för att påminna mig själv att
det här är min lilla flicka som är fem år. Inte en uppkäftig
tonåring. På dagis får hon bara god kritik medans hemma kan
hon vara som en liten drottning som springer runt och kräver
och domderar.
Jag försöker hela tiden bemöta henne med den respekt
och hänsyn som jag vill ha av henne. Jag har inget
belöningssystem för jag vill inte att hon ska lära sig
att man måste få belöning för att vara respektfull och
hänsynsfull. Jag försöker väcka hennes sympati, empati
och försöka ta fram det "goda" i hennes personlighet.
Jag vill att hon ska inse att man inte kan göra vad man vill.
Jag är säkert vad många skulle kalla "mesig". Men det bryr
jag mig inte i. Jag tror att visst, man behöver vara sträng
många gånger. Men när det kommer till mer personliga
egenskaper så ska de faktiskt lära sig att bära upp sin
personlighet rätt, inte att de ska sluta vara som de just är.
Och jag märker att hon lyssnar mer och mer på mig, för jag
tar mig tiden att lyssna på det hon säger, jag analyserar
det hon säger till mig när hon är tyst. jag pratar om känslor
och låter henne jämt berätta.
Det går sakta men säkert framåt, jag tror det handlar om att
hålla ut. Att man försöker tänka att det är något ditt barn
kanske vill berätta genom att vara på det ena sättet eller det
andra.
Kramas mycket och försök ge henne så mycket tillfällen som
möjligt att berätta, lyssna! tillslut kanske det kommer fram vilka
tankar som snurrar i hennes huvud?!
Mvh