Du och din partner - olika bakgrund

Vi har ganska olika, men samtidigt lika.
Han kommer från en välbärgad familj, mamma, pappa 2 barn och hus.
De har rest jorden runt och haft sig.
Men sambon har haft en riktig revolt när han var tonåring, så han har upplevt annat också.

Jag kommer från en mindre välbärgad familj, uppväxt med min mamma och bror, pappa dog när jag var 16, han var missbrukare.
Fast jag har högre utbildning än han.

Vi är uppfostrade både på samma sätt och ändå inte.
Jag ser t ex min familj som de5t viktigaste i världen, och i min familj räknar jag min mamma och bror.
Medans för honom är jag och våra barn det som räknas.
Vi har haft våra bråk, som grundats lite i hur vi är uppvuxna, men det var bara i början.

Nu spelar det ingen roll längre, han har sina erfarenheter, och jag har mina, och slår vi ihop dem blir det en jätte bra grund att stå på!

Jag och min sambo har liknande bakgrund då vi båda har mamma, pappa och en syster. Vi bodde i villa, hade hund och allt var tryggt och bra. Men det är olika hur vi har levt vardagen eller vad man ska säga. Vi har skrattat mer, busat mer, ja haft en lättsammare atmosfär hemma hos oss än vad han har haft. I hans familj har det varit mera "sitta-ner-diskussioner" runt matbordet medan vi har pladdrat om ditten och datten, vi dansade heljvilt till Svensktoppen på lördagarna vilket aldrig skulle ha förekommit i hans familj.

Detta är rätt svårt att ta på men ganska tydligt när man börjar prata om det. Detta har faktiskt lett till diskussioner oss emellan.

Jag pratar med min mamma flera gånger i veckan, tycker det är viktigt och vill inte förlora den tajta relationen vi har. Min sambo pratar sällan med sina föräldrar i telefon, dock umgås vi med dem hyfsat ofta iaf. Men han är inte intresserad av att ha sina föräldrar i vårt vardagsliv.

Tindrande: ser du din mamma och bror som viktigare än din sambo och dina barn? Varför?

nej nej nej

de är inte viktigare....men de tillhör min familj lika mycket som min man och mina barn, ser nu att det blev lite tokigt *s*
Sen i slutändan så är ju mina barn de som går allra först.

Men jag har väldigt svårt för att t ex flytta till en annan stad eller långt bort från min mamma. Jag vill ha min familj nära mig.
Medans min sambo inte bryr sig så mycket

För mig var hans bakgrund och familj en av de avgörande faktorerna till att jag valde att lämna min man. Vi delade många värderingar och passade väldigt bra ihop intellektuellt, men trots det så fungerade vi inte ihop vardagligt och praktiskt. SOm ett exempel kan jag nämna att jag har fått hjälpa till med handling, tvätt, matlagning och städning sedan jag var tre äpplen hög, medan min fd svärmor är av den fasta övertygelsen att barn inte har någonting i mataffärer att göra (gissa vem som inte klarar av en så enkel uppgift som att handla!). Ett annat exempel? Svärmodern - den övertygade feministen - sade, efter att ha lagt upp exmakens byxor, att nästa gång skulle ju jag få göra det här. "Eh, varför skulle jag göra det?" svarade jag. "Ja, hade du tänkt att jag skulle göra det?" menade hon då. Nä, men han får väl göra det själv!

Jag tror att vissa saker går att komma ifrån. Att jag är uppvuxen i kyrkan och exmaken i en övertygad antireligiös kommunistfamilj var sådant vi kunde prata om och kompromissa om. Men fungerar inte vardagen blir det svårare.

Tack för era svar, förstår att jag inte är ensam om detta och det känns skönt att höra om er som det fungerar bra för trots olikheter. Kan också förstå att det i vissa fall kan vara den avgörande faktorn för att ett förhållande ska ta slut.
Hoppas för oss att det blir det förstnämnda. Men som sagt, ibland oroar jag mig.
Min partner och jag ska troligen flytta inom de närmsta åren och jag tror det kan bli bra för oss, mycket är det våra familjer som är så olika och kommer vi till en ny ort så skapar vi vårt eget liv där utan så mycket inblandning från familjerna, framförallt just om vardagliga ting.

För oss är det jag som kommer från en familj som är jättefattig, och han som kommer från en medelklassfamilj där alla har bra jobb. Jag har vuxit upp utan pappa och med en mor som är alkoholist, konstnär och gammal hippie. Han har vuxit upp i ett tryggt hem med regler och mycket kärlek.

Det svåraste för oss är våra prioriteringar. Jag prioriterar att vi alla ska må bra genom att ha jobb vi trivs med, medan min sambo prioriterar att vi ska kunna ha ett gott liv genom att ha råd med att göra vad vi vill på fritiden. Det bästa är ju om det fungerar att ha båda två, men i vårt fall har det blivit lite problem. Det jag är utbildad till är inte det jag vill göra i framtiden, och för att kunna göra något annat måste jag utbilda mig vilket skulle innebära en sänkt levnadsstandard ett tag. För min del är detta inget som helst problem eftersom jag vet att man kan vara fattig och lycklig, men för honom känns det jättejobbigt.
Han vill kunna ge vårt barn allt han vill ha, och jag vill kunna ge honom en glad mamma.  

Vi har ännu inte klurat ut hur vi ska göra, men det viktigaste är ju att man pratar om det! :)

Jag och min sambo har väldigt olika familjer. Jag kommer från en familj med akademikerföräldrar och tre yngre systrar. Vi har alltid haft en bra ekonomi i min familj och ägnat oss åt ridsport, åkt utomlands och till fjällen nästan varje år när jag var yngre. Mina föräldrar har alltid uppmuntrat till studier och för mig har det alltid känts självklart att läsa vidare efter gymnasiet. Min sambos familj består av hans föräldrar och en äldre bror. Båda föräldrarna har arbetat på snickeri/industri hela sitt yrkesliv och har varit nöjda med det. Vidare studier är inte något som de diskuterat med sina barn. Min sambo gick yrkesförberedande program på gymnasiet, men började sedan fundera på vidare studier eftersom han inte trivdes med det arbete som hans gymnasieutbildning gav honom. Idag bor vi i Umeå och studerar båda två på universitetet här.
Det vi båda fått med oss hemifrån är en stabil grund, trygghet, kärlek och liknande värderingar och människosyn. Jag tror att det är delvis därför vi passar så bra ihop Och vi tycker mycket om varandras familjer också. De kompletterar varandra!
Idag har vi varit tillsammans i snart 5 år. Detta är mannen i mitt liv, utan minsta tvekan
Jag tror att olikheter berikar ett förhållande så länge det vilar på en gemensam grundsyn på livet. Man påverkar varandra, ser livet från nya vinklar.

Till viss del känner jag igen det TS skriver men de erfarenheter jag har efter 2 långa förhållanden (=mer än 10 år vardera varav det sista håller i sig ännu)är nog att största problemet med att inte alltid förstå varandra och ha olika värderingar mm beror på en sådan enkel grej att vi har olika könstillhörighet!!!!!

Man o kvinna................Inte alltid så enkelt!?!?!

The Man -- Haha, den var bra!

Jag och min sambo är ganska olika, vi vill samma saker men vill uppnå det på olika sätt.....

Han har växt upp i radhus, föräldrarna fortfarande gifta , rst överllat och lite till....

Jag har växt upp med min mamma, syster och bror...Rest också väldigt mycket.

Vi har ungefär samma värderingar men han har nog blivit mer "hårdare" uppfostrad än vad jag har.
Eftersom min mamma var ensam mamma gav hon mig ALLT! Så jag var ganska bortskämd, medan han fick mycket men med gränser. Han är världens generösaste men har värde på pengar. Han bryr sig om framtiden,ha ett BRA jobb med bra inkomst,gifta sig och sen ha barn(i den ordningen).

Jag vill självklart oockså gifta mig först och sen ha barn men jag är inte så orolig över morgondagen som han. Det är inte så att han är mycket mognare(jo lite mognare är han, fastän han är så ung) än mig men vi tänker olika.
Fast i slutändan så faller allt på sin plats väldigt bra eftersom jag är alldeles för slapp med allt, medan han är tvärtom och då blir det en bra BALANS!

Ha det gott!

Glömde skriva att vi varit sambo i snart 6år....Det han har för mycket utav har jag för lite utav(när det handlar om våra personligheter), och så kan han vara lite negativ ibland(sällan) och då kommer jag in i bilden och sprider positiv närvaro, hehehehehehe. Nä men jag tror att det är bra att vara olika, man lär sig så mycket från den andra. Jag är ELD och han är vatten, det är nog så vi kan se på oss själva.... och ibland kan vi vara som olja och vinäger, vi kan inte ha båda i samma flaska men när vi lägger det i salladen blir det en så BRA KOMBINATION! MUUUMS!!!!!