Knullkompis hur fungerar det?

Så länge man är överens och ingen känner sig utnyttjad så tror jag att det kan fungera med sk KK förhållanden.

Jag har haft en KK i 4½ år.

Vi träffades strax efter att jag hade separerat från en våldsam alkoholiserad man.
Han hade inte riktigt kommit över sin fd flickväns otrohet.

Vi båda kände en omedelbar attraktion. Men båda var vi inte mogna att så steget vidare till en mamma pappa barn relation.
Vi gemensamt beslöt för att bara bli KK polare.

Ingen av oss ville att våra barn skulle bli insläpade i det hela. Vi ansåg att det var bättre att barnen fick bygga upp en grundtrygghet efter att våra familjer hade splittrats och den andra föräldern flyttat ut.

Vi var båda överens från början. Om den ena eller den andre skulle träffa på någon annan, skulle vi först berätta det innan vi gick vidare ur vårt sk KK förhållande.

Han hade sitt barn varannan vecka och jag mina på heltid.
Vi hade samma barnlediga helger. Det var så vi träffades.

Han gav mig tron på män tillbaka. Han var den första mannen i mitt liv som riktigt uppvaktade mig och bjöd på hemlagade middagar.
Flera gånger sa åt mig att ta en taxi till honom, han betalade.
Jag som inte var van med detta protesterade ju.

Men vem kunde neka hans motivering. Inte jag i alla fall.

Han ansåg att jag inte skulle behöva sitta på en buss och trängas med alla andra trötta och griniga människor som var på väg hem från jobbet.

Han förde in mig i badrummet som han förberett med levande ljus och skumbad. Härlig skön avslappnande musik och en god drink.
Själv gick han ut med ett stort leende över hela ansiktet och myste runt i köket bland alla kastruller och karotter.

När middagen var färdig kom han och hämtade mig och vi åt dom mest gudomliga middagarna jag någonsin varit med om i hela mitt liv.

Jag njöt av att hita på små överaskningar till honom. Det bästa jag visste var att få se honom avslappnad, glad och lycklig.

Vi kunde prata om allt. Vi umgicks även med mina eller hans bekanta som alltmer blev våra gemensamma vänner.
Vi var ute tillsammans och såg bara varandra.
Våra vänner njöt av att se oss så lyckliga.
Jag har fortfarande kontakt med hans vänner som numera även är mina vänner.

Vi tröstade varandra dom grå och deppiga dagarna. Det kunde gå veckor då vi inte hade möjlighet att träffas pga sjuka barn eller fd make som inte hämtade barnen.

Han lärde mig att känna tillit och förtroende. Vi gav varandra ömhet och värme. Vi skojade och busade.

Tiden gick och det blev mindre och mindre tillfällen vi kunde träffas.

En dag för nästan 3 månader sedan träffade han en ny. Han ringde direkt och berättade att han träffat en kvinna som fick det att pirras i hans mage. Han ville berätta det först för mig innan han stämde träff med henne.
Först hölla jag god min och gratulerade honom.
Men när veckan gick insåg jag att jag trots allt var lite svartsjuk och ledsen. Kanske också väldigt rädd att förlora min vän som jag kunnat prata med om allt.

Svartsjuk för att jag inte hunnit före honom med att träffa någon annan. Det är vad jag tror i alla fall. (skakar lite förmanande på huvudet åt mig själv.)

Men det var inte värre än att vi satte oss ner och pratade med varandra.
Han var lika go och glad och underbar som vanligt trots att vi inte var KK längre.

Vi har nu träffats ute flera gånger. Vi kramas och har skoj. Vi skrattar och har kul. Vi kan fortfarande prata om allt och ingen känner någon ledsamhet.

Idag ser jag tillbaka på allt med ett stort leende på mina läppar.

Jag har så mycket att tacka honom för. Jag var hans prinsessa och han var min prins. Jag har honom fortfarande kvar som min bästa vän.
Han har givit mig tron åter på att det finns massor med underbara män där ute som bara väntar på att just jag ska dyka upp.