Jag har blivit aggressiv...

Jag har samma problem men inte på jobbet utan hemme,har såna aggressioner så jag är på vippen att kasta sönder saker o ting.
Blir arg på stackars sambon i princip hela tiden så det är tufft som f*n

Du är iaf inte ensam.

Kram Nina

Jag vet precis hur det är!
Jag är i vanliga fall en ganska "tam" person, men nu plötsligt kan jag ryta ifrån, och sen blir jag helt chockad över mig själv efteråt!
Fast jag varvar det med helt oprovocerade gråtattacker *suck*
Dessa hormoner!!!!!

Jodå, här är en till som blivit agressiv. Är from som ett lamm annars men mina humörsvängningar är ganska kraftiga. Tycker att alla mina kollegor är fruktansvärt korkade och lata. Min man lever oxå farligt men han vet iallafall vad det beror på.

Jo tack jag känner igen mig alltför väl. Min pojkvän får stå ut med saker han inte ska behöva få göra. Skäller på honom så gott som varje dag o han gör faktiskt aldrig några fel. Känner mig skithemsk! Har ett fruktansvärt temperament i vanliga fall men nu! Usch. Men det går ju som tur över.

Jag njuter av att ha fått lite mer aggressivitet i mitt liv. Är i vanliga fall en människa som är flexibel och anpassningsbar intill DUMHET, och nu är det kul att leva ut min bitchlustar. Ska försöka att inte sluta med det efter bissen kommit, deet är ingen som vinner på att jag går omkring och anpassar mig.

Hemma är det dock rosenrött och gullesnufs som gäller, vi är kärare än nånsin, hur skulle jag kunna vara arg på den gosiga människan som skulle ta ner månen om jag bad honom???

Hoppas du kan hitta något bra med att vara en "drake" också!!!

Vad skönt o läsa allt detta, jag började tro att jag är lite för extrem med mitt humör. Min sambo o jag har bråkat flera ggr under graviditeten för han tycker jag är för tjurig hela tiden. Gråter gör jag för det minsta lilla. Om min sambo har ställt t.ex en kopp fel så blir jag sur. Längtar tills man blir sigsjälv igen. Det tror jag min sambo me gör...

Jag håller med Isabella... vad SKÖNT att läsa att det inte bara är jag som har förvandlats till ett monster.
Ja, hemma är allt för det mesta väldigt bra.. jag är mer kär än jag någonsin har varit i min sambo och allt skimrar för det mesta i guld och leenden...
Men så kommer jag till jobbet och jag känner hur hornen växer fram i pannan på mig...

Hmmm, måste nog försöka hitta ngt positivt över mitt nya bitchiga jag:)

*kramisar*
Ullet

Jag har blivit aggressiv, men inte mot min man för det mesta. Istället är det min mamma som får ta min ilska. Men hittills vet hon inte om det. Jag går omkring hemma och är arg på henne. Eftersom jag är medveten om att det inte är riktigt OK så försöker jag behärska mig när jag träffar henne. När jag är för trött tål jag inte så mycket från min man heller...

ha ha, jag känner igen mig. jobbar deltid på en teater där alla som kommer i kontakt med mig numera blir utskällda! jag kan inte rå för det, irritationen bara väller över mig och innan jag lyckas hejda mig är det någon som fått reda på att de lever. det känns lite märkligt eftersom jag i vanliga fall är ganska tillbakadragen. nåväl, oftast av goda anledningar.. så; på dem bara, tjejer!

Än har jag inte märkt av det, men jag minns både en stackars skoförsäljare och en "bildåre" som fått ta del av mitt humör vid de tidigare graviditeterna. Kan inte annat än le åt minnena så här i efterhand.
Se det så, som framtida goda minnen!

En till här. Jag kan gråta för minsta lilla och bli jättearg för skitsaker.
Trodde det var nåt man hade i början men jag är nu i v 37.
Mina hormoner löper verkligen amok nu.
Men men inte så länge kvar allafall....

Åhh vad jag känner igen mig!!!!!!!!!
Är så glad att denna tråd kom in *ler* man kan ju verkligen inte rå för det!!!!!!!
Jag är exakt som ni andra, bråkar och tjatar och tjurar på alla och så fort någon säger något så gråter jag. uten anledning igentligen!
Synd att man inte kunde välja bort hormonerna ett tag.
det blir nog bättre.. längtar tills min bebis är ute så jag får gosa med den hela tiden =)
Har varit på skapligt humör hela graviditeten men nu så är det värst.
Den sista månaden nu är hemsk!! (är i v. 38+4) Tur att man inte är ensam!
Lycka till alla andra!!!

usch ja, körde iväg min stackars pojkvän tidigare pga att han luktar illa. fick ringa o be om ursäkt sen, det är ju inte honom det är fel på
samt gråter lika ofta som jag blir retlig v7