Vår Grand danois är avlivad :-(...........

Inte kul alls detta.
vet hur du känner dig. Min pappa fick avliva våran hund för mååånga, måååånga år sen och än idag tä'nker jag på hunden.

Att hunden gjorde så var tecken på att det var nåt som var fel men nu är han i himmelriket

Hoppas du mår bättre snart

Jäättteee kram

Tack snälla du....

oj oj så ledsen för Er skull! Fäller en tår själv, jag är så känslig när det gäller djur! Men Ni gjorde rätt...hur skulle Ni kunnat lita på hunden när bebisen kommer sedan! TRÖSTKRAMAS!!!
Men tänk som så att Eran vovve har det bra nu...han är inte osäker längre och han är i djurhimlen nu!

Kramar

Hade ni gjort en utredning innan så att han inte hade ont någonstans i kroppen? Jag har varit med om detta tidigare, en på klubben som avlivade en hund som bitit utan att kolla upp det men bad om obduktion och hunden hade haft ngn sjukdom (som skulle kunna botats!) med smärtor som följd.

Förlåt, detta är inget stöd/hjälp, jag har själv fått göra mig av med en hund så jag vet hur hemskt det är! Tur att du har en till hemma som tröst.

*kram*

Tänker på er.. *Kram* Pia

*Kramar om*

Vi har varit till veterinär tidigare i somras då han började bli lite väl misstänksam o knepig och kollat upp honom. Inget somatiskt kunde hittas då....så dessvärre var de nog psykiskt. Vi har ju fått råd att det går o träna bort osv...vi har tränat varje vecka med människor o hundar men inget har hjälpt de blev bara värre ...så sagan med vår grandis blev kort..han blev bara 1 1/2 år gammal.

Tack ni alla de värmer...

Min farmor och farfar hade en bordercollie när jag var tonåring. Hon var bara en unghund när min farfar dog i en bilolycka. Hon skadade sig inte alls fysisk men psykiskt gick det inget bra. Hon antagligen helt förstörd när det kom stor hemska ambulansmän med blinkande ljus och sirener och tog hennes älskade husse. Hon var väldigt aggressiv mot ambulansmännen och polisen så de lät henne vara kvar i bilen. Hon fick sitta där i flera timmar innan min pappa kunde åka och hämta henne.

Efter denna händelse började hon försvara familjen, speciellt min bror och mig. Hon funkade inte alls ihop med barn. Hon var aggressiv mot främmande män och så fort hon hörde sirener la hon sig platt på marken och gnällde. Det som gjorde att vi tillslut gav upp var när hon bet min lillebror när han skulle mata henne.

Farmor och mina föräldrar ville avliva henne men jag protesterade vilt. Tillslut lyckades min farmor hitta ett äldre par på landet som inte hade några barn. Vi fick träffa Nicki efter ett par år tror jag det var och då mådde hon bra.

många kramar
Linda

Hej! Verkligen ledsen för din skull, att det blev ett så sorgligt slut. Fast visst gjorde ni helt rätt, det fanns ju ingenting annat att göra. Man ska aldrig lita 100% på en hund, men man måste ändå kunna känna sig trygg tillsammans med den, och det gjorde ni ju inte. Vet du vad? Det finns en grandis i grannhuset, och den mår inte heller bra. Den klarar inte av att träffa folk och har fått munkorg. Kan det vara så att rasen i sig börjar bli sönderavlad? Man skulle kunna misstänka det?

Tänker på er och skickar kramar,
K

Tack så mycket för svar!

Sol----> Så skönt att hon fick det bra...!

Mor64--->Ja vi föll ju för rasen o enligt beskrivning av den så ska det ju vara en mild bra familje hund något reserverad för främlingar. Men det är ju skillnad på reserverad o ja ge sig på om man säger. Ja jag har på senaste tiden också hört fler som har grandisar som är sådär ska man säga osäkra i sig själva. Fast naturligtvis finns de ju dom som är sådär underbara med helt super mysiga också. Bara attans skit att vi skulle ha sån otur.

Har oxå funderat lite åt det hållet om det kan vara så att dom kan bli sönderavlade helt enkelt, man vill ju så gärna ha en förklaring.

Tack så mycket ni som skrivit det är en stor hjälp....det har varit en tuff vecka hoppas snart det ska göra mindre ont.