adopterade! adoptera?

Det låter väldigt ovanligt att man just känner så där, låter som han avskyr sig själv ju! Vad hemskt. Jag tror inte det är så vanligt att man känner så men man kan inte generalisera heller. Vi är individer som alla andra och det finns inga rätt eller fel.

Ingen fara alls Klart man får fråga!! kram

Det är ju upp till var och en hur man känner det. För många så är det kanske annorlunda om man står där och vet att man inte kan få biologiska barn och alternativet är att leva utan barn så kanske man ändrar uppfattning - eller inte. Det är ju upp till var och en som sagt. Jag har också haft det jobbigt emellanåt, precis som de flesta andra av mina vänner i tonåren etc men jag kopplar inte dessa problem till det faktum att jag är adopterad. Men man ska följa sitt hjärta.

Och?! Det kan ju hända att mina lever också men det har ju inte med mig att göra? Alltså, hade du kontakt med dem eller vad? Förstår faktiskt inte? De flesta som adopterar bort sina barn lever väl? Det är ju inte bara barn som adopteras bort pga att föräldrarna dött?! Fattar inte riktigt....

Tack Kul att hitta en likasinnad

Oj, så du har bott i ditt födelseland, bodde du där med dina adoptivföräldrar? Förstår att det var jobbigt. Tror du hade känt annorlunda om du bott te x i Sverige. Trist att du mått så dåligt

Jaha, nu finns inte escada heller Är det bara oseriösa människor här på fl eller

Äh, ok.....Så du är adopterad inom Sverige? Och ni har bott i samma stad i Sverige? Låter ju väldigt mysko tycker jag. Så brukar ju inte en adoption gå till. Om det sker inom Sverige så ska det ju vara avstånd mellan så man inte ska springa på någon, dessutom så bör man väl inte heller veta om vilka bioföräldrarna är?! Det är vad vår hemutredare berättat att inhemska adoptioner går till?! Himla konstigt.  Det verkar ju som att din situation är väldigt unik och du har haft otur men om du skulle adoptera ett barn hade det väl inte hänt samma för ditt barn? Eller?

Nej, det är ju just det, att även om man själv har haft det jobbigt, oavsett om man är adopterad eller ej så behöver ju det inte innebära att det automatiskt blir så för ens eget barn! Tycker man aldrig ska säga aldrig för man vet ju inte. Många av de som svarat här i tråden som sagt att nej, jag skulle aldrig adoptera ett barn de har biologiska barn. Man vet ju inte hur man tänkt om man inte hade kunnat få barn, eller hur?
Kanske hör det till ovanligheterna att som vi, valt bort hjälp för att få biologiska barn, jag vet inte, men det spelar ingen roll. Det gör ju inte oss till bättre människor bara för att vi väljer att adoptera. Alla som adopterar väljer ju det, likadant som jag hoppas att de flesta som får biologiska barn väljer att bli föräldrar och inte blir det av misstag. Att bli förälder, oavsett om de är på biologisk väg eller via adoption är ett stort beslut, det är på livstid man blir förälder och det är det största valet man gör i livet, tycker jag!

Jag är också adopterad, och vi ska adoptera nu. Jag är inte tacksam för att jag kom hit, varför ska jag vara tacksam för det? Har inte bett om att få komma hit. Men däremot är jag tacksam över att jag har så fantastiska föräldrar som jag ser som de enda föräldrarna. Som jag ser det så har föräldraskap inget med biologi att göra, man är sina föräldrars barn lika mycket oavsett om man är deras biologiska barn eller ej. Vill bara klargöra att vi som adopterar inte alls är bättre människor. Vi vill ha barn, precis som ni som får biologiska barn. För mig och min man som också är adopterad så betyder inte det biologiska något särskilt, trots att vi själva inte har kunnat se oss själva i våra föräldrar. Vi VET att man kan älska ett barn som inte bär på våra gener, våra föräldrar har ju gjort det. Och mer älskad och bekräftad än vad vi har blivit kan man inte bli. Du skriver att vi som adopterar är bättre för att vi kan älska ett barn som inte är vårt eget. På vilket sätt är vårt adopterade barn inte vårt eget?? Avskyr den typen av kommentarer faktiskt. Att föda barn ger dig inte automatiskt rätten till att kalla dig för mamma, det är det du gör för ditt barn som räknas, enligt mig. Min mamma har älskat mig, tagit hand om mig, skyddat mig från spöken, tagit hand om mig när jag varit sjuk, mörkrädd, behövt kramar etc. Det är sånt som gör dig till mamma. Trist att du känner som du gör men självklart respekterar jag dina tankar och känslor Men tror inte att vi som adopterar är bättre personer än andra!

Visst är det så, blod må vara starkare än vatten men kärlek är starkare än blod.

Ja, det citatet är riktigt bra, får en att tänka lite usch, jag ryser när jag ser att folk använder ord som eget i dessa sammanhang...

Det är lugnt men som adopterad har jag svårt att ta folk som uttrycker att adoptivbarn inte är egna barn. Synd att du ser det så, för om du uttrycker dig så så måste du ju själv anse att dina föräldrar inte är dina riktiga föräldrar för att du är deras adoptivbarn. Självklart så behöver du inte gå in på eller förklara hur det ligger till. Tycker ändå att det är en hemsk syn på det hela....Men vi är alla olika.

Synd att du inte känner så mycket inför barn, hoppas att du känner 100% för din dotter trots att du inte är så intresserad av barn.
Alla barn borde få vara älskade, de har ju faktiskt inte bett om att få komma till världen.

Bra