Det här med döden

Jepp, jag har allt klart för mig!
Allt är nerskrivet och mina nära och kära vet om det.

Jag vill ha en enkel begravning med en pappkista och ett bårtäcke. Inga blommor alls. Alla pengar som folk hade tänkt lägga på blommor skulle jag uppskatta om de gav till barncancerfonden eller AIDS forskningen ist.
Sen vill jag bli kremerad och spridd på en minneslund. Inget för de efterlevande att sköta. De kan gå dit och sätta en blomma om de vill och då får alla andras anhöriga också nytta av det.

Ser hur kallt det låter när jag skriver det, men det är så jag vill ha det.
Tyvärr är inte mina nära och kära inne på samma bana, men när det väl händer så kan jag knappast göra något åt det?! Joooo...jag kan ju spöka lite om de går emot min vilja

Jag vet att jag skulle aldrig vilja bli kremerad! Jag vill ligga nära min pappa. Jag vet tex oxå att jag skulle vilja ha kort med mig i kistan. På familj och kanske en del minnen man har.

Det är egentligen "tråkigt" att man diskuterar detta för lie. Vem vet om man lever imorgon?
Jag och jimmy diskuterade det igår efter att vi vart på kyrkogården. Vad skulle VI vilja om vi dog tillsammans? I en bilolycka tex?
Då skulle vi vilja ligga tillsammans....

Jenny S: väldigt likt hur jag tänker mej! Skulle jag nu kila hädan medans min dotter är barn (ta i trä, men det kan vara bra att tänka på) så skulle jag vilja att "blom-pengarna" istället lades i en fond till min dotter.

Till skillnad från dej blir jag nog hellre begravd än kremerad, och så tänkte jag att det vore fint om alla som vill skrev en "hälsning" på pappkistan.

Ska ta och skriva ner det här nån dag, det är faktiskt en bra sak att ha gjort, en omtanke mot ens nära och kära, bara IFALL att

Själv har jag alltid haft klart för mig att jag vill bli kremerad iaf. Och att vissa av mina organ ska doneras (dock ej ögon, hjärna eller hjärta).

Har skrivit ner en del men sambon vägrar läsa det eller prata om det nu så han får väl göra det när det är aktuellt... (Usch, vad hemskt det låter!) Tycker att det är viktigt att de nära vet IFALL något skulle hända!

Har lite svårt för det där med "bara" minneslund men det är ju en bra idé så de nära och kära inte behöver känna att det MÅSTE sköta om det utan kan gå dit när de vill. Bara de har NÅGONSTANS att gå så. (Min mamma har alltid sagt att hon inte vill ha en gravsten som vi måste känna oss tvungna att sköta om men för mig är det jätteviktigt att ha någonstans att gå.)

Vill, precis som Jenny S, att det ska läggas pengar på cancer- eller aidsforskning istället för på blommor.

Jag gjorde ett specialarbete om sorgearbete och intervjuade då bla en begravningsentepenör som sa att de flesta som väljer att sprida sin aska eller inte ha någonstans att gå till ångrar sig senare.

Många säger säkert så att de efterlevande inte ska ha några gravar att gå till och bli "besvärade" att ta hand om. Men tänk vilka konsekvenser sorgen kan få när man (säkerligen) kan få mycket svårare att inse vad som hänt eller att ha någonstans att sörja.
I sådana fall finns det faktiskt så att man kan låta kyrkogårdsförvaltningen ta hand om graven.

Men hur kan de ångra sig? Menar de är ju döda?

CONNEMARA:
Nej, dom lär väl inte säga något..;)
De anhöriga som "väljer" ångrar sig för det mesta...
Blev kanske lite otydlig i mitt inlägg!

Jaja..I get it..

Jag vet inte om jag vill bli kremerad eller begravd, känns hemskt båda två...kremerad...brinna upp....eller ligga under jorden o ruttna...Sen vet jag inte hur jag vill göra med donering heller, tänk om jag behöver mina organ i nästa liv??!! (ja det låter dumt jag vet). För övrigt får jag ångest över att tänka för mycket på döden, att allt bara tar slut...får panik över det, usch...

Jag har gjort klart för omgivningen att jag vill bli kremerad, och helst skulle jag vilja ha min aska spridd över Bottenhavet mitt emellan Sverige och Finland eftersom jag hör hemma mitt emellan. Pappa var finne och jag hade finskt medborgarskap fram till -87.
Inte för att jag gillar Finland eller min far, men tack vare honom fick jag aldrig känna mig hemma i Sverige heller.

Anhöriga som behöver gå nånstans för att "hedra" mitt minne kan vända sig till närmaste minneslund, det är sånt såna är till för!!! Eller så kan de tala till mig var som helst eftersom jag ändå finns med överallt.

När jag tänker på donering så det kan jag men aldrig mina ögon. Varför vet jag inte. Men det känns inte för mig bra.

Japp, allt är klart och nedskrivet.
Efter att ha vårdat patienter i många år i livets slutskede har jag inget problem med att diskuttera kring döden med mina nära och kära.
För mig är det viktigt att familj och vänner är samlade i en ljus stund. Jag har alltid haft sinne för livets goda och en dos av humor också, så själva akten kommer att bli annorlunda. Dessutom vill jag inte ha någon gravplats, utan jag vill bli strödd för vinden vid mina hemtrakter.
Istället för blommor kommer ev gäster att få donnera en gåva till någon fond för hjälpande barn, som t ex World Childhood Foundation (om den finns då vill säga).
Det är kanske inte vanligt att man i unga år planerat kring sin begravning, men som sagt arbetar man med patienter i livets slutskede, har anhöriga som har gått bort samt själv varit nära att förlora livet i en bilolycka ja då ter det sig naturligt.

jag har fyllt i vita arkivet som man hämtar hos fonus. där fyller man i alla önskemål och vad man vill ha för sånger och psalmer.
jag menar man kan ju dö i morgon tex och då vill jag bestämma hur jag vill ha det ! jag vill inte brännas utan begravas "hel" , jordbegravas. vit kista ska jag ha, jag tycker döden e hemsk men har ändå alltid varit intresserad av den och läst om den. nu utbildar jag mig till undersköterska och vi läser mycket om sista tiden i livet och efter döden.
om några veckor ska vi på studiebesök på skogskyrkogården och få se bla krematoriet. jag har inte sett nån avliden än men det kommer nog tyvärr så småningom. vet inte alls hur jag kommer reagera då !

Jag vill bli kremerad, vill inte heller ha en grav, utan jag vill spridas för vinden! Inte i havet dock... Gillar inte djupt vatten. *ryser* Har inte tänkt så noga på det här faktiskt, men det borde man nog göra.

En sak jag vet, det är att jag inte vill donera några organ! Jag vill kremeras i ett helt stycke, samt att jag inte vill att "vem som helst" skall kunna få delar av mig. Tänk om en pedofil eller våldtäktsman fick ngt av mig? Näe, hu... Synd att man inte kan få bestämma mottagare själv, men det är ju lite svårt när man väl är död. Så därför väljer jag att avstå, somliga är inte värda mina organ, så är det!

Vill absolut donera mina organ. Så många som möjligt. Det är min tro att det, och i efterlevandes minnen, och ens barns gener och genom att mikroorganismer tar hand om kvarlevorna är enda sätten att leva vidare.

Jag ville kremeras innan, men sen jag blev intresserad av arkeologi har jag börjat tänka att det skulle vara coolt att lämna ett skelett.

Kremeras. Tanken på att vakna upp i en kista är rena skräckfilmen. De frå gärna skära lite i mig, så de vet att jag är död. Jag vill oxå donera allt jag kan. Kan man ha som förutsättning att det inte går till någon våldtäktsman eller mördare? Hu, det har jag aldrig funderat över tidigare och det vill jag ju inte att jag ska gå till.
Min familj får välja om de vill sprida askan eller ha en grav, det är ju de som blir kvar.

Bränn bränn bränn,,,,
Tänker lite på "trolltyg i tomteskogen"..
Jag vill bli kremerad och slängd i minneslund. Jag ser äldre släktingar med dåligt samvete "Jag har inte hunnit gå till kyrkogården för att göra graven vårfin...etc". Om mina nära skall minnas mig kan de väl göra det på mitt favorit-fik...eller någon annanstans som de minns mig levande. En grav har aldrig någon betydelse för den relationen man haft. Min man vill detsamma som jag. Borgerlig begravning för min del då min tro inte stämmer överrens med svenska kyrkans.

Jag vill donera alla organ som bara finns, även till forskning. Jag tänkte att det hade varit lite coolt om man hade kommit på ett botemedel mot AIDS, eller löst cancerns gåta med just min kropp...

Sen vill jag nog begravas och som många har skrivit får de gärna skänka pengar till barncancerfonden eller rädda barnen istället för blommor som ändå bara vissnar....fast lite blommor vill jag nog ha under begravningen. Det blir nog lite kalt utan.

Så vill jag ha det.

Jag får panik bara jag tänker på att jag ska dö och inte få va med min sambo eller familj. Eller tvärtom att dom dör före mig.