Hej Sabia,
Jag är ledsen att jag gjorde dig så väldigt upprörd att du måste skriva med versaler. Naturligtvis vet du, som var närvarande, hur orden föll i stundens hetta. Du kan avgöra hur hårt de var menade och hur hårt du tog dem. Du kan avgöra vad du ska göra.
Eftersom du ställde frågan; vad gör man när ens man.... så antar jag att du räknade med att få svar. Du kan ju bara få svar av dem som inte var med och inte känner dig och din man. I mina öron låter det han sa (så som det framstår i skriven text, ryckt ur sitt sammanhang)helt förfärligt och jag skulle ha mycket svårt att förlåta något sådant, det skulle vara att passera gränsen, om du förstår vad jag menar. Det betyder inte att det måste vara så för alla andra eller för dig.
Vi är alla olika, det du beskrev slog väl an en sträng i mig som klingade med en synnerligen dyster ton. Jag uppfattade det som att du kämpade ensam och upplevde att allt var ditt "fel". Så illa var det alltså inte för dig - och det är jag glad för.
Frågar man får man svar, kanske inte alltid de man önskar, kanske har den som svarar inte förstått frågan och det blir fel - kommunikation är svårt, särskilt när man inte ser den man "pratar" med. Det är väldigt uppenbart för mig i detta nu.
Jag är glad att du och din man har rett ut alltihopa och att du känner dig bättre. Lycka till önskar Pamina