Att separera är i mina ögon det absolut västa jag gjort. Det är inte det att jag åmgrar mig, nej det gör jag inte men det var och är fortfarande en väldigt jobbig tid. Framförallt när man har barn. det är inte det att jag tror att själva separationen är mycket lättare utan barn, den kan vara nog så svår men allt hamnar i en anna situation när man har barn ihop. Dels handlar det om att man inte har tillgång till sina barn när man vill, vilket i mina ögon är det absolut värsta. Sedan måste man ju hålla kvar en relation med sitt ex trots att man faktiskt brutit upp på grund av att man har barn ihop. Det är en jobbig tid men det kan bli väldigt bra. jag valde att bryta upp från mitt ex efter 12 år tillsammans och dessutom har två barn ihop. Det är gräsligt, jag gråter ofta men jag blir stark. Vill man inte mer så tror inte jag på att hålla ihop för barnens skull. jag tänker ofta på vad jag skulle säga till mina barn om dom som vuxna kom till mig och sa; mamma jag är djupt olycklig i min relation, vad skall jag göra? har man försökt att ta tag i problemen och göra vad man kan så anser jag att det inte alltid är fel att lämna! Jag tror inte att man lämnar för lättvindigt, kanske kan ens partner tycka det men oftast beror det på att han/hon inte haft dessa tankar som man själv kanske har brottats med i flera år. Det finns många tankar och funderaingar bakom ett sådant beslut.
Mina barn var/är oerhört knutna till mig. Det är alltid jag som ställt upp, varit vaken på natten, bytt alla blöjor, skolat in på dagis, lagat all mat, tröstat osv därför blev det hysteriskt jobbigt när baksidan av separationen kom och jag inte längre hade fri tillgång till min barn när jag ville. jag kunde inte hålla om dem, jag visste inte vad det gjorde hos pappa osv. Men man blir tvungen att släppa kontrollen! Det är hemskt! Men jag anser att det är inte bara mina barn och jag skulle aldrig vilja att mina barn skulle mista kontakten med sin pappa på grund av mitt ego.
