hjälpp varför gör det så fruktansvärt ont att se min väninna med sin stora magen????

Jag är en av dom som har turen att bli med barn väldigt lätt.
Men två av mina bästa vänner har mycket stora svårigheter att bi med barn. Den ena har varit öppen om det hela tiden, vi har både skrattat och gråtit över eländet, och vi har en väldit fin kontakt.
Men den andra har helt sagt upp bekantskapen med mig, hon har aldrig pratat om det och hon svarar inte ens i telefonen när jag ringer. Jag tycker det är vädligt tråkigt, och jag kan förstå om hon tycker det är jobbigt, men jag förstår inte varför man måste uppföra sig som hon gör.

Sabia, jag tror ocksa att det kan vara bra att försöka prata med din vän. När jag hör om människor i min omgivning som är gravida sa är min spontana reaktion intensiv ilska... Tror dom att det bara är att ga och bli gravid sa där??! Vi som har försökt sa länge!! Sa orättvist!!!

När det handlar om människor som star mig nära och som jag inte vill förlora kontakten med, även om det gör ont att tänka pa deras graviditet och framtida bebis, sa försöker jag säga nagot i stil med att jag är glad för dom, men att det gör ont samtidigt. Att jag önskar sa att jag kunde vara i samma situation. Upplever att jag mar bättre av att de vet, eftersom jag inte behöver klistra pa ett falskt leende och latsas som att jag bara är överlycklig för deras skull...

Lycka till med din vän och jag hoppas att det snart blir din tur!!

Fallolivia1

Alla är vi olika, jag kan mkt väl förstå din andra vän som har sagt upp bekantskapen med dig. Men jag tycker att det är viktigt oxå att förstå hon mår mkt dåligt, förmodligen så dåligt att hon inte orkar ta tag i den biten att fortsätta vara vän. Det kanske är du som måste trycka på ännu mer och hjälpa henne? Jag vet inte... är i likadan situtation som TS och jag orkar bara inte se min vän med sin stora mage. Jag får panik bara jag tänker på det. Det kanske hade varit ännu lättare om hon hade hört av sig till mig och sagt att "vi behöver inte träffas just nu om det känns jobbigt för dig. Men ha inte dåligt samvete över det, för jag förstår att du mår dåligt. Men jag finns här och när du orkar så finns jag fortfarande här"

Jag förstår dig helt och fullt. Vi är tyvärr många i samma sits. För mig gick det bättre att umgås med de som inte var helt inne i sin gravid-/föräldraroll. Det är så klart lättare om man berättar så att de förstår, vissa gör det inte ändå. Vissa har helt absorberats i sin föräldraroll och kan inte prata om annat (dessa människor gör mig fortfarande trött trots att jag själv numera är mamma).

Jag har en kompis som snart ska få barn, och jag ville inte se henne när jag fick reda på det. Hennes var inte ens planerat och vi hade försökt ett tag, så det var verkligen surt. Jag träffade henne ett par gånger och tyckte att det var för jobbigt och jag kunde vara deppig i en vecka efter att ha sett hennes mage och hört på allt prat.

Men sedan när jag själv blev gravid så släppte det helt och jag kan vara glad för hennes skull på riktigt (har till och med köpt babykläder till henne ) Så det var verkligen skönt för mig.

Men för att komma till saken så har jag hört flera säga att det är enklare sedan när barnet är fött och alla inte koncentrerar sig på mamman och magen utan på en liten individ istället. Så hoppas att det känns så för er sedan också!

Lycka till med allt!

hej på er alla.
jag har faktiskt pratat med min väninna å försökt förklarar för henne hur situationer var, men hon sa att hon saknade mig eller våras vännerskap å jag blev lite ledsen, för att jag vet att det inte är hennes fel att jag inte blir gravid. hon säger att hon förstår mig hur jag känner, men att hon vill verkligen att jag ska finnas där för henne. hon har inga familjer här i stockholm å inte heller så många väninnor. jag ska försöka bita ihop å försöka att finnas där för henne, även om det kommer att kostar många tårar. jag känner mig så elak mot henne att jag nästan gråter av ilskar på mig själv. kram på er alla.

Har lite svårt att förstå hur man kan välja bort vänskap som är så värdefull, jag vet att det är laddat med barnlöshet och har full respekt för det och visst känns det men ändå att gå så långt som att sluta umgås pga en graviditet
Kan inte låta bli att tänka på vännen som är gravid och vill glädjas av sin graviditet och dela denna glädje

Men jag ser graviditeter i allmänhet som lyckliga företeelser men har samtidigt förståelse för att det kan vara hemskt att se magar överallt för att det påminner en om att man själv inte lyckas men det är en annan sak ibland måste man för sin egen skull se bortom de egna behoven jag tror man mår mycket bättre som människa då

Lycka till jag tror du ordnar upp det

Som sagt alla är vi olika och reagerar olika. Jag kan bara prata för mig själv, men först så mår man dåligt över att inte kunna få barn och sedan mår man super dåligt över att man känner sig som den mest elakaste människa för att man inte orkar träffa sin gravida vän. Men vad ska man göra? Må ännu sämre och umgås med henne för hennes skull? Jag vet inte... kanske man borde det. Jag funderar över det dagligen.

Jag orkar inte umgås med gravida vänner och jag resonerar lite som så att jag har sagt öppet till mina vänner hur det är och kan de inte ta det så får den vänskapen kanske vara..
jag kan inte tvinga mig till något som gör att jag mår sämre än jag gör...
att hålla på med tabletter, sprutor och inseminationer som misslyckas gör att man mår dåligt och jag orkar inte spä på den jobbigheten genom att umgås med folk som är gravida...
kan tyckas ego men jag måste se till mitt eget välbefinnande.
Jag måste prioritera att jag mår så bra jag kan i det här...det är ju så jobbigt att hålla på med alla behandlingar och som sagt ibland handlar det om att hålla huvudet ovanför vattenytan och då måste man priotera....

tyvärr tyvärr men så är det för mig!

Vet exakt vad du menar....jag har försökt i 1,5 år...min lilla syster blev oväntat gravid nu i maj/juni....de blev jätteglada!
jag med...men lite svider det ju!

Min syster är gravid och jag är såå glad att hon bor långt bort. Jag vill inte träffa henne heller, det är ännu värre än när någon annanblir gravid, nära vän eller syster. Är så avundsjuk att det växer ut horn i pannan på mig.

ohhhh, varför ska det vara på detta sätt? inte nog med att man kämpar å vill vara gravid, men inte blir. jag ringde igår till Brasilien å fick veta att min systersdotter är gravid å tänk. hon är bara 16 år. har inte ens gått färdigt skolan å nu ska hon blir mamma. jag har gråtit å gråtit över att vi som kämpar å har ett bra liv att erbjuda ett barn blir inte gravida å hon som inte ens har nåt jobb eller ett tryggt hem eller har inget att erbjuda ett så blir hon gravid. ORÄTTVIST. vad är det som är menning? jag förstår ingeting.

Jag tycker också att det är väldigt jobbigt att se alla människor runt omkring mig bli gravida. Det är också jobbigt med alla som hela tiden frågar om det inte är dags för oss att skaffa barn snart. Ni bor ju i hus, har bra jobb osv - är det inte dags snart? Oftast svarar vi lite halvdant att ja vi får väl se, vi har ingen brådska.... Man får små pikar hela tiden. Varför förstår inte människor att det inte är lika lätt för alla att bli gravida?

Jag och min sambo har nu försökt i ca 1,5 år. Började utredning i mars och då konstaterades det att jag hade cystor. Cystorna togs bort genom titthålsoperartion i början av juni. Det visade sig vara ofarliga cystor, slembildande och gulkroppscystor. Min sambo lämnade också spermaprov som visade sig vara helt okej. Så det är bara att fortsätta försöka. Ska tillbaka till gyn om 2 veckor. Får troligtvis hormoner då. Läkaren ville ge mig det i mars men kunde inte pga cystorna.

Känns skönt men samtidigt förvånande att det verkar vara så många som har svårt att bli gravida. Jag/vi är inte ensamna om det och det finns människor att dela funderingar och frågor med.

Skönt att skriva av sig lite. Blev medlem här igår efter tips från en kompis som fick en dotter i slutet av maj och som lyckades bli gravid på andra försöket... Men jag är säker på att vår och er tid kommer för eller senare...

Hej !
Vet och förstår precis hur du känner det. Man får dåligt samvete samtidigt, som du känner bestämt att det är orättvist ! Det är svårt att förklara för andra. Det är bara de som är i samma situation, som förstår !
Mvh tomcar1