Mor/far föräldrar som inte engagerar sig i sina barnbarn! Någon mer?

Jag känner så väl igen det som du beskriver Ts. Mina föräldrar ( mamma och hennes man) hör aldrig av sig. Visar inget som helst intresse vare sig för mig eller sina två barnbarn. SINA ENDA biologiska barnbarn... vad är det för jävla sätt egentligen? Ändå bor dom ganska nära. Är trött på att höra hennes bortförklaringar om att hon jobbar och inte hör av sig... bullshit! Man hinner, bara man vill!! Mina svärföräldrar däremot, bryr sig verkligen. Men dom har lite svårt att ta barnen när som helst eftersom hon har en sjukdom som gör att hon har väldig värk vissa perioder. Så dörför vill vi gärna inte be dom. Om det absolut inte är nödvändigt. Hon brukar ställa upp då hon kan. Alltså vi skulle lätt kunna åka dit o lämna barnen om vi åker o storhandlar, men vi tar ändå alltid dom med oss. För våra är inte så himla besvärliga att ha med. 4 och 1 år gamla. mEN Helt klart är jag besviken på min mamma för att hon inte visar att hon bryr sig.

mammaT--> Har det precis som dej..min mamma hör aldrig av sej, alltid är det jag som får ringa. hon har flyttat en bit bort nu, ca 4 mil från oss...Hon skyller åxå på att hon jobbar jämt. Sen när hon är ledig ska det plockas bär å svamp till höger å vänster..Frågade igår om hon kommerpå dopet på söndag...hon svarade då väldit matt, jaha.vilken tid då då?...Tänkte säga att hon behövde inte komma om det ska låta så...blir bara så förbannad...Sambon säger att jag ska släppa det, men mamma är ändå mamma...
Farmor till barna är här dagligen..kasnke lite för ofta Men hon kommer iaf å frågar om det behövs nån hjälp..

jag har det precis som du!! vi har heller ingen som ställer upp att vi gör måste barnen vara med.... och sist min far träffade barnen var det bara i 10 min......

zmulan 74: Visst är det trist att ens egen mamma ska vara så. Man hade liksom en helt annan föreställning om hur det skulle bli när man fick barn, hur mormor alltid skulle finnas med där som ett stöd. "alla andra" verkar ju ha det så... Ja, min sambo säger oxå: skit i henne, släpp det... det är hon som förlorar på det i längden. Jag vet ju att han har rätt. Men jag tänker som du, att mamma är ändå mamma... men nu har jag inte ringt henne på ett par månader, och inte hon heller... Hon ringer endast pliktskyldigast på min födelsedag,barnens ignorerar hon... Kan lika gärna va utan det där födelsedagsgrattiset på telefon när hon inte bryr sig under resten av året...

Hej
Visst einte tat vi var fler.
Min sons farmor kommer aldrig hit på besök, då han fyllde ett år och pådopet och nån enstaka gång men hon skyller alltid påatt hon jobbar och elelr är trött.

de bor bara 3 mil från oss. Tycker så synd om min sambo som jg ser att han blir lkite ledsen över detta när jag frågar hur han känenr innför detta.

Min mamma och min pappa är här minst en gång i veckn iallfall.
trist när barnen inte får träffa sina mor och farföräldrar

Mina föräldrar tycker att de engagerar sig i våra barn (3 år resp. 6 månader).

De bor en timme härifrån, hälsar på kanske varannan månad (eller så åker jag till dem).

De skickar kort och lämnar pengar/presenter till födelsedagar och jul.

De har aldrig varit barnvakt (tycker inte att det är deras jobb).

Jag vet inte egentligen om jag tycker det är "lite" eller "ingenting". Jag respekterar att de har sitt eget liv och att de inte är intresserade av att passa småbarn, men de visar ju ändå intresse för barnen på sitt sätt. Någon serviceinstans eller avlastning utgör de dock inte .

Svärföräldrarna har de senaste tre åren varit barnvakter till storebror tre gånger: En kväll när vi var borta i några timmar hos goda vänner, vår bröllopsnatt och så natten när lillebror föddes ! Men de hör oxå av sig till bemärkelsedagar, ger presenter och håller kontakten, så vi är väldigt glada för det!

mina svärföräldrar hjälper gärna till med barnen och är väldigt intresserad av vad som händer osv.

Mina föräldrar är väl sådär intreserade, dom är intresserade när det passar. Dom tycker det är tufft att ha tvillingtöser som barnbarn men jag tror inte det räcker mer än så.
Mina föräldrar har alltid verkat gilla mina storasyster mest(morsan har t o m sagt att första barnet är speciellt, det gjorde rätt ont att höra) Så syrran fick ju även barn ca 5 mån innan mig(första barnbarnet...o de e ju speciellt) så mina föräldrar är jätteengagerade i vad som händer med syrrans barn osv, träffar dom ofta o har dom över på middagar eller fika o badar med deras barn.

Nu är anledningen enligt mina föräldrar att vi bort så långt borta(4 mil....men innan hade vi 4 mil till svärföräldrarna, ändå träffade vi mina svärföräldrar oftare än mina föräldrar) detta skyllde dom på att mina föräldrar jobbade så det var svårt att få tid, medans mina svärföräldrar är förtidspensionerade, och nu både jobbar dom o de e 4 mil emellan...

Hade föräldrarna visat lika mycket ointresse i syrrans unge hade det varit en sak, men när det tydligt blri sån skillnad i hur dom är mot barnbarnen så blir man väldigt sårad. Det kommer sluta med att mina barn inte kommer få vara där för att bespara dom att känna sig mmindre värda än sin kusin...
Tråkigt, men vad gör man inte för att skona sina barn?

Olivia fyller snart tre år och Sigrid fyller snart ett år och har träffat sin farfar fyra resp. två gånger.
Farmor visar absolut inget som helst intresse och har inte alls träffat dem!
Trist.

Mina föräldrar engagerar sig som tur är väldigt mycket.

Mina föräldrar (mormor o morfar) är toppen!!!

Min mamma o pappa gör ALLT o då menar jag ALLT med dem då jag kommer "hem". (Vi bor 40 mil från dem o träffas kanske varannan till var tredje månad!) De fixar/lagar frukost, byter/her på kläder/blöja, går ut med barna, läser sagor o leker med dem, fixa o lagar lucng,middag o kvällsfika, kvällsbadar dem m.m. Dock är det ju mest den äldre (2 år) som de gör så mkt med, minstingen (7 mån) leker ju inte på samma vis o så. Jag har även sagt att n'r jag kommer "Hem" så får de stå för blöjor/välling/gröt/barnmatsburkar/tvättlappar m.m så jag slipper dra med massa sånt när jag ska till dem, vilket det gladerligen gör! :) O de nästan tjatar sig till att få vara barnvakt!!

Barnas farmor o farfar är bra dem med, men där är det suck o stön o måste vi?, när vi frågar om de kan vara barnvakt. För att i nästa sek bli arg för att de inte får ta barnen när DE vill! (Ibland passar det ju inte när de vill ta dem "bara för att") Sen jämför de barnen o säger kommentarer som "tur att du inte är så jobig som lillsyrran" "Du e så snäll, annat är lillasyster"
till 2-åringen. Sen så vägrar de ibland att sköta lilltjejjan o vill promt ha 2 åringen annars får det vara..men jag brukar tänka som så att det är deras förlust, de som mister chansen att få tid med sitt/sina abrnbarn!!

Har du sagt till att du skulle vilja få lite hjälp? De gjorde jag till mina föräldrar, eller jag snarare krävde och sa att mormödrar är till för att hjälpa sina barn o barnbarn sa jag o sen dess får jag all tänkbar hjälp av min mor o far!

Oj så långt det blev!!!

Min mamma är inte till någon "nytta" hon kanske träffar dem ca. 10-30 min i mån ( i genomsnitt) men mina svärföräldrar ställer upp utan problem) Men som du skrev att storhandla, visst är det jobbigt men jag åker med alla 4 barn (som vi har i åldrarna 5,5 år 4 år 2,5 år och 4,5 mån) själv och stor handlar inget att rek. kanske men det är ett måste att handla ju och jag kan inte lämna dem någonstans då.

Känns ändå "skönt" att flera har det lika. Vi är också otroligt ensamma med våra 2. Inget direkt intresse av att skapa egna relationer med barnen finns från något håll alls. Önskar så att det fanns intresse för att vara med barnen - för visst, det är mina barn och jag som valt att skaffa dem och det är sällen vi behöver barnvakt på det viset, men ointresset gör ont. Att dessutom veta att det på båda håll finns fler barnbarn som får väldigt mycket tid och engagemang gör det hela ännu mer sorgligt. Vi har lärt oss pussla med vardagen och har sedan egentligen alltid haft med våra barn på allt - när hjälpen aldrig erbjuds blir man ju inte direkt sugen på att be om den heller, då känns det mest som att vi är ivägen.

Det är hemskt tragiskt att de själva inte vill träffa barnen mer, och jag kan absolut hålla med om att mor/far föräldrar själva med livserfarenheten på hand, borde förstå att själva erbjuda hjälpande hand när de själva vart i samma situation. 

Men det svåra i sammanhanget är att dels har de sin sociala uppfostran med sig - de kanske inte fick någon hjälp alls av sina föräldrar, och tycker de är det rätt och riktiga att föra vidare. De kanske tvärtom är rädda för att tränga sig på. Etc. Kan finnas många olika skäl. Numer börjar det också bli poppulärt med "nu lever vi VÅRT liv", och det finns inte tid att klämma in ett skohorn. Och visst är det roligt att ha friska och mobila föräldrar mot tvärtom förhållandet. 

Men det tråkiga är, att inget av det kan man som vuxet barn påverka, bara förhålla sig till. Det går inte att "kräva" någonting alls, det är inte de som skaffat barn. Sen håller jag med dig i allt du skriver, och att man inte längtar till sitt eget barnbarn ser jag personligen som närmast onaturligt. Det är ens eget släkte. Och även om man kanske av ålder och hälsa inte orkar allt, men något orkar de flesta. Erbjud den hjälpen i vart fall - både för relationen till sitt eget barn, men framförallt till sitt barnbarn. Hur det än är, den ev. relation man har till sina far/mor föräldrar ger barnen en annan dimension i livet de också gärna närmast behöver. 

Tyvärr kan man inte lära sina föräldrar det, även om man önskar. Ännu sorgligare, det är deras eget ointresse som kommer förstöra för dem själva, de kan inte gärna begära att barnbarnen kommer och hälsar på när de är på hemmet när de inte visar något intresse själva. Intresse måste odlas från båda håll, och även om man fysiskt kanske inte har möjlighet att vara på besök ofta - ett samtal betyder ändå mycket.... och det är hemskt tråkigt att läsa ditt inlägg, jag beklagar verkligen dumheten å far/mor föräldrarnas sida, de borde verkligen veta bättre. Men du behöver släppa på det, annars blir du bara bitter själv - och det är inte värt det nu när du har det finaste som finns i livet!. Du behöver fockusera på er och dina behov!. Varmaste tankar till er alla!.