Adopterad från Sverige???

nä jag tror inte det.... jag ahr en mycket mycket mycket komplicerad relation till min adoptiv mamma. Men det beror inte på adoptionen (elelr vissa delarar kanske men inte allt) det beror snarare på att min mamma är en mycket komplicerad människa. Relationen har börjat ordna sig....
men nu ahr ajg min egen familj och behöve rinte bry mig om dem fast ajg egentligen gör det

Jag är övertygad om att jag aldrig kunnat få det så bra som jag har haft. Skulle inte vilja byta ut min familj mot något!!
Heobaldia: Om jag vore du skulle jag fråga, en dag är det för sent och då kan du aldrig få svar.

Hej!
Jag tillhör också den "lilla klick" som är svenskadopterad. Jag är född -74 och bodde under mina 3 första levnadsmånader på ett barnhem. Jag har en underbar adoptivfamilj och en adoptivsyster (mina adoptivföräldrars bio), men hade en ganska jobbig och splittrad tonårstid, mkt till stor del på det ursprung som saknade. I samband med att jag själv bildade familj växte frågorna och för en tid sedan sökte jag upp min biologiska mor. Till skillnad från många av er andra hade hon inte samma skäl att adoptera bort mig, hon kom från en fungerande och välutbildad familj, dock med stora krav på sig att prestera och utbilda sig. Hon lever idag tillsammans med min biologiska pappa och har gjort det sedan 70-talet, vilket var en chock för mig. Jag hade inga uppgifter på honom då. De har båda satsat på karriär, de har inga gemensamma barn.
Jag har träffat båda och känner en samhörighet med dem, inte bara pga fysiska likheter. De har båda ångrat sitt beslut och de är mkt glada över kontakten med mig. Jag känner dock att det är min adoptivfamilj som har präglat mitt sätt och mina värderingar i livet, men det är egentligen först nu som jag känner mig "hel". Jag börjar nu få svar på varför och med det väcks även andra frågor. Jag har alltid vetat om min bakgrund och kan inte minnas när mina adoptivföräldrar berättade för mig. Jag har även varit öppen mot min omgivning.
Min förhoppning är att ha en fortsatt kontakt med min biologiska föräldrar. Däremot kan jag inte säga att jag känner dem så väl ännu så det kan säkert dyka upp bakslag i vår relation!

Hälsn Mia

Min erfarenhet e att det e bäst att fråga så fort man kan! Eftersom min biomamma dog två år innan jag letede reda på henne, kan jag känna att det saknas en del. Ingen annan än hon kan ju dela med sig till mig om hur det va att ha mig i magen, alla tankar hon hade.

Jag e glad för din skull, Mia, som har den möjligheten att få svar på alla dina frågor. Ta vara på det!

Å välkommen hit :)

Katrin

Hej Katrin 76!
Så tragiskt att båda din bioföräldrar är döda. Hur är kontakten med din biomammas släkt?
Min biologiska föräldrar har alltid hållt min existens hemlig, både för sina egna familjer och sin släkt. Min mor flyttade tom till en annan stad under sin graviditet med mig. Nu har de dock börjat berätta.
Är din bror också svenskadopterad? Jag läste att du hade en underbar kontakt med din pappa, kände du att han var din pappa och att ni hade ngn form av samhörighet?
Vilken reaktion fick dina adoptivföräldrar när du sökte ditt ursprung?

Mia

Den kontakten e lite... sporadisk :) Jag e enormt dålig på att höra av mig, å tvärt om. När vi träffas e det som om det va igår. Jag å min moster står varandra nära fast vi inte pratar så ofta.

Några år innan min mamma blev med mig, flyttade hon till en annan stad. Där träffade hon min pappa. Hon berättade inget för dem. Det va först när hon va död, som de fick reda på att jag fanns. Min bror å jag har aldrig pratat om detta. Å jag tror inte att han har det behovet av att veta som jag hade.

Kontakten med min pappa va.. obeskrivlig! Att det va HAN, det kännde jag så fort jag träffade honom :)
Mins adoptivföräldrar vet inget om detta. De hade inte förstått. Jag har fått signaler om det i en massa år. Man ska va nöjd med vad man har osv. Tyvärr, måste jag säga. Jag hade gärna delat med mig av det här..

Har du träffat fler av dina släktingar nu? Hur reagerar de på dig?

Hej igen Katrin!
Jag inte träffat några andra släktingar ännu, men jag hoppas få göra det ngn gång. Än så länge vet bara min fars bror med familj om min existens och vad jag vet reagerade de ganska positivt.
Min adoptivfamilj vet om att jag sökt upp mina föräldrar. De har alltid varit öppna med min bakgrund och finns som stöd. Däremot har jag inte berättat allt för dem, speciellt inte om den dagliga kontakt som jag faktiskt har med mina biologiska föräldrar. Främst pga hänsyn till mina a-föräldrar. Vet att mamma nog blir lite sårad och säkert känner viss avundsjuka. Det är det svåra min situation just nu. Jag står i mitten, mina a-föräldrar har alltid ställt upp till 100% och jag och min syster är deras allt. Nu känner jag att även mina bio-föräldrar vill ha en djupare kontakt. Min far pratar ofta "om den förlorade dottern". Därför östes jag med dyra presenter när vi träffades. Jag förstår deras tanke samtidigt som det känns lite kluvet och dubbelt.
Så tråkigt att du inte kan berätta för dina föräldrar. Har det alltid varit öppna med att du är adopterarad?
Vad säger dina barn om att du är adopterad?

Ok. Jag hoppas att det går bra när det blir dax att bli presenterad :)

Vad skönt att du har deras stöd. Jag vet inte varför, men det e nåt som vi aldrig har pratat om. Alla vet, men ingen säger nåt om det... Jag kan förstå att det kan finnas en avundsjuka fån dina a-föräldrar.
Min biopappa frågade var gång vi träffades om jag behövde pengar. Jag nekade. Men han bjöd var gång på mat å dryck när vi träffades. Det va ju inte för att få extrapengar som jag villa han kontakt :)

Min son har träffar honom, men han vet inte sanningen. Han vet dock att jag e adopterad, men har fortfarnade inte helt greppat betydelsen av det.
Å dina barn? Ska du berätta?

Hej igen!
Min lille kille fick var med när jag träffade min bio-föräldrar eftersom vi träffades i en annan stad och det skedde under min föräldraledighet. Jag har berättat för min äldsta kille, men han reagerade egentligen inte på ngt speciellt sätt, ett par frågor sen har han inte sagt ngt.
Håller helt och fullt med om vad du säger om extrapengar. Det är knappast därför man söker kontakt. Antagligen är det ett sätt för dem att kompensera för deras misstag. Det är iaf min teori.

Mia

Kanske han kommer med frågor om det när han e lite äldre. Jag väntar på att min som ska fråga mer. Han tänker på saker läääng, å sen kommer frågorna när han funderat klart.

Jag håller med dig om teorin om pengar. Tyvärr kan det nog va så att adopterade utnytjar det nya bandet som man fått.

Jag misstänker att du finns i Skåne. Har jag rätt?

Hej jag har nyss blivit medlem här och jag finner inga ord... Jag är 39 år, svenskadopterad av min pappa, min mamma blev ensam med mig innan jag föddes.jag trodde jag var ensam i min situation.Ja på sätt och vis har jag varit det tills nu.Tänk att det finns fler i min situation.Jag är född 1971 i Stockholm.Min mamma gifte sig  med en man som valde att bli min pappa.jag har hållit tyst om min situation, men snart fyller jag 40 år(!!!) och jag måsta få dela med mig av mina erfarenheter nu.jag vill också slippa vara ensam mer.Hör av er snarast.(Jag heter egentligen Maria Nilsson. Baklänges blir det airamnosslin)

Hej, jag ska ha en storasyster någonstans i sverige.

har inte mycket information och är osäker på om hon ens vet att hon är adopterad.

Hade varit kul att hitta henne, men är ändå osäker efter som jag inte vill förstöra hennes liv ifall hon inte vet.

Vet inte ens om det finns papper på det?

vet bara att hon är född antingen 79,80 eller82.

föddes i göteborg, min mor födde henne och hon blev direkt tagen till den andre familjen, de hade precis fått ett barn som dog (tror det var i födseln) vid de dagarna.

Hört något om att de snart efter det hade flyttat till skåne.

Hon liknar antagligen min mor, vi har en väldig likhet på utseendet i släkten.

antagligen sandre färgat hår.

Vet inte hur jag ska gå tillväga för att få fram något då jag inte kan få fram mer information.

Jag är adopterad inom Sverige och jag är född 92

Har inte varit här på mycket, mycket länge och undrar lite hur ni har det nu :)

Jag tillhör skaran som har adopterats inom Sverige av höginkomsttagare . Blev fosterhemsplacerad 1970 då jag var 14 månader och adopterad i vuxen ålder då bioföräldrarna motsatt sig adoption hela min uppväxt.

Idag är mina föräldrar borta ( även bioföräldrar) och jag står själv och funderar på att genomföra en vuxenadoption, har 2 biologiska barn.

Som så många nämnt tidigare så visst finns det "skador" på oss som blivit bortdopterade??

Jag ör född 78. Fam plac vid 3 mån. Adopterad vid 3 år. Träffar min bio mamma ibland, superkontrakt med en syster. Träffat min pappa några gånger med.

Är så tacksam för mina adop föräldrar de är verkligen MINA föräldrar. Aldrig ens tänkt något annat!