Att komma överens med bonusbarn?

Håller med till 100%, e oxå ett bonusbarn.
Min sambo har inga problem med mina 2 stora barn, menar inte mer än som en vanlig pappa har.
Mitt ex nya fru har problem med mina barn eftersom hon tycker dom e så präglade av mig, å hon vill inte bli påmind av mig hela tiden. Trist men sant.

Finns säker 100 anledningar, men så ligger det till här

Är bonusmamma sedan ett år, har en bra relation till barnet men håller med dig i det du skriver. En anledning tror jag är att som kvinna kanske man har svårare för att finna sig i att barnet är en ständig påminnelse om den kvinna ens partner hade innan. Svartsjuka kan kanske föras över på barnet? Barnet är ju liksom halva sambons ex som springer runt och busar i ditt hem

En anledning till att det ær svårare kan faktiskt också vara att bio-mamman inte ær speciellt tillmøtagående. Killar ær nog också bættre æn oss på att vara mer avslappande i såna hær situationer, och att inte ta saker personligt.
Svartsjuka ær inte ett problem hos oss, dæremot att bio-mamman inte klarar av att føra ett normalt samtal med mig.

Jag är också styvmor och har en svår relation till min sambos barn. Han däremot har inga problem med min, på det viset. Varför vet jag inte riktigt.
Det jag tycker är så FRUKTANSVÄRT jobbigt i vår relation är att min sambos ex JÄMT har åsikter och synpunkter på hur barnet är och gör hos oss. Men att JAG tycker barnet beter sig fruktansvärt, är tydligen inga problem för henne. Barnet gör saker som min biounge aldrig skulle få göra. DET stör mig!

Generellt sett tror jag tyvärr att du har rätt TS. Kvinnor har oftare svårare för bonusbarnen än vad männen har. Självklart finns det undantag.
jag har tur som har en trevlig biomor till bonusbarnen. Inget krångel där inte.
Barnen har accepterat mig från början till fullo och har tagit mig till sig.
Det är snarare jag som haft "problemen" och det handlar inte om dem i sig utan om att jag har insett att jag har ett stort behov av egentid och att vara "självständig" och det kan man ju inte ha så mycket när man har barn... varken bio eller bonus.
Så jag har haft samma "kris" både som mamma och som bonusmamma *S*.

Dessutom tror jag att det handlar mycket om könsroller och olika förväntningar på kvinnor och män. Jag tror att kvinnor generellt förväntas ta en större roll i barnens liv (antingen egna förväntningar eller omgivningens) Därför blir det svårare för kvinnan att förhålla sig till detta och risken att det går snett blir därmed större.

Jag blev styvmor när jag var 24 år till en 8 årig pojke, har idag funnits i hans liv i 6 år och pojken fyller 15 i december. Det har fungerat bra sedan första stund och jag har aldrig ansett att han påminner om sin mamma hela tiden.
Jag älskar honom som min egen, och hur vi gör när han är här, det har inte hans mamma med att göra, inte för att hon gör det. Men det beror kanske på att vi har lite samma synsätt på barnuppfostran, även om jag nu inte har egna barn.
Men vi har en väldigt bra relation, jag och biomamman, vi kan umgås och prata i telefon. Jag brukar även ha hennes andra barn här, och jag tycker jättemycket om dem också.

Callistrate: Jag tror du har helt rätt! När min mans son är hos oss är det mig han klänger på hela tiden medan mannen får det jättebekvämt och kan göra vad han nu behöver göra i lugn och ro. Jag tror att min man känner sig helt trygg i att sonen kan klara sig själv en stund, medan jag får dåligt samvete om jag avvisar honom och därför väljer bort mitt eget för att leka med honom.
Naturligtvis blir man då trött och känner sig kanske lite trängd mot slutet av veckan. Vilket gör att man värdesätter barnlediga veckor, vilket i sin tur gör att man blir stingslig om sonen av någon anledning kommer extra.
Och så blir det ju att man vill ta mer aktiv del i uppfostran när man ändå är så aktiv i övrigt. Och då riskerar det att skära sig...
En teori bara.
Här fungerar det fint, men jag inser att jag verkligen behöver tänka på att ha egen tid också när sonen är här.

Eftersom kvinnan oftare tar större ansvar för barnen förväntas hon göra det med mannens barn också, som inte är hennes egna, kan väl bli lite konfliktfyllt... Jag kan tycka att man förväntas alltid ställa upp och hjälpa till, men när det kommer till kritan med barnuppfostran och sånt då är det bara pappans lag som gäller i slutänden.

Sofi79: känner igen mig TOTALT över din beskrivning av uppmärksamhet till barnet. Min sambo är likadan. Hör inte, ser inte och hans dotter går till mig hela tiden. Jag blir galen av att höra mitt namn 1 miljard gånger över dan. Hon är som ett plåster.....var jag än går så är hon efter. Jag fick till och med säga till att jag ville vara ifred på toaletten när jag är där.

som kvinna bryr vi oss mera om det känslomässiga och det är vi som skall se till att hushållet skall fungera. en man kan inte (nå oftast) tänka praktiskt. iallafall jag gör en stor affär över nånting som min sambo inte överhuvudtaget reflekterar över.

männen har gåvan att inte komplicera allt! vi borde kanske oxå försöka njuta mera och inte bry oss om sängar är obäddade, ungen är stor i mun.. men sanningen är att tack vare oss sura bonusförälder så växer dom här ungarna upp med lite sunt förnuft! vi gnäller för att vi orkar bry oss och ännu hoppas på att det kan bli förändringar!

Bra skrivet erica78. En karl tycker att han gjort allt som behöver göras när de lagat mat, betalat räkningar och tar på sig kläderna.

Jag tycker absolut man kan kräva att barnen gör sin del av hemsysslorna. Det är ju inte JAG som ska hålla koll på allt. Jag kräver att hans dotter ska visa respekt, vara hövlig och plocka undan efter sig. Hon ska inte avbryta när man pratar och repektera att vårt sovrum är vårt rum där man kan vilja vara ifred. JAG behöver inte finnas tillhands hela tiden. Det är ju inte mitt barn.

Jag gör så HIMLA mycket för henne; tvättar hennes kläder, har inrett hela hennes rum, hon har fått alla mina leksaker från när jag var liten, jag har pysslat och lekt hårfrisörska med henne 10000 ggr, jag putsar hennes skor och syr upp hennes byxor, jag lagar hennes mat och ser till att hon har kläder, schampo, tandborste, regnkläder, mössa och vantar. Jag lyssnar till hennes sinnesstämningar och frågar hur hon har det, förklarar tjej-grejjer. Jag stannade hemma i somras och tog inget sommarjobb för att hans dotter skulle kunna vara här (han hade ingen semester) Jag hjälpte honom att få henne veckovis (förklarar hur han ska gå till väga för att exet ska ge med sig - lyssnar på deras tjafs och tar bådas parti när det behövs), jag är hemma med henne så att han kan träna eller när han är bjuden till nån kompis. Jag planerar födelsedagspresenter, julklappar och kalas. Jag köper till och med julklapp från dottern till sin mamma .

Jisses...listan är lång. Vad jag vill komma fram till är att när JAG vill vara ifred...så ska jag få vara det.

Ok läser inläggen.......GUD VAD NI E DUKTIGA(sorry låter bara som om ni vill ha beröm), å gör bio förälderns jobb. Men glöm inte att barnen har inte själva valt att deras föräldrar separerat, vem ska dom ta ut sin frustation på?? Menar inte att dom inte ska vara tacksamma, eller tacka osv, det är ju en uppfostring/trots. Men det har väl så gott som alla familjer problem med någongång under uppväxten, eller??? En känsla jag får när jag läser många inlägg är att det handlar inte om problemet med barnet utan sin respektive. Det är superbra att ni ställer upp o finns där, men tror det är viktigt att man inte glömmer just det faktum att man inte är deras förälder, vilket självklart inte är samma sak som att barnet får bete sig hur som helst.
Glöm inte att blod e tjockare än vatten.
Kan bara se till hur jag tänkte som barn.

Till er som har stora problem gå till en barn/skol psykolog dom har många tips, för att lösa väldigt dagliga problem.

En kompis har varit hos en. Några av punkter han sa var

+Hota aldrig
+Säg inte vad du tycker, utan vad du känner.
barnet ska förstå att dess handlingar gör folk besvikna.
+skrik aldrig.

Detta inlägg va inget elakt ment, hoppas jag inte trampat någon på tårna!

->Lilladu

Ja vi är otroligt duktiga! vi försöker göra det bästa av en situation vi inte själva begriper!
vi har själva valt att bli tillsammans med föräldern. men knappast är det så att man väljer det med glädje, vad kuuuuul tre ungar på köpet. det är svårt att dra en linje för rätt och fel, men oftast så känns det som att en bonusförälder får allt dåligt ur relationen mellan barn och vuxen. medans barnet förlåter en biologisk förälder utan nån annan orsak än att vi har samma blodgrupp!
vi skall vara förstående(semestern skall anpassas till barnen och deras andra förälder, vi skall förstå acceptera att dom inte respekterar oss, vi skall tycka det är helt ok att dom inte gör som vi säger iom att vi egentligen inte skall blanda oss i deras uppfostran, hur jular och påsk skall firas..), vi skall ställa upp (ungen skall köras, kalas för alla kompisar), vi skall å vi skall... ändå så blir vi aldrig barnens självklara val..

i en perfekt situation så sköter de biologiska föräldrarna uppfostranbiten så den fungerar. så det är klart som korvspad att inte är det ungen man är förbannad över egentligen utan bristen på kommunikation mellan barnets riktiga föräldrar.

tycker det är jobbigt att styvmammor ska behöva höra att det är duktiga etc... det är barnen som är duktiga som hanterar situationen överhuvudtaget. det är DEM som är barn och inte styvmammorna/styvpapporna....
För ett barn är det piss när ens föräldrar separerar, det är piss att sen behöva acceptera en bonusmamma speciellt om pappan har betat sig igenom ett gäng innan han hittade rätt...
vad ska jag säga... min ´styvmamma var stereotypen för styvmamman från helvetet. Men de flesta är säkert 1000 gånger bättre än hon.

Jag har i alla fall lovat mig själv att mitt bar aldrig ska behöva ha vare sig styvföräldrar eller halvsyskon, hoppas att det blir ett löfte min man kan hålla för jag kommer hålla det.

Cinnalinna: Barnen behöver inte vara "duktiga och klara situationen". DE har ju inget val.

Det har däremot de vuxna. Därför ar många bonusföräldrar duktiga när de orkar leva i familjer där de trots att de inte respekteras, snackas skit om, förväntas ställa upp utan att få en kram, ett tack el liknande - ändå väljer att stanna kvar och behandlar sina bonusbarn med respekt!

Om man har din inställning till bonusföräldrar, får man se till att aldrig träffa någon ny att leva ihop med om man skulle bli ensam. Själv blev jag "lämnad" genom att min man dog...