Jag har två härliga bonuspojkar (8 och 12 år) och väntar ett gemensamt barn med min man. Jag undrar hur era bonusbarn reagerade när ni meddelade att de ska få ett syskon? "Förstår" de att det är lika mycket syskon som syskonet de redan har fått på mammans sida? De är ju min mage som växer - inte pappans...
Mina bonusbarn reagerade först inte så där jättemycket. "jaha" ungefär. lite "antiklimax" för en själv *S*.
Men de var nyfikna och småengagerade under graviditeten, var med båda två på undersökning hos bvc på slutet en gång.
Nu när Tintin kommit är de helt fantastiska med henne!
Jag tror inte de ser henne som ett halvsyskon utan som lillsyrran. Storebror säger ofta att han älskar henne, och storasyster kallar henne för älskling.
Det är henne de frågar efter det första de gör när de kommer hem! Så nog kommer de få syskonkänsla med barnet om man tillåter dem. Låt dem vara delaktiga, ta plats och "ta hand" om barnet. lär dem byta blöja, mata, vagga, gå ut på promenad etc. Lär dem att hålla rätt i stället för att säga nej.
Får de känna sig delaktiga så känner de ansvaret och automatiskt så blir de omhändertagande och tar hand om lillsyskonet 
Ær i danmark før tillfællet så ni får ha øverseende med skojiga bokstæver
Årstider, æven om mina bonusar kænner sig som helsyskon med vår gemensamma så ær jag rædd att det kommer ændras nær de kommer flyttar hemifrån. Det kommer inte att kunna undvikas. Precis som det skulle vara om de hade varit "hel" syskon med så stor ålders skillnad. Tjejerna var 11 och 14 nær lillebror kom och de kommer førmodligen att ha flyttat hem till sin mamma/hemifrån om kanske 4-5 och då kommer han vara ca 5-6 år. Den førsta tiden kommer kanske vara som vanligt, men det kommer aldrig bli som syskon som har væxt upp tillsammans. Førstår ni vad jag menar?
Jag blir jætteledsen nær jag tænker på det men det kan inte riktigt vara på något annat vis. De kommer alltid vara syskon men inte att ha samma uppvæxt och minnen. Det ær bara så det ær.
Else113: Åldersskillnaden går ju inte att göra någonting åt. Ojämnvikten i umgänget hade dock kunnat minskas om mamman hade varit med på det. Jag blir bara så ledsen när jag tänker på att hon indirekt (och direkt genom negativa kommentarer?) skulle kunna skada syskonrelationen mellan "våra" barn. Känner mig utlämnad och maktlös...
Impertiff: klart att de få vara med! Jag vill jättegärna att de följer med till det stora UL, byter blöja, matar, promenerar - allt! Men nu är det två pojkar och de verkar tycka att bebisar är kvinnosyssla (jag var inte med att "forma" deras könsroller 
)
Sedan ska ju deras engagemang vara frivillig. Och så får man ju bara hoppas att inte mamman går in och försöker manipulera (ni vet: det kan ju vara jobbigt för de att "älska" sin bonusmamma, det kan vara kopplat till ett diffust dåligt samvete "så får man inte känna" - det beror mycket på mamman hur de klara av detta... jag tror mina bonusbarn älskar mig i smyg... - det kan ju bli samma problematik med ett syskon)
Alla andra: så skönt att läsa om era erfarenheter! Det ger mig hopp och undviker att jag har för höga förväntningar i början! Om en månad ungefär ska vi berätta för de... Tack-kramar!
Den ena är glad och älskar sin lillasyster , den andra skiter fullständigt i henne .
I början sa dom inte så mycket men framförallt den yngsta såg fram emot att äntligen få bli storasyster. För min del så har jag börjat tycka att de helgerna han har barnen är riktigt sköna för båda tjejerna 12 o 14 år leker och matar sin lillasyster och det gör att jag och pappan kan få lite saker gjorda(trädgårdsarbete, renovering osv som man kanske måste vara två för att göra)Biomamman var dock sur i början men hon verkar ha insett att hon inte kan snacka skit om vår nya bebbe eftersom hennes barn dyrkar sin nya "syrra"
Nu har vi berättat för pojkarna och de blev såå glada! Det var deras första, spontana och ärliga reaktion. Om den sedan grumlas något av evtl skit biomamman försöker tuta i de - det struntar jag i. De ÄR glada! Och tiden kommer då de genomskådar mammans drivkrafter...
Nu kan jag knappt vänta tills bebisen kommer - åh! Livet är underbart!!
Årstiden: skönt att det gick så bra! Jag var också jättenervös för ett år sedan då vi skulle berätta!
Mina bonusbarn blev glada. Den ena (14) ville inte att vi skulle skaffa barn först, men han hade med tiden insett att det skulle bli så i alla fall. När vi berättade kom det någon tår, men sedan tyckte han att det var ganska kul ändå, och efter hand var det bara kul. 16-åringen har tjatat i flera år om ett lillasyskon så han tyckte det var jättebra. När barnet väl kom blev båda kära i sin nya lillebror direkt på BB 14-åringen har sagt att han försökte ha en tuff attityd men när han väl såg sin nyfödde bror var det bara att ge upp 
Vi har varit noga med att aldrig säga halvsyskon eller så, utan hela tiden lillebror, syskon osv. En viktig markering för att visa att detta är deras syskon lika mycket.
Jag försöker också att ge storebröderna ansvar för Albin, berömma dem när de är duktiga med honom osv.
Mina bonusar blev jätteförvånade men glada. TS jag tror inte att du behöver vara så orolig att de inte skall bli riktiga syskon. Det är nog mycket upp till er i familjen hur ni benämner barnen och behandlar dem som spelar roll. I vår familj har vi nog inte ens nämnt ordet halvsyskon, utan de är syskon helt enkelt.
VI ser de absolut inte som halvsyskon eller liknande. Min rädsla grundar sig hela tiden på vad BIOMAMMAN lyckas ostadkomma på manipulativ väg. Detta pga av hela hennes attityd mot oss: allt som har med pappan att göra måste bara förminskas, snackas skit om eller om möjligt trumfas. Fast egentligen vet jag inte vad jag är orolig för, hittills har hon ju inte lyckats, de älskar sin pappa och - som sagt - mig i smyg.
pojken på snart 14 blev jätteglad.. speciellt när det blev en liten kille :)Kommer förbi minst en gång i veckan och leker med Hampus.
Flickan var väl sisådär ..inte överlycklig direkt.
Det beror nog på att hon alltid varit pappas prinsessa som har fått vad hon vill och lite till.
Nu är hon lite lagom sur att papppa inte har lika mycket tid för henne längre. Och i perioder straffar hon homoon och vägrar komma hit. ( hon är snart 10 år)
Det blev väl ingen större reaktion. Sen väcktes nyfikenheten under graviditen. Vi tittade på bildern från när bonussonen var liten. När vi kunde visa bilder från UL så tittade vi på UL på honom i mammas mage. För att på så sätt få honom att känna att han också har varit liten (han är 7 år idag).
Men sen, när det närmade sig förlossningen, så började han prata hemma hos mamma om att pappa sagt att pappa inte kommer ha tid för honom när bebisen kommer. Tack och lov, så insåg biomamman att så inte var fallet, så vi fick prata lite med honom och få honom att känna att han inte alls kommer bli undanskuffad.
Jag var ändå lite nervös över hur det skulle bli när dottern kom men det har inte varit några problem! Han har ju fått varit med från första stund med att välja bäddset och annat.
Sist han var här, så sa han att lillasystern är så söt, så man blir alldeles tårögd! Det värmde!
Jag är glad att han verkar känna så mycket för sin lillasyster, det kunde ju blivit tvärtom.
Sambons son visade inte glädje när han fick höra att han skulle få ett syskon, snarare nästan tvärtom. Men nu när bebisen är född är han jätteglad och jättestolt.
bonusen är helt uppe i det. Hon pratar och skryter om sin blivande storasysterroll för varenda människa hon träffar på, och det är så oerhört skönt eftersom jag var lite orolig innan vi berättat att det skulle gå snett. Dock måste jag säga att hon är OERHÖRT otålig, hon vill att bebisen ska komma NU helst IGÅR 