För oss med barn sedan tidigare med nya partners

Jag skulle önska att jag kunde prata med exets fru....men hon kan inte så bra svenska eller engelska......skulle vilja fråga henne hur hon tänker när det gäller mina barn!! Hon har så hårda straff för ingenting! Undrar om hon vill markera att det är hon som bestämmer...jag vet inte.....blir vansinnig ibland!!

Vilken bra tråd du startade,,,,,hoppas bara att vi slipper påhopp......

Jag känner ibland att ibland måste man ventilera saker som detta med andra än sin nuvarande. Min nuvarande får höra allt för mkt iaf.

Det låter inte alls bra att hon straffar för inget och vill verkligen inte byta med dig att du inte kan göra dig förstådd med henne på ngt sätt, hur löser ni det Maia Blå?

Mitt största problem just nu är att mitt ex nuvarande är med på utvecklingsamtalen med våra barn och säger att si och så ska det vara för barnen i skolan. Blir så irreterad på det, det är väl. jag o deras pappa tillsammans med läraren som ska prata om det. Sedan kan hon säga att så var pojkarna som ettåringar, som treåringar osv. Saker som hon inte vet ett skit om. Är det ngn som har ett bra svar på hur man ska ta en människa som beter sig som hon gör? Är det ngn mer som är i liknande sits eller?

Påhopp hoppas jag med undvika

Försöker att diskutera med pappan...men det är mycket känsligt att kritisera hans fru....så det slutar oftast i bråk.....

Varför måste hon vara med på utvecklingssamtalen?? Jag och mitt ex går ensamma utan våra nya partners på det. Det rör ju bara oss som föräldrar......vad säger ditt ex??

Vill inte byta med dig att du inte kan komunicera med henne direkt. Aldrig roligt när det slutar i bråk inför eller för barnens skull. Man vill ju inget hellre än att vara vän med barnens pappa för barnens skull. Allt blir så mkt smidigare då om inte annat med.

Har frågat varför hon ska vara med. Har fått till svar att han kan inte prata så bra och få fram det han vill så det är därför hon är med oxå. Våran älsta har för ett år sedan blivit klar med en utredning på STUDS teamet med läkare, psykologer, habiliteringspersonal mfl. Där var hon med oxå. Berättade hur han var som nyfödd o under dagistiden. Blev så irreterad när hon var med så jag spårade ur och vart arg under ett möte. Det var bara för att hon var med och lade sig i. Om hon iaf kunde vara tyst vore det en sak men inte hon inte. Detta och utvecklingsamtalen berör bara mig och barnens pappa anser jag med. Är det ngt speciellt så självklart så berättar jag det för min nuvarande man efteråt bara för att han ska veta vad som händer och sker med mina tidigare barn. Men skulle aldrig falla mig in att ha min nuvarande med på olika möten mm. Skönt att det inte bara jag som anser att det bara mellan föräldrar/lärare. Men enligt henne så gillar hon med barnen och vill vara en del av dem med. Det har min man med sagt att han gillar dem mkt och vill vara en del av dem men han vill inte heller vara med på möten mm.

Har pappan så svårt att uttrycka sig?? Undrar om det inte är så att hon vekligen vill vara med!
har hon inga egna barn att ha samtal med???? Min man har varit på ett föräldramöte för min son, men då var hans pappa upptagen och jag var höggravid.....det är enda gången.
Svårt att inte bli arg när hon lägger sig i....det förstår jag verkligen. Hade blivit vansinnig om exets fru varit med...

Hon styr tillräckligt där hemma. För ett tag sen gav hon min 15 åriga son data förbud........det höll på i flera månader....och hon vägrarade att prata om det. Så han kunde ju inte göra upp det...bad om ursäkt som hon inte tog emot......jätteknepig!

Men om hon ger eran son ett förbud i ngn form så ska hon kunna säga varför hon gör det och kunna diskutera fram till varför. Hur ska annars barnen kunna veta vad som är rätt och fel från hennes sida om hon inte kan diskutera varför? Sonen måste ju iaf få veta varför det blev så med, annars kan han ju aldrig lära sig till nästa gång om man säger så.

Hon har en egen dotter att ta hand om men hon är runt 20 nu och har flyttat hemmifrån. Men hon bodde hemma under den tiden som hon följde med på utvecklingsamtalen och läkarkontrollerna under utredningen. Det är en annan sak om det är så att jag och pappan av ngn anledning absolut inte kan gå på en vanlig rutinkontroll tex hos tandläkaren (om båda är sjuka eller liknande) att våra nya tar det men INTE annars. Och absolut inte en sådan viktig sak som en utredning om ett handikapp där man dessutom tar in mkt fakta från barndomen mm.
Under de åren vi bodde tillsammans hade pappan inga problem att uttrycka sig alls, ibland i skrift men på samtal så behöver han ju bara prata ju.

Flerbarnsmamma: Jag förstår dina känslor! Kan du prata med henne? Försök förklara för henne att du är glad för att hon tycker så mycket om dina barn, och att du förstår och uppskattar att hon vill försöka hjälpa till. Förklara sedan att du gärna har henne med på samtalen, men att du gärna själv vill vara den som för talan. Det är du som sitter på minnena från barnets uppväxt. Säg gärna att du som barnets mamma vill vara den som leder samtalet och processen.

Lycka till!

Jussan: Det har jag sagt till henne att jag över huvudtaget inte ens vill ha henne närvarande eftersom hon har den personligheten att hon trycker ner folk som hon vill i skorna om man säger. Jag känner att jag kan inte prata med henne i samma rum så det blir ingen bra lösning att ha henne med heller på samtalen.

Hur reagerade hon när du sade det?

Hon blev irreterad på att jag tog upp det med henne

Talade du om för henne att du har svårt att prata med henne i samma rum? Det är viktigt att tala om för henne att det handlar om hur DU känner, inte om hur hon upplever situationen. Om det är bäst för barnet att hon inte är med på dessa samtal (för att du ska kunna prata), så borde det inte vara något problem för henne. Hon sätter ju också barnet främst. Ett annat alternativ är att du går på ett möte, och hon och pappan på ett eget med utredarna. Det viktigaste här är ju hur att det blir bra för barnet.

Jag är visserligen på "andra sidan", är inte mamma själv än men har två bonusbarn, men jag hoppas att jag kan få svara i alla fall. Jag har två reaktioner på det du skriver. Dels så har jag full förståelse för att du tycker att det är jobbigt att diskutera privata saker (dina barn och deras barndom och problem är naturligtvis ett väldigt privat ämne) när ditt ex nya partner är närvarande (och hon verkar ju vara närvarande i allra högsta grad...). Men dels så tycker jag att det engagemang som bonusmamman faktiskt visar för dina barn är någonting du skall vara glad och tacksam för.

Jag kan ju ge min bild av det hela. När jag valde att flytta ihop med min sambo så valde jag inte bara att flytta ihop med honom. Jag (tillsammans med min sambo naturligtvis) valde även att bilda en familj bestående av mig, min sambo och hans två barn sedan ett tidigare äktenskap.

I min värld så bryr man sig om varandra och engagerar sig i varandra i en familj. Mina bonusbarn är visserligen inte mina biologiska barn, men de är barn som ingår i min familj och det innebär att jag engagerar mig i dem. Jag gör roliga saker tillsammans med dem, pratar om saker med dem, kramar dem, hjälper dem med läxorna, grälar på dem när de beter sig illa, diskuterar med dem när vi har olika åsikter i olika frågor osv. För mig är detta helt naturligt. Jag skulle aldrig kunna vara en del av ett hushåll som består av två familjer med "mina barn och dina barn". Nu har jag och min sambo en liten bebis på väg och i mina ögon så är detta ett syskon till de två barn som vi redan har i familjen och jag kommer sträva efter att aldrig göra någon skillnad på barnen oavsett vem som är mamma till dem.

Jag vet att mina bonusbarns mamma nog helst hade sett att jag hade hållit mig på 1 km avstånd från "hennes" barn och inte engagerat mig i dem alls. Jag vet inte om detta beror på svartsjuka eller på att hon ser mig som ett hot mot sin egen roll som mamma men jag vet att hon med denna åsikt inte vill vad som är bäst för hennes barn. Barnen tycker väldigt mycket om mig och de respekterar mig och det jag står för, och varken de eller jag har någonsin strävat efter att vi skall ha någon "mamma-barn"-relation, jag är bara en vuxen vän för dem. Vi är oftast en harmonisk och välfungerande familj där barnen verkar trivas, något jag inte tror att de hade gjort om jag istället hade hållit mig på avstånd så fort de är hos oss.

När det gäller utvecklingssamtal och likande så har jag hittills låtit min sambo och hans ex sköta detta själva men jag måste erkänna att jag ibland upplever att det skulle vara intressant att få diskutera vissa frågor direkt med barnens lärare istället för att alltid låta det gå via min sambo. Som sagt så hjälper jag ofta barnen med läxor osv och då uppkommer det ju ibland funderingar och tankar som man skulle vilja diskutera. Dock skulle det inte alls kännas bra för min del att medverka vid ett utvecklingssamtal där även barnens mamma deltar, utan för mig skulle det i så fall få vara så att jag och min sambo tog ett enskilt samtal med läraren och sedan fick mamman ha ett eget samtal med läraren vid ett annat tillfälle. Detta tycker jag känns ganska naturligt att man gör ibland även av andra skäl eftersom det ju kan finnas olika aspekter att diskutera i de olika familjer som barnen bor, har då inte föräldrarna en väldigt bra relation så kan det nog vara svårt att ta upp sådana saker i närvaro av exet, med eller utan nya partners...

Kanske kan en lösning med uppdelade utvecklingssamtal vara någonting som passar er också? På så sätt så slipper du ju känna dig överkörd av att ditt ex nya partner "för allas talan". För övrigt så tror jag att du kanske borde försöka se fördelarna med att dina barn har fått en engagerad bonusmamma. En extra vuxen som engagerar sig i barnen är inget hot, det är en tillgång!

Calles matte:
Exets nya jag är bara glad för att hon vill engagera sig i mina barn mm. Jag bor med min nuvarande man. Han gör INGEN skillnad på mina första barn och hans två som han med mig. Han ställer upp mm för mina tidigare barn näst intill så mkt en "riktig" pappa gör. Men både han och jag anser att gränsen måste sättas ngnstans för vad som gäller som bonusförälder och "riktig" förälder. Vi anser båda två att det går vid att vara med på utvecklingsamtal mm. Där har han inget att göra eftersom det är jag och deras pappa som ska engagera sig i barnens skolgång. Självklart så när barnens lärare har ringt hem om det har varit ngt och han har varit hemma har han haft tele kontakten med skolan men det så mkt som han och jag anser att bonusföräldern ska ta. Jag berättar allt av vikt som rör de större barnen för honom med. Han har en bra relation till mina tidigigare barn och det har jag sagt till exets nya med att man kan ha en varm bra relation utan att den nya behöver springa med på varje möte mm som blir. En bra bonusförälder kan man vara anser jag med utan att behöva lägga sig i allt och inget. Själv uppvuxen med en bonusförälder som inte var med på ytvecklingsamtal eller liknande. Vi har en mkt bättre relation mellan oss än vad jag har till min riktiga pappa. Ser på mina stora barn att de ibland vill ha tiden på utvecklingsamtal osv mellan bara mig, pappa o lärare. Att ha separata utvecklingsamtal är inget skolan går med på utan att de vill att föräldrarna kommer gemensamt och diskuterar med läraren och barnen.

Exets nya har sagt rent ut till våran älsta att det inte fint att ha ADHD som han har och det anser jag inte ställa upp och vara en bra bonusmamma på om man säger så. Att vara en bra bonusmamma inebär även att ställa upp för barnen även om det kommer fram ngt liknande.

"Exets nya har sagt rent ut till våran älsta att det inte fint att ha ADHD som han har och det anser jag inte ställa upp och vara en bra bonusmamma på om man säger så. Att vara en bra bonusmamma inebär även att ställa upp för barnen även om det kommer fram ngt liknande."

Naturligtvis skall en bra bonusmamma (eller annan vuxen heller för den delen) aldrig säga någonting sådant till ett barn.

Min avsikt med mitt inlägg var mest att belysa att det som mamman ibland ser som att bonusmamman "lägger sig i" för mycket mycket väl bara kan vara välmenat engagemang från bonusmammans sida. Som sagt, mina bonusbarns mamma ser det som att jag "lägger mig i" för mycket om jag så bara hjälper bonusdottern med läxan (trots att det är hon själv som kommer och ber mig om hjälp). Själv skulle jag aldrig kunna hålla den distansen till bonusbarnen som mamman önskar.

När det gäller utvecklingssamtal osv så är det säkert så att man måste hitta en lösning som fungerar i det individuella fallet. För oss är det så att min sambo och hans ex inte klarar av att gå på ett utvecklingssamtal tillsammans, det blir bara kalabalik så hittills har de löst det så att de går på ungefär vartannat möte var. Ingen bra lösning alls eftersom de inte heller kan prata med varandra efteråt om vad som har sagts på mötet så den ena parten missar alltid en massa viktig information. Min sambo har därför tänkt be sina barns lärare att istället ha två möten så att de kan gå var för sig och jag hoppas verkligen inte att skolan ställer sig negativa till detta. Visst, det blir lite extra arbete för dem, men de måste väl ändå se till barnens bästa?

Jag känner mig kluven när det gäller min make...
När vi träffades så sa han att han behövde tid att kunna vänja sig att leva med barn som inte var hans.
Det har gått över ett år och han säger saker som : Jag kan aldrig finnas för dem som en pappa , kan aldrig se mig som en pappa till dem. Om vi får barn så kommer jag ge den mer bla bla bla....

Det är inte så att jag inte förstår honom men jag sa till honom när vi började ta saken på allvar att jag kräver att han finns där för mina barn , att han finns där för mig och hjälper mig när jag behöver det som en familj helt enkelt.

Han kan aldrig ta med barnen någonstans utan att jag är med, kanske jag som är kräsen ..
Men för mig skulle vi kunna vara mer som familj om han hade tagit emot barnen mer och funnits där för dem mer.

Till saken hör att deras pappa inte har väldigt mycket kontakt med sina barn av olika orsaker .
Jag vill ju att de ska kunna se min make som en person som är lika bra som en pappa fast han inte är deras pappa.

Jag blir kluven när jag vill prata om detta med min make.
Han och jag ligger på två helt olika nivåer..
Jag vet inte hur jag ska kunna prata med honom..

Barnens pappa har en kvinna (äntligen !!)
Men det som oroar mig är att vart kommer mina barn hamna om det skulle hända något med mig ?
Deras pappa har sagt vad han tyckte ,min make säger att han inte vet för han vill inte tänka så..
För mig är det viktigt att veta vem som tänker ta hand om barnen o hjälpa dem i livet.
O så som de är nu kan jag aldrig tillåta min make ta hand om dem då han säger själv att han inte har några känslor för dem .
HUR ska man tolka det ?

Snälla ge mig visa ord.. jag stormbölar för det mesta när ingen ser på ..

Vad är en bonus mammas uppgift kan man fråga sig? Ska vi bara städa ,laga mat ,köpa kläder och vara alla till lags för att duga.Men mamman, exet ska ha rätt att lägga sig i allting hur det ska vara och vi ska bara ta emot.Har själv ett eget barn som är 13 år och min man har en dotter som är 16 år,och vi väntar ett gemensammt barn som ska födas i december.Hela tiden ska det vara något med deras dotter ,hon mår jämt dåligt och är väldigt känslig,då är det bara mamman och pappan som ska lösa detta medans jag ska knuffas bort enligt mamman.Men allt annat ska jag göra köpa kläder, hon ska få den största uppmärksamheten,hennes kompisar ska komma hit och bo hos oss och självklart ska man ta mig för givet.Jag har inte ens rätt att njuta av min egen graviditet det barnet vi ska ha nu iom. att allt ska kretsa runt dom.Själv har min son och min man inte sådana problem där funkar det bra,min sambo följer med på utvecklingsamtal osv.Det kanske underlättar för att min son har ingen kontakt med sin biologiska far som kan påverka honom att vara emot min man,jag vet inte vad det beror på?Jag vill tala om att jag aldrig har varit elak mot henne,ställer upp i vått och torrt,hela min familj ,fast man får aldrig ett tack för det man gör.Jag måste säga att i såna här situationer tycker jag synd om oss bonus mammor.....Jag själv tycker om man ska ta hand om det praktiska och materiella da ska man kunna vara med andra saker också när det gäller uppfostran,annars är det något som inte stämmer.just nu har vi själva jätte mycket problem med allt sååååå jag förstår självklart att man ska måna om barnets bästa ,men till vilket pris och hur långt kan man egentligen gå innan någon blir jätte sårad och orättvist behandlad.Inte undra på