2,5 åring slår sin bror (10 månader)...Vad ska jag göra ? Känner mig ledsen och förtvivlad !

Har killar i samma ålder ungefär, och just nu är lillebror väldigt mammig och då märker jag att storebror blir mer hårdhänt osv.
Det jag lärt mig är att sätta stopp för det INNAN det händer, man får vara med hela tiden och aldrig lämna dem ensamma. Om det skulle hinna hända så måste man säga ifrån ordentligt, det är inte OK att slå sin bror!
Såklart tufft att alltid vara som en hök, men det ska gå över efter ett par veckor, om du lyckas punktmarkera såpass bra att han aldrig hinner dit o slå på honom!

Lycka till, jag vet hur det kan va:)

Har väldigt bråttom just nu, men jag tänkte på en sak.
Var leker de? Har de ett lekrum? I så fall kanske du kunde göra en lekhörna åt den lille i köket, och så får han vara där. När storebror då ska leka med honom, så har du dem under uppsikt lite bättre ...

lövet2: Den stora kille har eget rum och den lilla har sina leksaker i köket. Båda är dock mest i köket och leker (eller där jag är) så det är liksom så redan...

Strutis: Ja,han är så himla snabb bara och lömsk liksom. Han kan klappa och vara hur go som helst mot lillebror och så smäller han bara till och problemet är väl också det att man inte alltid har ögonen på dom hela, hela tiden, ibland måste man kanske titta på potatisen när man skalar den liksom...Men ändå skönt att hör att någon annan känner igen sig...

Jag vet precis hur det är, man måste laga mat, vika tvätt, mmmm:)
Har precis läst Martina Haags bok, Martina Koden-hehe, den har hög igenkänningsfaktor kan jag lova.....
Ett kapitel börjar just så-köpa mat, laga mat, hämta barn, lämna barn, äta mat, köpa mat, äta barn:) man gör så gott man kan!!

Ta med nån av dom när du lagar, min stora brukar sitta på diskbänken, o lilla sitter i sin stol med en macka eller leksak...alla knep är tillåtna!
Om du har dubbel diskho kan du sätta den lilla där i, så kan han inte ramla ner, på en filt, eller naken...behöver ju inte va vatten i!
//Vi är värda minst en ledig dag i veckan, med vin o godmat!!!
//K

Här kan du hitta hur mycket bra råd och inspiration som helst. Jättebra trådar tyckr jag iallafall. Den första är väldigt lång men sååå lärorik tycker jag! Jag påstår inte att ni är i samma situation som Lillith som skriver tråden men jag tror att det finns många tänkvärdheter för oss alla!

www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&highlight=
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&highlight=

Något som jag inte riktigt vet om han är för liten för, men det funkar ofta på större barn i alla fall! Det beror mycket på vad grundproblemet är, och hur den store sonen tänker ...

Många föräldrar lägger stor tonvikt på att "Det här är din lillebror!". De försöker på alla vis få det stora barnet att förstå att han oåterkallerligt hör ihop med babyn, och att han ska vara glad för sin lillebror. Ibland ställer det till problem. Den stora kan få för sig att babyn går att lämna tillbaka eller att storebror har makten att bestämma vad som ska göras med småsyskonet.
Lösningen där är att övertyga storebror om att han inte har ett enda dugg att säga till om - det är er baby och inte hans. Tänk dig att ni bestämmer er för att köpa ett nytt bord i vardagsrummet. Ni frågar inte 2-åringen vad han tycker om det, eller hur? Ni tar hem bordet, ställer det i vardagsrummet och förklarar att det är ert bord. Du putsar och torkar av det (det är ju så snyggt och glansigt när det är nytt!), och du skulle aldrig i livet tillåta sonen att slå med en hammare i ert nya bord. Du gillar verkligen bordet och ingenting sonen säger kan ändra på det. Bordet är inget han har vetorätt mot, utan det är bara ni som bestämmer om det. Att ni har ett nytt bord ändrar inte heller era känslor för sonen. Blotta tanken är ju fånig!
För över resonemanget på lillebror. Lillebror är ert "nya bord". Storebror behöver inte tycka om lillebror eller känna något ansvar för honom. Han behöver bara veta att ni har bestämt att lillebror ska finnas och att ni är rädda om honom, och storebror får gärna leka med honom om han är försiktig.

Som sagt var - det här är något som är beprövat på 3-4-åringar, men det kan hända att din son är för liten för att ta in det. Fundera på det!

Jag är inte i samma situation som du just nu, men jag har varit i samma situation som ditt äldsta barn när jag var liten, och jag tror att det är så att den stora pojken är svartsjuk på den lilla. Och att det är jätteviktigt att du på något vis förmedlar till honom att du förstår det och att du förklarar eller visar att det är helt ok att vara svartsjuk på ett syskon, att man får känna sig arg och besviken, också på föräldrarna.

Ett nytt syskon är ju inte som att skaffa ett nytt bord - även om jag förstår jämförelsen och tankarna bakom. Ett nytt syskon kan väcka väldigt starka känslor av ilska, svartsjuka och rivalitet hos det första barnet, och för att förstå det äldre syskonet tycker jag att det är bättre att jämföra med hur man själv skulle känna om ens partner kom hem med en ny person och sa: "Ja, nu har jag blivit kär i honom/henne också och vi ska bo tillsammans allihop! Kul va?"

Sedan tycker jag att det är jättebra att du förklarar att man inte får slåss och att du försvarar den lilla pojken - det är ju också väldigt viktigt. Men kanske kan man göra båda delarna samtidigt?

Hej ts! När jag läser ditt inlägg känns det precis som om det var jag själv som skrev det! Har nästan exakt samma åldersskillnad, syskonen leker ibland, men det slutar i princip alltid med att storebror slår lillebror. Är också rädd att nåt allvarligt ska hända. Jag är inte pigg på att använda mig av straff. Jag förstår att det var ett tag sen du skrev det här, så därför undrar jag hur det gick? Har det blivit bättre? Hur gjorde du? Eller gick det över av sig själv? /hjälplös

Lyfter upp denna tråd pga att TS lika gärna kunnat beskriva min situation.

Jag håller på att gå under här hemma! Min 2,5-åring slår lillebror 1 år så fort han kommer åt. Jag försöker vara höken som har koll hela tiden, men min man jobbar borta mån-fre så jag är ensam i veckorna. Det är tufft just nu och jag behöver väl egentligen bara höra lite pepp!

Jag försöker förekomma som sagt. Men jag velar lite angående vad jag skall göra när det väl händer att han puttar eller slår lillebror. Säga ifrån hjälper ju inte. Fokusera enbart på lillebror funkar inte heller. Att separera dem funkar bra, men det är svårt när jag är själv. En utlösande faktor till beteendet är nog att storebror känner att han har förlorat så mycket uppmärksamhet från mig - och separerar jag dem här hemma så blir det än mindre uppmärksamhet för storebror då det är han som får bli "själv".

Ge mig ork! Ge mig ett ljus i tunneln!