Till pappor som har NYTT förhållande!!

Min sambo har 2 barn sedan tidigare & vi har 2 barn tillsammans. Visst är det kämpigt att vara "bonusmamma" men det är ju inte barnens fel att dom finns. Dom måste ju få känna sig lika välkomna hos oss som våra gemensamma barn gör. Självklart har jag inte samma känslor för hans barn som för mina, men jag uppmuntrar min sambo att umgås extra med hans barn när dom är här så att dom känner sig lika mycket värda som våra barn. Dessutom tyckte jag att det var ett stort + när jag träffade min sambo att han hade erfarenhet sedan tidigare & att studera hur han var mot sina barn fick mig att känna mig säker på att han var en bra far för mina framtida barn även om inte vårt förhållande skulle fungera.

Sedan tror jag att alla födslar är unika, att man redan har barn gör inte en födsel mindre känslosam.

Omerta

Dilemma hamnar du i, håller med någon föregående talare här, att det är verkligen bra att du funderar över det här redan nu!

Du säger att du inte vill att erat gemensamma barn ska bli en "tvåa" utan vara speciell. Och det är klart att alla barn är speciella! I erat fall tror jag ju dessutom att det hela skulle bli väldigt speciellt och vackert, nästan som lite första gången även för din partner, i och med att han inte hade planerat den förra graviditeten och var emot den. Så på så sätt kommer ju erat gemensamma graviditet bli annorlunda och väldigt speciell.

I övrigt så har jag inte mycket mer att tillägga, det har varit många kloka människor som skrivit här redan, som har större erfarenhet av detta än jag.

Ylva

Att du överhuvudtaget undrar tror du verkligen att han som pappa skulle kunna älska sina barn olika mycket?
Om han är en normalt funtad kille kommer han att älska sina barn oavsett vem han fått dem med.
Du kan istället se till de fördelar du får av att han gått igenom allt en gång innan genom att han har lite mer kött på benen så att säga, för det händer en hel del som man vill ha svar på.
Som kille och pappa kan jag säga att alla pappor jag träffat förutom min egen har älskat sina barn lika mycket oavsett vem som modern är.

Wow tack för alla svar, och "peppning". Det är kanske det jag behöver. Det är som en röst i nom mig som maler och maler över vad som är "rätt" och vad som är "fel"... Jag har alltid trott så starkt på kärnfamiljen och för mig är familjen ALLT, och så hamnar jag i denna situation... Jag tror inte jag med ord kan beskriva vad jag går igenom.....

Ni som har barn sedan innan och nu ett nytt förhållande med barn; är det alltid så att de kallar varandra syskon? Som LCHE sa, ...." För är det inte så, kommer inte ditt/dina barn känna samhörighet med sina syskon (vilket det faktiskt blir)." ... Det är fel sak att haka upp sig på jag vet, men en sak som slagit mig. helt ärligt vet jag ej om jag vill att hans ex barn skall kalla mina barn för syskon? Är det fel av mig?? Jag skäms lite över situationen, och tänker längre, kanske för långt. Jag försöker verkligen bli av med dessa fördomar/värderingar eller vad man nu skall kalla dem. När jag läser era inlägg blir det lättare. Så jag tackar för dem och hoppas ni ej dömer för hårt, jag har förstått jag ej har värderingar gällandes familjen som är helt realistiska i detta samhälle.

Dazzle,

tack för ditt svar.

Jag förstår vad du menar, och jag vill vara med hans barn ibland just för att komma närmare. Just nu känner jag mig fruktansvärt "utanför" dessa 2-3 dagar i veckan, speciellt då vi hara så roligt och bor tillsammans all annan tid utöver det. Det blir så intensivt, och sedan helt tomt... Jag vill vara med dem, men han vill ej ännu... Så vad skall man göra. han ser nog inte att han sårar mig, då det känns som att han har "sin familj" och "jag" på olika sidor. Olika familjer som ej ens träffas. Jag skulle aldrig vara i vägen eller sätta käppar i hjulen, jag vill snarare hjälpa. Men är han ej redo så kan man inte göra något. Jag har slutat försöka komma med förslag på saker att göra, jag orkar inte tjata. Så istället sitter jag och tänker och tänker och kommer inte vidare. Det är ju bra att ta det lugnt, men efter något år känns det som man vill gå vidare, om du förstår? Så det är två sidor på hela denna historien.

Jag vill komma nära (trots att jag kämpar med det), men får inte, har svårt med det men känslan av denna "division" av familjer gör att jag får onda aningar och ångest. Bara rädd jag beslutar fel för min och mina barns framtid.

MVH

Omerta, de blir syskon hur du än gör. Och jag skulle aldrig kunna vägra min flicka sina syskon. Du skulle se hur hon längtar efter dem när de är hos sin mamma, hur glad hon är när de kommer och vilken glädje hon har av dem. Redan när de hälsade på mig/oss på BB tog de tid så att alla skulle få hålla sin lillasyster lika länge. Att få vara med storasyster på hennes rum är nog det bästa min lilla tjej kan få göra, eller när storebror tar sig tid och leker och de i fantasin förflyttar sig till sjumilaskogen och hälsar på nalle puh, nasse osv. Tänk om jag hade hållit henne borta från detta.
Snälla för ditt ev kommande barns skull, tänk om!

håller med dej stråtan. Det här med att de har tidigare erfarenheter, man ser hur de behandlar sina barn. Det är väldigt bra tycker jag. Självklart hade jag viljat att jag hade varit den första han hade fått barn med, även han hade viljat det. Men nu finns hans son, och vi kopplar inte ihop honom med hans egna mamma. Han är en egen lite individ som bor hos oss varannan vecka! Och det går upp och ner precis som om man hade egna barn.

Men kärleken för hans son kom inte med storm som min kärlek för min sambo. Tog tid innan jag inte koppla hans son med hans ex, idag gör jag inte det! och det är väldigt skönt, och kärlek har vuxit fram för hans son, det tar tid. Men det är nog rättså normalt kan jag tänka mig!

Men jag vet vad min sambo känner. Han ångrar inte sin son att han finns, vi kan inte tänka oss utan han i våra liv. Men jag tror att jag har lite stöttning eftersom min mamma har varit precis i samma sits, min pappa har barn sen innan! men min mamma och pappa är ihop idag! så jag ser att sådana förhållanden funkar även de med livet ut =)

Omerta

Jag är övertygad om att dina barn bara kommer vara lyckliga om de har ett äldre syskon att se upp till å som kommer älska dem lika mycket!

Jag tror att man kan bortse från att man önskar att man var den förste å allt. Bra att du tänker på det. Men jag tycker att du redan i dina senare inlägg har berättat mer än vad du låter gälla i problemet i början. Du säger nu att du faktiskt känner dig utanför. Då tycker jag du ska säga det igen, och tydligt, till din pv. Menar han allvar med dig? Menar du allvar med honom? Då borde det inte vara något problem att träffas. Jag å min sambo visste tidigt att vad vi ville å då fanns ingen återvändo. Men visst är det jobbigt en tusen gånger. Men jag hade inte hellre varit utan min pv.

D

Hej!

Läste bara din tråd och ögnade bara snabbt igenom svaren.

Jag är ilag med en man som har ett barn, pojke, sen tidigare.

Vi har en gemensam son på 8 år också och får även tillökning nu i maj.
Han upplever alla sina barn som lika magiska och unika. Ingen upplevelse är den andre lik men han gör heller ingen skillnad på de. För honom var hans andra son lika magisk som hans förstfödda.

Tror absolut inte du har något att oroa dig för. För mig känns det lika magiskt med vårt andra barn som min förstfödda son!

Jag kan inte annat än häpna när jag läser om dina tankar TS!

För mej är också familjen ALLT! Hela min familj, alla mina barn!

Om barnen inte skulle kalla varandra syskon för att de inte har båda föräldrarna gemensamt så skulle jag inte heller kalla mej mamma...
Du skriver att klockan börjar ticka men ändå så känns dina tankar så barnsliga?!? Det hela är nog bara en mognadsak, så jag håller tummarna för att du hinner tänka om innan det blir några eventuella barn.

Tinka,

tack för svar. Jag tycker inte du skall häpnas över mina tankar, sådana finns och ibland är det inte så lätt helt enkelt. Det är mycket som spelar in, och som jag nämnt tidigare, om man fått en viss uppväxt och uppfostran så KAN det vara svårt att bli av med vissa värderingar, på gott och ont.. Läs hela tråden..

Jag nämner att min bio klocka börjar ticka ja, men bara på det sättet att jag börjar TÄNKA på att jag snart vill ha barn. Börjar komma upp i den åldern. Men inte än på några år. Jag vet att jag är barnslig när det gäller detta men det är en situation som helt enkelt gör ont då det ej var som jag planerat något. Givetvis tänker jag om innan det blir barn, det är därför jag är här och behövde råd. Jag VILL ju tänka om, om än "bara" för att fortsätta vara tillsammans..

Tack alla andra som svarat då ni verkligen hjälpt mig med era insikter.

MVH