GBS - vad alla gravida borde veta! LÄS!

Fick en son i juni 2013 och gick över tiden 16 dagar. Blev igångsatt men slutade med akutsnitt då hans hjärtljud gick ner. Detta visade sig bero på att navelsträngen låg som en keps på huvudet och trycktes till. Men det var en stor gosse på 5640g. Allt var bra och han mådde bra. Gick igenom läkarkontrollen utan problem men när han var ca 1 dygn gammal började han bli sämre. Syresättningen blev dålig och han blev snabbandad, blev livrädd då vår äldre son föddes med hjärtfel och detta är ju även symptom för det.

Prover togs och de visste inte var det var men han skickades till neonatal och sattes på två olika antibiotikakurer och under övervakning.

Han blev bättre och efter en vecka kunde vi åka hem utan att egentligen veta vad det var mer än att han fått någon infektion.

På återkontrollen hos bm berättade jag hela resan och det första hon frågade var om han fick GBS. Jag hade aldrig hört talas om detta men när hon läste journalen så visst var det GBS.

Så frågan hur, när och var drabbades han av detta?

Vad hade hänt om vi hade åkt hem efter läkarkontrollen? (Nu låg vi som tur var kvar eftersom jag blev snittad)

Idag mår sonen jättebra :)

hej :) jag är gravidi v. 33 med mitt tredje barn och har aldrig hört om gbs förut? nu har jag haft en kraftig uvi för nån månad sen och det visade sig vara gbs i urinen.. nu undrar jag några saker. 

1 Jag har blivit erbjuden antibiotika under förlossningen men hur ska man hinna i tid? mitt förra barn kom två timmar efter att jag åkt in! är det vanligt att bli igångsatt pgav detta?

2 Har man som rutin att hålla kvar även omföderskor i några dagar efter förlossningen för observation vid risk för gbs smitta?

3 har ni tips på försäkring att teckna nu om tex barnet får hjärnskador? kan va bra att va ekonomiskt förberedd då för att kunna vårda det bäst!

jag hoppas jag föder ett friskt barn men känner att jag kanske ska va beredd på att det kan bli annorlunda. tack för den här tråden! kram.

Hade GBS och behandlades för det 3 ggr när jag väntade sonen, var öppen 1 cm i 1,5 månad innan förlosssningen startade, och såhär i efterhand är jag orolig att det utgjorde en risk för bebisen att gå öppen så länge? Eller är det bara om vattnet gått som det är fara?
Väntar nu nr.4 och har fått konstaterat GBS både på tappen och i urinen, är orolig att det ska öppnas för tidigt nu också men BM här bara viftar bort min oro. Hade för lite GBS för att behandla nu sa hon är i v.24+4 nu.
Jag ska ev bli igångsatt 2 veckor före BF pga svår foglossning, går det bra trots GBS?

Kollade tappen hos läkaren i v.19 pga mkt onda sammandragningar men den var då opåverkad.
Har fortsatt mkt sammandragningar,

Hade varit väldigt tacksam för svar, borde jag kräva behandling? Enligt min BM behövde jag ej antibiotika pga
att jag hade för lite i urinen under 1000 el vad det var?
Hade både på tappen o i urinen.

Har som ilningar upp i livmodern o det liksom sticker och det känns som om bebisen ska trilla ut ibland  det liksom trycker nedåt.

Är i v. 24+6 nu

Mitt vatten gick i vecka 20+6 och läkarna stod handfallna. Ingen visste varför eller hur barnet skulle kunna klara sig. Jag fick åka hem med orden: När värkarna kommer igång får du komma in och föda fram honom, det är ett sk sent missfall. Barnet kommer inte att överleva detta. 

Såklart var jag helt förstörd, visste varken ut eller in. Det var tydligen väldigt ovanligt att vattnet gick så tidigt.
Veckorna gick med strikt sängläge och tillsist hade jag gått in i den magiska 22+ veckan. Veckan då det går att rädda liv. Jag skickades genast till Umeå sjukhus och blev sängliggandes där. Veckorna gick och läkarna var förvånade hur länge han höll sig inne.

I vecka 31 så fick jag ordentliga värkar och en sköterska kom in. Vi pratade lite och det var tydligen dags. Nu skulle han komma.
Efter ett tag blev det tumult,  jag började störtblöda och det blev urakut kejsarsnitt. 
Moderkakan hade lossnat pga det avsaknade vattnet och av en till anledning som jag ännu inte fått veta. 

När jag låg på uppvaket så kommer en bra sköterska och ger mig medicin. Jag frågar varför och vad den är bra för. Först DÅ berättar hon att jag har haft GBS. 
Hon blir väldigt förvånad när jag frågar vad det är för något. Hon berättar att jag visat positivt på GBS hela graviditeten och att det är troligen därför vattnet gick och moderkakan lossnade. 

Ingen läkare har berättat detta för mig. Jag har legat i 11 veckor i en säng i ovisshet. Varför jag? Varför händer detta? Finns det något "botemedel"? 
Alla hade ryckt på axlarna.. Alla visste, men ingen sa något.. 

Jag har två barn och väntar mitt tredje. Haft GBS under alla graviditeter. Fått antibiotikadropp under bägge förlossningarna och kommer även få det under denna. Allt har som tur är gått bra...utöver andra komplikationer =) Är i vecka 34 nu...har nog aldrig läst om GBS tidigare utan litat på min bm som beordrat dropp under förlossningen men ingen annan behandling innan...enbart när UVI uppstått.

Jag fick veta att jag har gbs för ca fyra veckor sedan, var i vecka 22 då.

Fick veta det för att jag iprincip tvingade fram det. Läkaren ringde bara o så att jag måste äta penicillin en vecka. Ville inte svara på varför.. Mvc visste knappt vad det var o sa "ät bara penicillin, väl inget o bråka om?"

På tisdag, är i vecka 26 nu, ska jag mäta tappen pga av väldigt mycket sd..

Inte fått höra något om att jag ska ta nya prover eller få penicillin vid förlossning.. Oroar mig massor och haft två snabba förlossningar innan den här, är jätte rädd att föda ett smittat barn hemma i hallen..

Den läkarvården samt barnmorskan jag pratat med hittills har varit under all kritik dålig..

Spara

Jag drabbades av GBS under min tvillingraviditet under 2004/2005. Jag hade en helvetsgraviditet och alla komplikationer man kan ha i stort sett .. ( sen berodde väl inte detta bara på GBS)

Jag hade blödningar från v 8 och läkemedelbehandlades 3 tillfällen om jag inte minns fel under min graviditet . Mina pojkar kom i v 32 och fick tillbringa 4 veckor på neo. När jag satt i " mjölkrummet" och försökte pumpa ut mjölk till mina små pojkar så satt vi flera mammor därinne och vi satt och pratade. Det var många mammor som hade haft GBS och det hade lett till prematura födslar.

Jag tycker att det är skrämmande att man inte tar GBS på större allvar än vad man gör...

Hej! Jag är i v 27(26+4) Lämnade urinprov för odling på grund av sammanfragningar sedan vecka 20 och det visade sig vara GBS. Läkaren skrev ut antibiotika med en gang och det ska jag även få vid förlossningen. Tppet var opåverkad dock.

Förlåt om jag skriver på en gammal tråd. Jag är vecka 33+6 och jag har alltid frågat under mit graviditet om odlingsprov från vagina och urin för att kontrollera GBS. I mitt land det är helt normalt och vanligt ta odlingsprov från vagina och urin för Grupp B Streptokock: det är rutin. Jag har provat att fråga och be också till privata kliniker, men det verkar ibland att läkarspersonal inte vet vad GBS är. Jag pratade med min MB om detta. Hon sa mig att om man hittar GBS i min urin, då kommer jag att få antibiotikdroppar under förlosning. Men ingen tar urin prov för mig för att mitt blodtryck är normalt, jag ber odlingsprov från vagina! Nu provar jag med en privat klinik, men de kan inte boka tid för mig, för att kliniken är hel bokad. I alla fall, jag tänker att de kommer att boka bara en läkatid, men det är inte säkert att de kommer att ta prover. Jag undrade om det var bara Västra Götaland lans problem. Jag vet inte hur kan jag få dessa prover om privata klinikerna vill inte ta emot mig som patient ens.

När jag förlorade min dotter i juli i år och ingen kunde ge mig några förklaringar till vad som hade hänt försökte man ju hitta sina egna svar. Jag hittade denna tråd och satt uppe nästan hela natten och läste igenom alla hemska inlägg. Men jag skrev aldrig något. Jag kan inte riktigt lämna ut min upplevelse fullt ut men jag tänkte förklara vad som hände i stora drag, eftersom det inte varit några nya inlägg om detta sen början av året men förlusterna rullar på.

Jag är bosatt i Nederländerna. Här har de ett system som innebär att man går till "förlossningskunniga" vilket är små privata "barnmorskecentraler" som finns lite överallt. Här är det vanligt med privata läkarmottagningar som är inbakade i till synes vanliga hem, och ligger spridda över olika områden i staden. Vi valde barnmorskemottagningen som låg närmast där vi bor, något annat hade vi inte att gå på. Förväntas man ha en komplicerad graviditet, går man däremot till sjukhuset och träffar gynekolog och då mer regelbundet. I och med att det var min första graviditet förväntades jag inte ha några komplikationer. Blodtryck var alltid okej och jag var i övrigt frisk.

I vecka 11 började jag blöda, första dagen bara någon liten fläck, men nästa dag var det som om jag hade början till mens. Blev såklart panikslagen och ringde barnmorskemottagningen, eftersom jag inte hade ont, feber och blödningen ökade inte var det 50/50 procent chans att det antingen var missfall eller att moderkakan arbetade på att fästa sig. Jag hade redan tid hos dem tidigt följande vecka tillsammans med 12 veckors ultraljudet så det fanns inget att göra än att vänta och se.  På ultraljudet såg de att moderkakan satt på framsidan och lite över öppningen av livmoderhalsen. "Den är så full av blod att den kan läcka lite när man rör på sig, och i och med placeringen kan det komma ut lite blod". Fattade inte riktigt, har inte direkt studerat anatomi men jag förstod inte hur något kunde läcka ut ur livmodern om den var stängd. Minns att jag oroade mig för att mer än bara lite blod skulle läcka ut, skulle nog oroat mig mer om vad som kan komma in. Min "mens" varade ca 1 ½ vecka, vilket jag tyckte var långt. Alla verkade glada över att jag slutat blöda och det blev inte nämnt igen. Men jag vet nu att blöda i vecka 11, och i det omfång jag gjorde är -inte- normalt och om något kan komma ut ur livmodern, kan något komma in som t.ex. bakterier. Det är en stor varningssignal om att du är i risk zonen för förtidig förlossning, men ingen som jag talade med verkade ha den kunskapen. Inte heller kontaktade de en gynekolog för att försäkra sig, de svalde förklaringen från "ultraljudsspecialisten" och jag önskar nu i efterhand att jag hade bett om en annan eller tredje "opinion" från gynekolog eller specialist.

Jag hade vad som kallades "hård mage" vilket är när magen drar ihop sig regelbundet, något som kan vara indikationer till överaktiv livmoder och om det pågår ofta och regelbundet kan även det vara en varningssignal. Det var min första graviditet så jag visste inte att detta kan vara något värt att nämna. Hade hört om att kroppen hade "låtsas sammandragningar" innan förlossningen och trodde att detta kanske var ett tidigt exempel på sådant "beteende". I vecka 20 hade vi vårt sista ultraljud där allt från missbildningar till indikationer på Downs syndrom och  varenda lilla ben var kontrollerat, att vener och artärer såg rätt ut. Ögon hålor, hjärnan och en hel del annat gicks igenom systematiskt och allt såg jättefint ut. Hon var till och med lite större än normalt för hennes ålder. Vi var så glada, för jag hade knappt ätit på 3 månader och gått ner ca. 10 kg i vikt och var precis på väg att börja kunna äta normalt igen efter allt illamående, kunde inte ens få ner mamma-vitaminerna. Lättnad.

På exakt 23 veckor stod jag och stekte pannkakor, stod upp i ca. 1 timme, efter att bökat runt med huset i förberedelse av att min mamma skulle komma och hälsa på. Jag hade lite tryck nedåt när jag gick ner för trapporna, vilket jag trodde var helt normalt, började ju växa till med magen och det är ju tryck på där inne. Efter middagen mådde jag lite dåligt så jag tänkte jag behöver vila mig, kvällen kom, det var värmebölja och jag ville ta mig en dusch innan sängen. Jag upptäckte att jag hade svampinfektion, något jag inte haft på flera år. Vi åkte direkt ner till apoteket på sjukhuset som var öppet sent och fick lite salva på barnmorskans rekommendation. Inte så farligt, svampinfektioner är ju vanligt hos gravida. Vi gick och la oss.

4 på morgonen vaknade jag och hade ont, som om det var lite krampaktigt. Trodde jag kanske hade full urinblåsa och bebisen kanske tryckte mot den. Gick på toa, försökte somna om men det hade inte hjälpt mot "kramperna". -Detta- kanske var "låtsas sammandragningarna" tänkte jag och kollade hur lång tid det tog mellan dem.. ca 20 sekunder. Låter ju rätt ofta hann jag tänka innan jag lyckades somna. Klockan var nästan 8 på lördagen när jag vaknade och "kramperna" gjorde riktigt ont nu, "Aj som fan" tänkte jag men kunde inte riktigt förstå att det var på riktigt. Tänkte jag kanske ska på toa igen (fråga mig inte varför) när jag stod där behövde jag plötsligt nysa, det kom en stor nysning och sen direkt en lika stor en efter. Vattnet gick och jag kunde inte förstå, man hade hört om kvinnor som "tappat" barnet i toaletten som man trott varit någon sjuk påhitt för att skrämma gravida kvinnor. Jag blev livrädd, fattade inte vad som hänt. Sambon som hade hört nysningen och det stora plasket letade i panik runt efter numret till barnmorskan som tog sin godan ro med att efterfråga födelsedatum, namn och en massa andra standard frågor medan jag stod i badrummet och grät, bönade och bad och i panik skrev "Vad gör jag!? Vad gör jag!?". Helt handfast i en sjö av fostervatten, plötsligt sa det plask igen jag och blev helt galen. "Lägg dig ner!" sa de till slut åt mig att göra. Jag haltade ut i hallen i försök att inte halka i allt vatten. Jag hade börjat blöda. Vi låg där och höll om varandra i väntan på att barnmorskan skulle komma hit. 15 minuter kändes som en evighet. Hon kollade hjärtat, som fortfarande slog, lite hopp men blodet var ett dåligt tecken sa hon. Hon ringde ambulans, ytterligare 10 minuters väntan. Förstod inte hur jag skulle ta mig ned för trappan, ut till ambulansen.Vågade inte röra mig, chocken hade satt sig ordentligt.

Vi kom fram till sjukhuset, direkt in till ultraljudet, hjärtat slog fortfarande, hon är en stark flicka, hoppet kom tillbaka för en kort sekund. Sen sa doktorn, du är 23 veckor, en dag. Vi kan inte göra något förrän hon är 24 veckor. Om hon stannar inne 6 dagar kan vi skicka dig till Sofia sjukhuset i Rotterdam för "konsultation". Hoppet tog slut, inte kan hon klara sig utan vatten trodde jag, nej det kan gå sa de, det fylls på efterhand, men kommer såklart ut igen. Det kan gå, om hon stannar inne. De lade mig i ett rum, jag låg där som förstenad, önskade och hoppades att hon kunde klara sig där inne. Ska inte röra mig en millimeter tänkte jag, inte en millimeter i sex dagar. Hon ska klara sig, hon måste klara sig. Vi kallade sjuksköterska ett par gånger, tog lång tid innan de dök upp och var gång "Ursäkta det dröjde, många som föder idag.." Kändes inte så bra att få höra, undrade på om de underprioriterade mig över andra med friska fullt gångna graviditeter. Sju timmar senare hämtade de mig för nytt ultraljud. Hjärtslaget var tyst. Det var som om någon hade släkt ljuset i hela världen. Allt bara försvann.

Sex timmar senare födde jag fram vår lilla flicka, alla var så förvånade när de såg henne. "Så fin hon är!" sa de, "Så välutvecklad!". Jag kördes till operation för en del av moderkakan satt fortfarande kvar. De tog moderkakan till undersökning, vi bestämde oss dagen efter att låta dem obducera vår flicka. De förklarade att det kanske inte skulle bli så mycket kvar av henne, eftersom hon var så liten. Det var jobbigt att höra, men om det fanns en chans att få svar på vad som hänt var vi tvungna att försöka. Det var bara "fordonet", hon fanns inte kvar där. Hon var någon annanstans nu.

Mindre än 14 timmar efter att vår dotter var född, fick jag ont i mina ben, kändes som växtvärk, som blev till ledvärk, började kännas som influensa när alla muskler bara värker. Fick feber snabbt, gick från 37 grader till nästan 40 på 20 minuters tid. Började frossa och skaka, fick så ont i hela kroppen som började krampa upp. Kramperna studsade från en sida av kroppen till en annan. Från överarm till lår, kors och tvärs. Doktorerna fattade ingenting, tog en massa tester, hade neurologer som kom och plågade mig med några skarpa stick och drag under fötter m.m. Fick "CATscan" där jag skulle både hålla anda och upp med armar i ett iskallt rum med frossa. Trodde jag skulle dö, allt smärtstillande de gav mig, som skulle verka efter 15 minuter och fungera i 4 timmar, fungerade i ca. 10 minuter. Bönade och bad att doktorerna skulle kapa armar och ben på mig för det gjorde så ont och inget hjälpte mig. Till sist hamnade jag på intensiven där de hade smärtstillande som heter duga, där de pumpade mig full med alla sorters antibiotika de kunde tänka sig, tills ett test de hade tagit i underlivet kom tillbaka och visade sig vara GAS, "storebror" till GBS. En bakteriesjukdom som tar död på 500 000 människor runt om på jorden årligen. Jag kunde dött, jag kunde ha förlorat armar och ben om det hade gått lite längre tid innan de gav mig antibiotika. Skulle spendera 2 veckor på intravenös penicillin i sjukhuset var första budet, som tur är fick jag spendera den sista veckan på tabletter i hemmet

I efterkontroller fick vi veta att det inte var något fel på vår dotter, moderkakan hade haft en "liten irritation" och det fanns spår av mycket små mängder GBS och GAS som hittats. Ingen kunde svara på vad som orsakats av vad. Sammandragningar som ledde till att vattnet gick som orsakade en infektion. Eller infektion som orsakade sammandragningar som ledde till att vattnet gick. Hon hade inte lidit sa de, hon hade somnat in av syrebrist eftersom jag hade förlorat för mycket blod och moderkakan hade uppenbart inte lyckats ge henne tillräckligt med syre där inne.

När man sen läser om att man i Sverige går in med åtgärder redan i vecka 22, blir man ledsen och besviken. Man har ju hört hur utmärkt vården är här i Nederländerna, de vinner ju nästan jämt i alla EU-undersökningar. Men dessa undersökningar inkluderar uppenbart inte förlossningsvården, som endast verkar fungera fint för kvinnor med okomplicerade förutsättningar.

Först trodde jag att jag aldrig skulle våga bli gravid igen, men för säkerhets skull frågade vi sjuksköterskor och doktorer hur länge man bör vänta, rent fysiskt innan man funderar på att bli gravid igen. 3 månader verkade vara standardsvaret. Min gynekolog som hade varit den som tog beslut om min situation sa "Det kan du bli direkt om du vill." ett något chockande svar.

Datumet då vår dotter var beräknad till närmade sig och vi valde att försöka igen, jag hade någon poetisk tanke om att om jag skulle bli gravid igen innan vår dotter normalt skulle blivit född, så kommer det vara en "antingen eller" situation, som kanske hade hjälpt mig lite i min sorg. Man väljer ju inte ett barn över ett annat men man behöver på något sätt göra mening av livet som ju kan vara så grymt.

Jag måste varit ca 3 veckor gravid nä vi till slut fick träffa en specialist inom för tidigt födda barn, en som var del i det team som lyckades argumentera ner gränsen för levnadsdugligt foster från 25 veckor till 24 så sent som 2010. Han blev chockad när jag förklarade att jag redan var gravid igen, att de alltid råder kvinnor i min situation att vänta 6 månader så kroppen verkligen hunnit återhämta sig. Om det sker innan dess, ger det ökad risk för för tidig förlossning, och där satt vi med en onödig riskfaktor vi så klart önskat slippa. För aldrig i livet att vi skulle ta några onödiga risker, oavsett hur poetisk man nu än tänka sig vara.

Svampinfektionen från dagen innan min mardröm, den sitter i ännu, och doktorn vill inte ge någon behandling förrän efter vecka 16. Min husdoktor tog ett test för att kontrollera, jag fick precis beskedet att det finns spår av streptokocker. Vilken typ lyckades jag inte snappa upp, för jag hörde knappt något hon sa efter det, mer än att hon ska skicka resultatet till mig som jag sen ska visa för specialisten jag numera börjat gå till för kontroller. "Det är inget att oroa sig för under graviditeten, men det är viktigt att veta inför förlossningen" sa hon. Så började ju alla inlägg jag läst här flöda in i mina tankar och nu sitter jag här 5 veckor in, vet inte vad som väntar..

Verkar inte som om mitt inlägg blev i "stora drag" men det är ändå mycket jag utelämnat, det är bara synd att man inte kan läsa om detta i förväg, utan det är säkert främst efter att olyckan varit framme som man får den information som man önskar man haft från första början. Sjukvården är kanske inte perfekt i Sverige heller, och man måste säkert i vissa fall kämpa lika hårt som i andra länder. Men i Sverige har man i alla fall en chans att tidigare rätta livet på dessa små liv. Det är något man ska vara glad för. Att få höra att inget kan göras för att rädda ens barn, för att det råkar vara 6 dagar innan 24 veckors gränsen, när man vet att 23 veckor bebisar lyckas överleva och i vissa fall helt utan men i andra länder känns helt för jävligt.

Så många frågor, inga riktiga svar.

Googlade gbs, då det nämndes i en tråd och jag inte visste vad det var. Tycker det är så dåligt att man inte testas för detta som rutin!

Noreainl: så fruktansvärt det du gått igenom! :(

hoppas du fått bättre hjälp nu?

Vad har ni haft för värde? Jag fick veta att det var 1000 (minns inte vilken enhet man mäter i) i urinodlingen och att det rör sig om Streptokocker B (som väl är samma sak som GBS?). Inget att oroa sig för enligt BM, är bara i v.21 ännu.. Men det är klart att oron är där trots att jag inte har några symtom. Era erfarenheter?

Önskar så att sverige skulle screena alla för detta under graviditeten! Jag kommer att få antibiotika vid NÄSTA förlossning för att undvika att smitta mitt barn. Men det hjälper inte min dotter som nu ligger på Neonatalavdelningen och kämpar. hon föddes för 2 veckor sedan (v.37+4) och insjuknade (hjärnhinneinflammation + sepsis) efter mindre än 12 timmar. Vi kom till Neonatalavdelningen efter drygt ett dygn och hon hade verkligen änglavakt då läkarna fattade läget direkt och gav rätt behandling redan innan provsvaren fanns. 

Allt går åt rätt håll, infektionsvärdena sjunker och hittills har ultraljud och mr-scan inte visat upp några allvarliga skador (dock någon liten förändring som ska undersökas igen)

Vetskapen att detta hade kunnat undvikas genom ett urinprov och antibiotika vid förlossningen är ju minst sagt nedslående...

Jag fick just veta att jag har gbs och har ingen koll alls på vad detta innebär eller risker som finns så jag skriver här för ni verkar ha koll. Jag är i v 33 och mitt vatten gick i förrgår och har fortsatt rinna sedan dess. Det hände i samband med att bebisen vände sig och fixerade. Jag åkte in och kollade och de skrev in mig så jag har legat på bb sen dess med något brett antibiotika och de gjorde en odling vid livmodertappen som jag just fick svar på var positivt för gbs. Har gjort ctgs som sett bra ut och ultraljud som visar att vattnet återbildas i okej takt (galet för det rinner jättemycket hela tiden så hur är det möjligt) och att hon är nära 2 kg i storlek så inte för liten för veckan.

Har nu efter diagnosen fått byta antibiotika till något som ska vara bra mot gbs och fått två kortisonsprutor för lungmognad men iom att jag inte har några värkar så vill de skicka hem mig och att jag ska komma och ta infektionsprover 2-3 ggr/vecka och avvakta. Ökar dem så sätts jag igång tror jag eller om jag får feber men annars så ska vi bara vänta ut hela graviditeten.

Jag är rätt orolig för iom att hinnorna är sönder är det ju fritt fram upp för bakterierna och bebisen kan dö fort. Är det verkligen okej med koll bara varannan dag? Och vad händer om det inte blir tillräckligt med vatten? Känns läskigt att bli hemskickad när jag hört så mycket hemskt om gbs.

Puffar upp. En bra träd med info.

Jag är själv i v 22+3 idag.

Har eventuellt gbs. Ska till läkaren imorgon. Har haft lätt gbs förut utan att det hänt något. Har två friska flickor som e födda i v 41+0 och 41+1.

Nu är jag riktigt orolig för bm sa att jag hade GROV tillväxt av bakterier enligt min odling....