Ni som var förlossningsrädda, hur gick det sen?

Jo, visst fixar man det, man överlever utan problem och smärtan är som tur e av övergående natur, men jag kommer ändå ALDRIG att göra om det, never!!

Linda 1976,
var du rädd innan?

Både och. På ett sätt var jag så rädd att jag verkligen höll på att dö. Att ligga där helt nudie och utlämnad, att nåt skulle hända med Alice eller mig, att jag skulle spricka sönder och samman.... Ja, de vanliga rädslorna.
Å andra sidan så tänkte min rationella sida "A vafan... det fixar sig, kan alla andra så kan jag".

Och ja, jag hycklar inte. För mig VAR det överjävligt. Jag uppskattade inte att ligga i princip näck inför en massa människor, alldeles svettig och ful, nej - det är inte min grej. Sen får det vara hur naturligt som helst.

Och ja, det GICK bra. Alice överlevde, jag sprack minimalt och allt "gick bra" - men det var ingen positiv upplevelse för det, bortsett från slutprodukten då

Sen å andra sidan, ingen kläckning är den andra lik, så det går ju inte att förutspå nånting. Vill tipsa om Gudrun Abascals bok "att föda" - kanonbra!

JAg var verkligen rädd inför förlossningen, så rädd att jag vägrade att tänka på att det skulle komma ut ett barn ur mig på något sätt och månaderna gick, sen när det var en månad kvar eller så fick jag panik, för då började det bli verklige, jag hade tidigt övervägt kejsarsnitt och varit och pratat om det men bestämt mig för att jag inte ville det till slut ändå.

Jag mådde väldigt dåligt under graviditeten (foglossning) och i v 37+2 blev jag igångsatt, då var jag så nervös att jag hoppade på stolen, fast jag knappt kunde röra mig, men när värkarna kommit igång och så började jag fundera på om det verkligen inte skulle kännas mer än så här. Hade en lååång öppningsfas och visst använde jag lustgasen väldigt mycket och fick EDA (som visserligen inte gjorde någon skillnad), men så himla ont tyckte jag verkligen inte att det gjorde. Jag frågade sambon förvånat om det verkligen inte skulle göra mer ont. Som om han skulle veta det

I vilket fall så vart min förlossning, trots att den tog 28 h, inte alls lika hemsk som jag trodde. Och det gjorde inte i närheten av lika ont som jag trott. Det som kändes värst för min del var foglossningssmärtan som jag hade redan innan och att sambon var tvungen att sova på golvet i förlossningsrummet.

Lycka till, jag tror det kommer gå jättebra!

Jag fick förlossningsrädsla efter att jag hade fått mitt 4:e barn. Jag fick helt fel bm o allting blev bara fel med mer smärta än nödvändigt för att hon inte lyssnade. Trots förlossningen gick snabbt så var det en timmes helvete.

Vi var sugna på fler barn, men efter vad jag upplevde så kände jag att jag skulle inte klara en förlossning till. Att genomgå det en gång till ville jag inte göra.

Men så blev jag gravid ändå..oplanerat får jag väl säga. För det första jag tänkte på var abort.. för kände sån enorm skräck för att föda barn igen.
Men när vi kom till vul, visade det sig att jag var redan i vecka 18. Så.. det fanns inte så mycket val.
Varje dag hade jag ångest, för jag skulle få gå igenom igen. Jag var rädd.. jag grät på nätterna. Panik verkligen. JAg bad om att få kejsarsnitt, men det fick jag ju naturligtvis inte.

Till slut så satte jag mig o skrev ett förlossningsbrev. Och det måste jag säga, blev min räddning. För då kunde jag skriva ner precis hur jag kände o hur jag ville ha det och bm kunde läsa i lugn o ro. När man ligger o har värkar så kan det ju ibland vara svårt att få fram vad man vill ha sagt.. man har så mycket annat o tänka på liksom.
Men bm följde mitt brev. Min största skräck var ju att jag skulle få samma bm som jag hade på förlossningen innan och det var tur att jag skrev att jag inte ville ha henne.. för hon jobbade den kvällen o jag skulle fått henne.

Iallafall.. förlossningen blev en av dom bästa jag har varit med om. Det gick iallafall.
Och ni kommer också att klara det. När man väl kommer in i det med värkar o grejer, och man har rätt bm o så, så går man så mycket in i det man håller på med. Man är total fokuserad på att snart kommer det en bebis o tänker inte så mycket på hur rädd man faktiskt var.

Lycka till!!!!
Ni kommer klara det alldeles utmärkt bra.

*Puffar*

jag hade oxå förlossnings rädsla med mitt andra och gick på aurora samtal men det gav inget.
När jag sen skulle föda så skrek jag och grät att jag tänker inte föda vaginalt och fick efter om och men kejsarsnitt.
Ska försöka elller har bestämt mig att jag ska föda normalt den här gången.
Första gången så var jag i gång satt så hade sånna värkar att jag var helt slut och somnade mellan värkarna och orkade o vågade inte krysta ut killen som oxå fastnade med skuldran och han vägde över 4kilo.

Jaaaaaa ja va skiiit rädd inför förlossning nummer 3.
Fick prata med specialist dr å va helt iaf nästan hysterisk.
Han sa:
Jag´kan bara se att du har goda föutsättningar för en god förlossning typ .. hehe
Jaha .. mmm känns ju toppen .. NOT!
Meeeeeeeeen förlossningen gick på 58 minuter å den va heelt sanslöst bra, faktist underbar!

hej! Jag har skrivit i en anna tråd som var liknande din men jag tar det här igen. Var jätterädd, gick på Aurorasamtal o blev lite lugnare faktiskt. Gick 8 dar över tiden och skulle bli igångsatt pga havandeskapsförgiftning den 28 jan ( BF 20 jan). När jag kom upp till förlossningen så var jag öppen 3 cm men kände ingenting. De försökte ta hål på vattnet men lyckades inte, vattnet gick av sig självt ca 30 min senare tror jag. Sen var allt lugnt. De gjorde CTG mm och så oang kl 14 kom första värken! O dne sen till en till....
Det blev en STÖRTFÖRLOSSNINg med katastrofsnitt! 1h o 19 min från 1a värken tills sonen var ute. Hann inte få bedövning, bara lustgas, fick inga pauser melan värkarna, sonen mådde dåligt, jag fick blackot, fick panik, vägrade samarbeta så det fick komma in mer personal o hålla fast mej. De provade sugklocka 2gg men den släppte o då snittade de. 8 min från beslut om snitt tills sonen var ute.
( mer detaljer finns i min blogg)
Så ja, det var mkt värre än jag trodde! ALLT jag var rädd för hände! Jag var rädd för snitt, att bli sövd, att få panik, att ha ont...
Efter snittet var jag uppe direkt. Morgonen efter "sprang" jag runt i korridoren och hade inga problem alls. Visst gjorde det ont men inte så farligt som jag trodde.
Mår bra nu efteråt men jag tänker mkt på det som hände och det blir NO mer barn! Fast det beror på annat oxå.
Förlossningspersonalen sa att en sån förlossning som jag hade ser de ca 1gg/år o då på omföderskor! Så jag är ändå rätt stolt över att jag klarade det :) O de var för övrigt fantastiskt bra både på förlossningen o BB.

Jag var inte rädd utan fullkomligt skräckslagen inför förlossningen. Jag ältade mardrömsförlossningar varenda dag och sög i mig allt om respektlösa barnmorskor och sfinkerrupturer och annat trevligt. Jag var knappt medveten om att jag skulle få barn eftersom mitt fokus helt var inställt på förlossningen och jag kunde inte se något alls bortom den. Jag fick gå på Aurora-samtal och där fick jag ett snitt beviljat. Den känslan går inte att beskriva! Jag kunde släppa all ångest och rädsla och börja tänka på att jag faktiskt skulle bli mamma. Allting fick ett annat perspektiv!
När det sedan kom till kritan så bestämde sig sonen för att komma 2 månader för tidigt, nattsköterskan bestämde sig för att jag inte hade värkar så hon skruvade ner mitt värkavstannande dropp. Sen bestämde sig samma barnmorska för att jag pratade strunt när jag sa att vattnet hade gått. Förlossningsläkaren försökte att övertala mig till en vaginal förlossning och när det inte gick så drog han ut på snittet tills jag var fullt öppen och det inte längre gick att snitta. Så där låg jag, i förlossningsalen, totalt skräckslagen och helt oförberedd. Visste inget om bedövningar utan fick klara mig med lustgas. Det värsta mardrömsscenario jag kan tänka mig. Men jag klarade det! Det var det jävligaste jag har gjort men inte fullt så jävligt som jag hade föreställt mig.
En halvtimme efter förlossningen stod jag i duschen och tänkte att det kanske var bra att det inte blev ett snitt eftersom jag då förmodligen hade blivit sängliggande några dagar. Det var inte lika gräsligt som jag föreställt mig men jag har inte heller någon som helst förståelse för dom som tycker att det är "fantastiskt" och en sån "häftig upplevelse"!

Jag var väldigt rädd inför min andra förlossning pga av att första förlossningen var en riktigt mardröm. Gick på aurorasamtal men tyckte inte att det hjälpte ett dugg, bm kunde inte ta bort mina minnen...När förlossningen närmade sig så fick jag nästan som ångestattacker, en söndag satt jag och grät hela dagen. Men men bm på MVC fick mig att lugna mig lite grann. Sen hade jag väl turen att vattnet gick hemma 2 v innan beräknad datum så jag slapp gå och vänta och oroa mig på slutet. Förlossning nr 2 var totalt olik nr 1. Det gick så mkt bättre än jag kunde föreställa mig att den "botade" mkt av min rädsla. Jag har berättelser i min blogg från båda förlossningarna.

Har en jättepositiv berättelse i min blogg, jag vände min rädsla till ngt positivt, men det tog mig 5 förlossningar innan jag kunde säga att det var en otrolig upplevelse

åh det var FRUKTANSVäRT! Tog mig 3 månaders ältande innan jag kom över det hela. Men nu känns det lite bättre...och jag har dessutom världens underbaraste dotter!