Blivande bonusmamma?
Oj...ja det verkar som att det finns fler än jag som sitter i halvt som halv svåra relationer. Jag vet inte om jag är ute efter något direkt svar - kanske mest synpunkter och kontakt med personer i liknande situationer.
Jag blir bonusmamma om drygt en månad, och det är omtumlande och otroligt jobbigt. Samtidigt har jag ju själv valt att sätta mig i den här sitsen. Jag och min sambo hade ett uppehåll i höstas. Inte pga av att kärleken brast, utan att vi helt enkelt inte kunde fortsätta bo i samma stad och då trodde vi att vi inte hade något annat val än att avsluta förhållandet. Under de månaderna försökte vi komma över varandra på bästa sätt: singellivet på krogen. Nu fungerade det inte alls. Vi kunde inte komma bort från varandra och valde till slut att återuppta förhållandet innan jul. Efter två år tillsammans är vi fortfarande nykära och kan inte tänka oss ett liv utan den andre.
Problemet: Under vårt uppehåll lyckades han göra en annan tjej gravid. De sågs ett par gånger och inget mer, men hon hade fått starka känslor och bestämde sig för att behålla barnet i hopp om att vinna honom. Vad han ville hade ingen betydelse. Han har i sin tur haft en strulig uppväxt, utan en pappafigur som brydde sig, och har enormt dåligt samvete gentemot det kommande barnet. Han vill finnas till för honom/henne och det respekterar jag verligen. Om han inte hade velat ta ansvar för barnet så hade han sjunkit djupt i mina ögon. Däremot var han inte lika intresserad av mammans drömmar om hus och Volvo, och hon har jättesvårt att acceptera att han är i ett förhållande med mig.
Men hur fasiken ska jag klara av det som komma skall? Det skulle inte bli såhär. Det skulle ju vara jag - min graviditet - vårt barn. Jag har på något sätt lyckats acceptera barnet - för han/hon är ju helt oskyldigt, och har ju inte valt att komma till världen. Jag har redan en liten plats i mitt hjärta för detta barn, men då måste jag få vara med från absoluta första början - för att få den relationen att fungera. Dessvärre hatar mamman marken jag går på och kommer inte vilja ha mig i närheten av barnet. Jag är helt inställd på att det kommer att bli jobbigt med den delade vårdnaden framöver.
Som sagt, jag har valt den här situationen själv, men det är för att jag inte kan göra på något annat sätt. Trots allt har vi gått igenom så mycket tillsammans och kan inte tänka oss ett annat liv än tillsammans.
Så - är jag helt puckad som ens överväger denna framtid? Det känns som att alla har dömt ut mig/oss redan. Alla odds är emot mig.
det lär behövas...