Jag känner mig så meningslös!!

Dazzle: Jag förstår precis hur du känner, men självklart är du jätteviktig för ditt bonusbarn! Jag har känt så här också emellanåt och det är inte förrän nu (efter 5 år) som jag inser hur mycket jag betyder för min bonusdotter. Du, din sambo och din biodotter är visst en familj, ingen kärnfamilj men ändå en ny familj och ta vara på det. Du kan väl fråga om du får följa med på kvartsamtal och liknande? Det funkar jättebra för oss.
Man är inte mer eller mindre värd bara för att man inte har egna barn.
Kram

Dazzle, förstår dig fullt ut, men jag och maken pratade just om det i helgen, och jag har nog kommit till insikt att det är inte så viktigt att vara med. Vi pratar ju med varandra och det är ju våra åsikter maken framför på dessa samtal. Njut av tiden med din bonusdotter, låna henne av pappan och hitta på saker som bara du och hon har gemensamt. Jag bakar mycket med min yngsta bonusson och den äldre brukar faktiskt tro det eller ej följa med och promenera (han är 16!!!) Mamma blir du aldrig men visst är ni tre tillsammans en familj och en sak till kan jag garantera, din känsla skulle inte bli bättre av att ni skaffade barn, låter kanske hemskt men inte är jag mer för mina bonusbarn för att jag är mamma till deras syster. När de pratar om mig som "mitt namn" istället för mamma gör det ont i mig fast jag försöker inte att visa det, jag är ju "mitt namn" för dem så det är ju naturligt. Tack o lov säger min dotter "mamma"
Men jag är ändå en viktig vuxen människa i bonusbarnens liv, jag lägger mig i, har åsikter, grälar på dem och kramar dem. Jag bestämmer tillsammans med deras pappa i vårt hem, så vad är ett kvartsamtal då?

Jag menar alltså när de pratar om mig till sin syster (mitt barn) "gå till XXXX" osv

Tack för era svar. Sista veckorna har jag känt ett annat problem växa, det är ju liksom inte mitt barn, å min sambo å jag har bara varit i hop i 15 månader fast vi bott ihop nästan ett år nu för allting kändes så rätt från början. Nu känns det som om jag inte får säja till, det är alltid hans åsikt som är den rådande och det fattar jag ju, det är hans barn. Men han lyssnar faktiskt oxå på mig som ni skriver, det är våra åsikter han för fram ibland, men sen ibland så glömmer han säga saker, lr struntar i att säga andra för han tycker de är oviktiga. Som nu visste hela hans släkt sedan två veckor att bonusdottern ska börja spela fotboll, det hade han glömt säga till mig fast det var jag som tyckte att hon skulle få börja.. ibland känns det bara så orättvist och utanför ändå. Kontrollbehov tror jag.... =).

kram å tack

Det där måste ni diskutera, hos oss hade det aldrig fungerat om inte min man redan från början gjort klart för barnen att här hemma gäller mina ord lika mycket som hans, sen har de ju lärt sig vem man ska fråga om vad de är ju barn och inte det minsta dumma.
Det där med att glömma säga saker, det känner jag igen - är det manligt tro? Har slutat ta det personligt utan påpekar bara att jag faktiskt också bor här och gärna veta vad som ska hända. För ibland kan han ringa från jobbet fyra gånger på en dag för att påminna om samma sak Jag tror helt enkelt man är känslig i vår situation, man sliter sig blå för att få det att fungera, att vara en bra extramamma utan att försöka ta mammarollen för det får man ju inte göra för exet, man vrider och vänder på sig själv för att tider ska klaffa, semestrara, hämtningar, lämningar osv. Att hamna i en bonusfamiljsituation - det innebär att förälskelsefasen i förhållandet blir kort, man kastas in i familjeliv på en gång utan att ens bli gravid.... Det är tufft för båda parterna, nu efter sex år har jag börjat slappna av även om jag fortfarande känner mig splittrad ibland och inte vet vilket ben jag ska stå på. Min man säger att han slits mellan två viljor, hålla god ton med exet för att inget ska gå ut över barnen och föra min (ofta våran) talan och ta upp känsliga saker. Nu funkar det ofta bra här mellan familjerna ska nog inte klaga speciellt med tanke på vad man läser här på FL men det är inte lätt när många ska samsas.

Dazzle, prata med din sambo, ni två får bestämma hur ni vill ha det ochs edan försöker ni köra utifrån det - är ni överens är det mycket lättare. Sen finns vi här i samma situation, vi har axlar du kan luta dig mot när det behövs - vi behöver din axel ibland

Känner igen mig så mycket det du skriver.... jag kan oxå känna mig väldigt utanför på nåt sätt när min bonus dotter är här. Samtidigt som jag vet att dom behöver egentid och det tycker jag dom ska oxå. Men man får ändå ett stick i hjärtat när man ser dom tillsammans... xtra jobbigt tyckte jag det var första gången hon kom efter att jag fått missfallet

Tack igen för era svar. TAck LCHE för ditt långa inlägg.
Det var en bra tanke det du skrev att säga "jag bor oxå här å behöver veta vad som ska ske" för det är ju ofta så att man är dålig på att formulera vad man menar och till slut verkar man bara vara värsta kontrollfreaket. Men vi ska prata, prata om våra olikheter å så. Jag accepterar ju hans å då måste han acceptera mina. visst blir första fasen kort eftersom det kommer mycket ansvar och djupa diskussioner tidigt, men det är mycket härligt oxå. Jag tänker dock inte sticka under stol med att jag ibland kan känna det som om jag tvingas till att acceptera så mycket, allt från när min semester ska vara till att inte bestämma vart vi ska... för de har traditioner...
MEN det är oxå härligt å jag skulle aldrig vilja byta ut det!

TAck igen

Du är INTE meningslös o även om du inte är mamma till flickan så betyder du ju ändå mycket för henne, du kommer ju att finnas i hennes liv som en viktig person. I vissa fall kan mina bonusbarn vilja prata om saker med mig som dom inte vill ta upp med sina föräldrar, man är en lite mer "neutral" person och har ju en alldeles egen relation till barnen. Man blir ett komplement till mamman o pappan om allt fungerar väl. Jag vet att mamma o pappa är viktigast för mina bonusar och så ska det vara, men jag är ändå inte oviktig.