Kär i min bästa vän...

Jag är 33 år, och har varit tillsammans med min man i 11 år. Vi har två barn tillsammans, och jag tycker att vi har det bra på många sätt i vår relation, fast jag upplever att vi är mer vänner än ett par. Många gånger har jag tänkt på vår relation som att gå i ett par fina, men något för trånga skor... man känner sig bra utåt sett och kommer framåt - men det är någonting som inte riktigt stämmer, och jag är inte riktigt tillfreds inuti.

Sedan jag var 19 år har jag varit riktigt, riktigt förälskad och kär i tre olika kvinnor, men när jag blev kär i en man så hakade jag mig snabbt fast vid honom för att det helt enkelt gjorde livet ganska bekvämt och lätt att leva på många vis.

Två av de kvinnor jag har varit kär i har jag mött under min mans och mitt förhållande, och de har båda vänt upp och ner på mitt liv fullständigt, men vi har aldrig inlett något förhållande.

Nu senast är det min allra bästa vän, som jag känt i ca 5 år, men plötsligt upptäckte att jag blivit jätteförälskad i under förra sommaren. Vi står varandra väldigt nära, och hon är lesbisk, och har levt så i 17 år (har också barn). Vi hörs varje dag numera, vi äter middagar med varandra, dricker vin, går på teatrar och bio - och har picknickar i skogen. Vi pratar om allt, gråter och skrattar med varandra - och går in i vår egen glasbubblevärld dit ingen annan kan komma. Hon berättar för mig att våra möten är som när hon träffade sin fru (som hon är separerad från). Jag har blivit så förälskad i henne - nästan till besatthet, och hon är det vackraste jag någonsin sett. Tänker inte på någonting annat under dagar och nätter, och är så sexuellt tänd som man någosnin kan bli på någon annan. Ibland kan jag försöka att få distans, om vi inte setts på ett par dagar, men när vi ses eller pratar med varandra så inser jag plötsligt hur otroligt vacker hon är, och hur hennes kropp ser ut - och hur underbar hon är att vara med - och så faller jag dit igen...

Min man sa till mig redan på ett tidigt stadium att han trodde att jag skulle bli förälskad i henne, för att hon var rätt typ för det - och jag undrade i många år varför jag inte kände någonting för henne - tills jag plötsligt gjorde det...

Saken är den att det inte kommer att bli någonting med henne. Vi har pratat om det här, jag har berättat vad jag känner för henne, och hon har erkänt att hon märkte att hon började bli förälskad i mig, men att hon inte kan tillåta sig själv att gå in i det eftersom hon inte tror att det kan fungera i en vardag. Dessutom är hon tveksam till om hon verkligen är lesbisk eftersom hon lämnade sin fru för att hon blev förälskad i en man för två år sedan (som det inte fungerade med men stämde oerhört väl sexuellt och förälskelsemässigt). Hennes val står alltså nu mellan att gå tillbaka till sin fru - som hon inte är attraherad av med har ett bra familjeliv med, eller att försöka leva heterosexuellt - och kanske mer "sant".

Mitt liv är totalt upp och ner, för jag vet inte om jag klarar att behålla en vän som jag blir så våldsamt attraherad av varje gång vi ses, trots att det är den allra bästa vän jag haft. Går hon tillbaka till sin fru är det en oerhörd glädje för mig att se som vän (om hon blir lycklig så), men samtidigt en fruktansvärd smärta för mig inombords, eftersom jag älskar henne och hade velat leva med henne.

Jag förstår heller inte hur jag skall klara att leva kvar med min man, som är fantastisk och min stora trygghet. Jag var hos en kurator på RFSL, och givetvis förordar hon att jag skall "pröva" att ha sex med en kvinna. Samtidigt är jag småbarnsmor, och lever ett på många sätt fungerande liv, som det inte är värt att kasta bort. Men jag blir förälskad och sanslöst kär i mina nära kvinnliga vänner...

Min man säger att han verkligen tror att jag egentligen är lesbisk, att han vill att jag försöker att ta reda på det, men att han älskar mig, och vill leva med mig om jag bara blir lycklig av det. Han är en fantastisk människa...men det är hon också.

Har någon erfarenhet av någonting liknande, av att byta familj, av att "bli" lesbisk vid 30-årsåldern etc? Tro inte att jag inte tänker på min familj och på min man och mina barn, men jag vill samtidigt bli en lycklig och hel människa som har harmoni inombords...