hur många unga mammor här på FL ammar eller har ammat??

Var 23 när sonen föddes.
Då han krävde mer än vad jag hade att ge var vi tvugna att fylla på med ersättning när sonen var undefär 2½ månad. Vi började med gröt och smakisar vi 4 månader vilket var en succé. 

När han var 5 månader ville han inte längre ha bröstet i form av näring. Ersättning/välling, gröt och riktig mat mättade bättre och snabbare och var väl även helt enkelt godare och roligare..? Närhetsmässigt ammade han dock ibland men vid 6 månader ratade han bröstet helt.

Jag fick mitt första barn när jag var 19 år ammade honom i 6 månader utan problem.
Mitt andra barn föddes missbildad och svårt lungsjuk så han kunde ju inte suga så jag pumpade ur bröstmjölk och sondmatade hela hans livstid, 100dagar. Så jag vet iallafall att jag inte har problem med att få mjölk. Jag fick ju igång mjölken utan att jag ens fått hålla mitt barn....
Just nu ammar jag mitt tredje barn och har väl tänkt amma i 6-7 månader.....
jag har alltid haft Lyxproblemet. För mycket mjölk.
men bara för att det gått bra för mig så är det inte säkert att de går bra för alla.....

Lycka till.....

Att det blir fler och fler som väljer bort amningen trodde jag faktiskt var rätt kännt, men kanske inte trots allt.
Det går att läsa om i de flesta böker om att bli mamma och det går även ständigt dokumentärer om det.

Som sagt , jag har Aldrig sagt att det ska vara lätt, men om man har psykiska problem med närhet och därför inte kan amma skulle jag nog uppsöka psykolog innan jag skaffade barn.

Och egentligen förstår jag inte varför ni tar så illa vid er, om ni nu anser att ni avstod från amning av förklarliga själ så vad är det att bråka om? Jag kan väll ändå inte skriva en regel bok var man ska dra gränsen för vad som är okej och inte vad det gäller Amning.

Och vad det gäller utvecklingsstördhet i amingsfronten så säger man oftast det om vad som hänt, utvecklingen har gått så fort att det finns få naturliga saker kvar vi gör, en av dem amning och tyvärr är sverige ett av de sämsta länderna i världen på det.

SÅ läs gärna på innan ni diskuterar, gör det lite lättare för mig.

Ett litet tillägg: Jag tror att något som förstör amningen för många är den psykiska pressen på att man måste amma, för klarar man inte det är man värdelös eller utvecklingsstörd! Det är många faktorer, psykiska som fysiska, som spelar in för en lyckad amning! 

blev mamma när jag nyss fyllt 24. helammade i 6 mån å halvammade tills dottern var 11 månader.

MEN!
Detta kunde jag göra eftersom amningen fungerade FELFRITT för mig!
Nu är jag gravid igen, och om amningen funkar lika bra nu så kommer jag amma, om den krånglar ohc är omöljlig kommer jag inte amma. Svårare är det liksom inte

Ovan är lite statistik saxat från Läkartidningen!

den kurvan gillade jag, och att det gått upp sedan efter 70 talet var väll knappast någon nyhet, men fortfarande så växer den stora gruppen.
Och sverige är bland de sämsta länderna i världen på att amma, klart inte sämre än frankrike och england men ändå.

Blir 24 år i år.
Har en son på 1.5 år, trodde att amningen funkade skitbra. Så jag ammade på tills han var ungerfär 2.5 mån, då han gått ner i vikt.
Amningen hade alltså inte alls funkat så bra som jag trott. Så började smått med ersättning oxå. han gick upp i vikt igen.
Men kände att eftersom amningen ändå inte funkar varför träla med bägge saker?
Så gick över till enbart ersättning efter det, kände mig ganska misslyckad. Trots att mamma och min moster berömde mig för att hållt på i 2.5 mån.

Nu sitter jag här med en 5 v gammal tjej, samma visa igen . Jag som hoppats på att jag skulle kunna amma den här gången. Skillnaden den här gången är att jag redan på bb fick ge henne tillägg efter amningen eftersom jag inte hade så mkt då.
På 3dje dagen rann det iaf till och jag ammade henne.
Fick åka hem, tillbaka på ruta 1, håller ännu på med både amningen och ersättning.
Känner att amningen inte funkar för 5 öre men tvingar mig att amma för det är vad jag vill. Börjar dock tröttna på att hålla på med bägge 2 så börjar smått inse att jag nog ALDRIG kommer kunna amma som jag vill .

Verkar som jag är den enda i familjen som inte kan amma.
Mamma har aldrig haft nåra problem, min moster har oxå ammat, min syrra ammar sin ca 6 månader gamla son utan problem....
Jag då? Jag vill oxå amma . Men får nog vackert inse att det inte går....

Är 20 och har nu ammat i 2 ½ månad, och pumpad i 2 ½ månad, då hon var för liten när hon föddes för att kunna ammas, så fick sondmatas. Att amma var ett självklart val för mig om det fungerade, vilket det också gjorde. Kommer nog att amma ett bra tag till framöver då hon vägrar att äta flaska.

Kan ju tillägga att dom känslorna antagligen stärktes på pga att jag var i en miljö jag inte kände mig trygg i, hade personal som kom & klämde på mina bröst VARJE gång jag skulle göra ett amningsförsök, hade press från personal, personer i min närhet & mig själv & ingen lyssnade på mig. Jag knöt inte ann till min dotter de första dagarna på BB pga att jag mådde så dåligt, jag kände mig helt värdelös & grät nätterna igenom.

Så du kanske ska tänka dig för innan du kastar ur dig påståenden som innan, att det är skrattretande osv. Mina bröst är det inget fel på så därför är jag skrattretande pga att jag inte kunde amma? Skrämmande också för den delen?

Nä, börja bry dig om ditt eget istället & låt dom som inte vill/kan amma vara, det är ju inte dina barn så det gör väl inte dig någonting att dom inte ammar?
Fattar inte varför det är så stor grej.