HJÄLP!! Hon har två barn, jag har inga. Hur gör man??

hej hej!

Jag föreslår att du skickar ett mail till min sambo agaith här på FL.*ler* På ett år blev han sambo med mig och bonuspappa till min son wille.

Det är omtumlande, ibland skitjobbigt men för det mesta funkar allt bra. Det gäller att man i sitt vuxenförhållande sätter gränser och vet var man har varandra och vad man har för förväntningar...

Men som du säger så är ju kärleken inget som man kan planera hehe...

Ja....det där med gränser har jag läst om! låter viktigt, just nu vågar jag inte det, vi har inte träffats så länge än.

svart tulpan skrev 2007-05-24 16:01:12 följande:

Men om ni bara däjtar och inte har allvarliga planer på att flytta ihop riktigt än så e det bara att köra på... Lär känna barnen sakta och efterhand. Du och kvinnan kanske kan ses ibland utan barnen också så ni lär känna varandra utan barnens uppmärksamhet...

När jag träffade min man var han 28 och hade aldrig haft ett längre förhållande.

Jag hade två döttrar på 3 och 5 år.

Nu har vi varit en familj i snart sex år. Vi har en gemensam dotter på ett drygt år och min man och de stora flickorna har ett jättefint förhållande.

Vet inte om jag har några bra tips att ge, mer än att man ska ta det i sakta mak. Låta barnen sakta vänja sig vid det nya.

Det är väl härligt att vara förälskad! Njut av det ett tag bara ni två först. Låt barnen bli en del av det om ett tag.

Fråga gärna om det är något mer konkret du undrar över! Jag kan vidarebefodra frågan till maken

Var i samma situation som du för några år sedan... Hade heller inte sett mig som någon som skulle bli kär i någon som hade barn sedan tidigare, men så blev det ändå!

Det första jag tänkte var att det nog inte skulle bli något problem, jag gillar ju barn och jag var kär och hur svårt kan det vara liksom... Något naivt såhär i efterhand kan jag ju säga. Jag har ett bra boktips till dig, skrivet utifrån bonusföräldrars perspektiv. Väldigt ärligt och inte bara om hur man skall få det att funka, utan boken behandlar också sådana ämnen som man kan känna skuld över, svartsjuka, utanförsskapskänsla o.s.v.

Oavsett hur mogen och och "osvartsjuk" man tidigare varit, för mig blev omställningen till familjeliv total. Det dyker upp så mycket efter vägen, man får inte den här tiden som man är van att ha när man inte har barn, man kommer aldrig först o.s.v. Saker som är självklara för föräldrar, men en jäkla stor anpassningsgrej för de flesta bonusföräldrar. Nu när jag fått barn själv så ser jag saker och ting som en förälder på ett annat sätt, men det var verkligen inte lätt att kliva in i en familj och så skulle allt bara flyta på...

Mitt tips till dig är att försöka få så mycket vuxentid som möjligt nu i förälskelsefasen eller vad man skall kalla det. Lär känna tjejen först, det är inte nödvändigt att du slänger dig in familjelivet eller skall bli någon som grabbarna avgudar sådär på en gång. När du känner dig trygg med henne och vet lite mer vart förhållandet är på väg och om det är något du vill satsa på så kan ni umgås med barnen mer och mer, gå på skansen eller bara vara i parken och sådär, enkelt...

Men om du ändå häger på biblioteket, försök låna boken "Familjepack", kommer inte ihåg författaren/författarna, men den var riktigt bra att läsa tyckte jag, som ändå levt i "bonusfamilj" i flera år nu...

Lycka till!

Tack för svaren...ska nog ta lite av varje! Försöka få mycket tid med tjejen i och med att vi nyss träffats. Låta barnen liksom succesivt komma in i vårt förhållande. Låna boken "Familjepack". Sätta lite gränser från början. Snacka med tjejen om att jag känner mig lite....hm..ny på själva grejjen med barn. Jaja på lunchen ska jag hem till henne och käka lunch med barnen.....ler! Men på lördag ska vi vara själva, tror jag! skrattar.

Jag tror för min del att det handlar om att jag är rädd för mig själv, hur jag ska förhålla mig till denna nya situation. Jag har aldrig haft problem med att träffa flickvänner, men denna gång känns det på riktigt!

Hm, så var det lite för min del också. Ibland tänkte jag att det vare lite lustigt att när jag väl trillade dit så var det med någon som hade barn. Att många som jag träffat innan genom åren som det skulle kunnat vara mindre komplicerat med hade jag inte fått de känslorna för.
Som att det skulle blivit enklare om han inte hade barn för jag visste inte hur man levde med barn... Men det känns länge sen nu

Visst är det härligt och läskigt när man känner att det är på allvar?! Jag känner igen känslan, det är nu fem år sedan jag gick in i det förhållande där vi nu är förlovade, sambo, har en 11-månaders son tillsammans, bor i hus där även bonusbarnen bor varannan vecka. Mina bonusgrabbar var 10 och 12 när jag kom in i deras liv, så de var ju äldre. Men det var ändå en oerhört stor omställning när man själv inte haft längre förhållande och absolut inte barn.

Mitt viktigaste "råd" är också att ta det lugnt. Rusa inte in barnens liv. För allas skull. Barnens välmående är viktigast, man måste komma ihåg vilka som är vuxna. Men också för sin egen skull måste man våga lyssna på sig själv och kanske ta ett steg tillbaka ibland, bara för att få andas, få ha det tyst omkring sig eller kunna glo på tv när man vill.

Ta det lugnt med sånt som att flytta ihop. För vår del tog det nästan ett år innan jag ens träffade barnen (föräldrarnas skilsmässa skedde i princip samtidigt med att vi blev kära, så de behövde ta en sak i taget). Vi bodde i olika städer också. Ett drygt år efter att vi blev tillsammans flyttade jag till en egen lägenhet i samma stad, och sedan blev vi sambo ytterligare ett år senare. Under året jag hade egen bostad bodde jag allt oftare med mannen och barnen men vi tog det lugnt och alla fick en chans att vänja sig. Det ÄR knepigt att komma in i en familj, med allt vad den vardagen innebär. Det är bara att acceptera. Bli inte för rädd första gången du bara vill kräkas på allt eller barnen visar att de inte vill ha dig där. Det är bara en sund reaktion.

Om du har hittat kvinnan i ditt liv så är det värt att kämpa och låta det ta tid. Lycka till!

Precis så! alla andra har det bara liksom vart småsaker som gjort att det inte funkat....nu är det ju ett berg ivägen men det känns som om jag vill flytta på det!

Tack för dom orden dom hjälpte!

Det värsta är att jag inte är känd för att vara just den som har tålamodet att vänta! jag är skorpion och vill att allting ska hända nu, på en gång hela tiden. Men! jag ska ta mig i kragen denna gång, det är det nog värt.

Lycka till med att ta det lugnt. Det är värt att anstränga sig, om man tror på kärleken. Ett förhållande där det finns barn med från start kan verkligen ha en del hinder, men för vår del har det också stärkt oss att det var så pass "svårt" i början. Det blev verkligen allvar direkt, för vi "fick" bara inte strula till detta. (strul var jag annars ganska bra på ). Det är en skön känsla att också märka att man kan göra kloka saker och hantera livet så att barn också får ett bra liv.

En viktig sak till: försök inte att bli en pappa till barnen. Bli en bra vuxen i deras liv, en bonus som kanske kan tillföra något.

Bra att du känner att du har fått stöd av oss som har svarat. Det kan man behöva.

En bra vuxen...det låter bra, det skulle jag klara av!

Då så! Då är det bara att köra!