Fler barn som undviker ögonkontakt i perioder?

Ingen?

Kira vill ibland inte titta en i ögonen, då speciellt om man håller honom i famnen samtidigt. Känner mej inte alls orolig för det för oftast så tittar han ju en i ögonen och har alltid haft lätt att få ögonkontakt med honom sedan han var liten. Tror bara att han tyckeratt man är lite påträngande ibland när han tycker andra saker är intressantare :P

Får din son göra boel testet snart? Då ska de väl kunna få ögonkontakt med sköterskan?

Hur lång är en period som han har?

Har svarat på dina tidigare trådar i ämnet. Har du pratat med BVC om denna oro du känner? Det verkar som om du själv har s.a.s "hängt upp dig" på att ditt barn skulle ha autism. Något som det inte finns några tecken på. Prata med din BVC sköterska om denna oro. För det första kan de hjälpa dig att få svar på din oro, dvs om det finns några tecken på autism hos din son. För det andra, om det visar sig att det inte finns några sådana så kan du få hjälp att reda ut var denna autismfixering kommer ifrån.

Tack för era svar! Nej, den här gången var det inte autism jag va orolig för faktiskt. Den rädslan uppkom då en i min omgivning tyckte att min son verkade konstigt. Jag har varit och gjort en läkarundersökning av min son samt har nära kontakt i övrigt med BVC. De hittar inte några fel på honom, så jag är inte längre oroad för autism. Min son TAR ögonkontakt ofta och så, men det är främst på nära håll han ibland undviker det. Jag har märkt att det är i perioder när det händer mycket annat.
Min mening med detta nya inlägg var liksom bara att få reda på om det finns fler som upplever detta... Min BVC sköterska lyckas alltid få ögonkontakt med lillen, även om det finns mycket som är mer spännande på hennes rum =). BOEL-testet gör man tyvärr inte här längre.

Hm, men kanske det kan vara något synfel då? Han kan ju vara långsynt tex, då ser man ju dåligt på nära håll, och det kanske är jobbigt att titta på folk då det blir suddigt? Gör man det under längre perioder får man ju ont i huvudet.

hej Ijan!
har sökt efter någon annan som skrivit om ögonkontakt och hittade dig. Min son är 11 veckor och det gnager av oro inom mig för om det är något fel på honom och att han har tex autism. Ända sedan han var miniliten har han undvikit ögonkontakt och tex hellre stirrat mot en vit vägg. Han gillar också leksaker mer än ansikten och kan tex ligga och le mot sin mobil. Det har dock gått lite i perioder och de senaste veckorna har jag och hans pappa fått lite mer kontakt. Ibland tittar han på oss och svarar med leenden och prat. Tyvärr kommer det dock bakslag och precis när jag lyckats intala mig själv att det nog inte är något så kommer det en period när han demonstrativt tittar bort eller förbi oss och andra. Tycker att det börjar att bli jobbigt att träffa andra människor. Folk tittar på honom och och får ingen kontakt och man märker att de tycker att det är märkligt. I övrigt är han rätt nyfiken och gillar tex att sitta med vid bordet när det är mycket människor runt omkring. Han har också börjat att sitta i babysitter och är med och tittar när vi tex stökar i köket. Kan tillägga att jag frågat BVC flera gånger och två barnläkare men ingen kan "säga något" så här tidigt.

Har även en fråga till de med barn som har autism om hur deras barn var när de var små?

Hejsan! Jo, min son har varit sådan i perioder. Det har dock blivit MYCKET bättre ju äldre han blivit. Nu tittar han oss för det mesta i ögonen men ibland liksom undviker han det. Jag tror inte att du behöver oroa dig eftersom jag haft kontakt med många som upplevt liknande med sina barn. Det har dock alltid blivit bättre med dem så småning om! Jag känner SÅ igen det där med att inte vilja träffa människor. Jag förstår precis hur du känner det. Men med min son vände det när han var 4,5 månader ungefär och ögonkontakten förbättrade väsäntligt. Nu tittar han hellre andra i ögonen än oss ibland till och med! Ta det lugnt är mitt råd och avvakta så ska du se att det kommer. Jag tror att vissa barn är så upptagna med "sitt" att det sociala dröjer. Jag tror även att det kan vara deras syn som spökar och att de har en omognad som gör att det är obehagligt särskilt på nära håll. Just runt 11-12 veckor verkar det relativt vanligt att de har lite problem med ögonkontakten. Allt ordnar sig ska du se!!!

Jo, vår son kan helt klart undvika att titta oss i ögonen då och då. Det har vi nog märkt. Men jag har inte tänkt på det som annat än att vi för stunden inte är tillräckligt intressanta eller roliga. Han söker ju hela tiden att bli "underhållen" eller att någon busar. Att mamma vill tala med honom jättenära verkar inte vara en hit. Men så fort jag är lite rolig och busar så tittar han inte bort. Jag tror inte alls att man behöver oroa sig. Sen har ju bebisar så mycket annat som upptar deras uppmärksamhet än vi som hela tiden är där. Men går jag ifrån så ska du se att han tittar på mig, det är bara att sitta och titta varandra i ögonen som är trist. Så tolkar i alla fall jag det.

Ja, precis så upplever jag det också. Som att jag liksom måste "showa" för att han ska vilja titta på mig! Jag kanske helt enkelt inte är så kul som jag inbillat mig =)! Tack för ditt svar! Jättesnällt!

Inga fler därute?

Min son tog sällan ögonkontakt med oss när han var mindre utan tittade snarare ovanför oss. Han är nu två (och ögonkontakten har det inte varit några problem med sedan han var cirka 8 månader). Han har dock en konstaterad utecklingsförsening (inte autism). Jag gissar att en del barn är senare på sådana här saker också och att de under perioder är mer intresserade av annat. Vår son hade svår kolik sina första 5 månader och jag tror att han inte "orkade" med ögonkontakten när han väl inte hade magontsattacker. Dock ingen som har kunnat säga exakt vad detta beror på, så det är min egen teori.

Ja nu har det blivit mycket bättre igen. Denna gång varade perioden ca 1 vecka. Nu är han supermysig och social och tittar, ler och gosar. Puh! Han testar verkligen sin mammas nerver ibland =)!

Vår dotter var en hårfäste-tittare som liten - ville inte ha direkt ögonkontakt. Blev dock bättre frammåt 2-3 mån ålder. Har sedan dess varit till och från med ögonkontakt. Hon är social och busig, tror inte hon har autism. Det trodde jag när hon var liten... Var en kolikbaby också de första månaderna.

Jag tror nog de är lite väl små för att vara jätteintresserade av att ta ögonkontakt själva i den åldern. Det finns också forskning som visar att pojkar lika gärna tittar på saker som ansikten, medan flickor föredrar att titta på ansikten (om de får välja)...

Vore fantastiskt med en uppdatering från er föräldrar hur det gick efter alla dessa år....

Hur gick det sen för er alla?