Hur kan man hata bonusbarn?

Maddiz: jo pappan vet om hur jag känner emellanåt. Men vi har valt och försöka att få det att fungera. Jag tycker inte det är rätt mot oss vuxna i förhållandet att bara ge upp, det ÄR jobbigt emellanåt! Jag vet inte om mitt bonus ogillar mig men det tror jag inte. Jag tror hon vill ha mer uppmärksamhet utav mig, som jag inte kan ge henne just nu. Och sen en annan sak, jag undrar varför det är vi bonusföräldrar som ska lämna förhållandet när bio föräldern vet om situationen?? Det är väl MINST lika mycket bions ansvar, om inte mer, att ta ett beslut om dennes barn mår bra eller inte i det förhållandet han/hon lever i?! Vi styvföräldrar skuldbeläggs ofta för att vi stannar kvar i förhållandet, men bion då??? Jag är glad att jag inte lämnat min sambo för han är mitt livs kärlek, det ger jag inte upp i första taget! Jag vinklar detta ur bonusens synpunkt ofta och inser att det inte är så lätt för henne, men vi har en familjekris som vilken annan familj som helst och det är jobbigt för alla i familjen! Bara för att det är ett bonusbarn inblandat så verkar det som om du tycker att jag ska packa och tacka för mig, men jag väljer att kämpa för detta och tror verkligen att det kommer att lösa sig. Jag pratar inte skit om mitt bonus, jag pratar mina känslor och det är en STOR skillnad. Jag har problem och det vet jag och ett av sätten för mig att handskas med det är att få skriva av mig här på FL, men jag blir oxå irriterad på alla oförstående människor. Att allt ska vara så svart eller vitt, det finns mittemellan också, och där är jag nu!

Tummen 75 - ja men då hoppas jag att ni löser det, många kliver ju av just för att dom inte orkar med, och det tycker jag inte är rätt anledning, så kämpa på, ni hittar nog en lösning så småningom.

Jag vet att allt inte är svart och vitt, men jag blir så arg när jag läser dom mest korkade kommentarer om bonusbarnen, jag fattar inte att vuxna kan skriva så elaka saker... Alla har problem, även med biologiska barn, så varför ska det vara så speciellt med bonusbarn?

Nä men det känns så! Jag tar tex mer hänsyn till mitt bonus än mitt egna barn. Kan jag säga såhär, är detta taskigt, vad tycker hon om mig om jag är för sträng jämfört med mamman och pappan. Medans med mitt egna så kör jag på. Jag tvivlar mycket på mig själv när det gäller mitt bonus, är så rädd för att göra fel men känner inte alls samma med mitt egna. Det är väldigt jobbigt. Vad tycker du om det jag skrev att bion oxå kan lämna förhållandet? Tycker du inte att det är minst lika mycket deras ansvar att lämna det om dom vet om situationen?

Tummen - jovisst, men då anser han väl att det är värt att kämpa, och det är ju bra.

Jo det är svårt att samarbeta med den biologiska föräldern, det vet jag med min sambo som har lite problem emellanåt med mina barns pappa, min sambo är strängare med reglerna och ibland kan det väcka uppståndelse, men jag har sagt åt han att hålla på sitt, för jag tror inte ungarna mår bra heller av att vi viker oss i sin tur.
Jag tror att det här är vanligt i familjer med blandad kompott

Jag är bonusförälder - och det är det enda föräldraskap jag har, lr snarare ansvar, för förälder är jag inte. På det här forumet har jag dock blivit beskylld flera gånger för att inte vara förälder på riktigt så jag kan inte veta...! Visst kan inte jag uppfatta den enorma kärlek som finns mellan ett barn och dess riktiga förälder - det okrossliga bandet av kärlek.

Jag håller med TS att det är fruktansvärt om folk avskyr den andres barn, jag klarar inte av att skriva att någon skulle vilja skada/se bort om något hände för så illa kan jag inte tro om någon.

Min sambo har en dotter som är i tidig skolålder. Ibland är hon pissjobbig tycker jag, ibland är hon helt underbar. OCH ALLTID SAKNAR JAG HENNE NÄR HON INTE ÄR HOS OSS!!! Det finns inte i min värld att jag skulle låta något hända henne hur många gånger hon än säger att hennes mamma är bättre än mig å jag inte är en riktig mamma.

Jag tycker grundpelaren i hur man lever ALLTID MÅSTE utgå från barns bästa!! Om det finns någon som inte gillar ett barn så anser jag inte att det är i barnets bästa att den personen finns kvar i barnets liv. Man känner när man är ogillad, det skapar osäkerhet, bråk och utageranden. Om jag och bonusen inte fungerade så skulle min man inte tveka på att först söka hjälp sedan släppa mig. För hans skyldighet är att se till att ingen skada sker mot hans barn. Det är alltid hans första skyldighet. Jag kommer alltid vara i andra hand - och det är något pissigt som jag fått acceptera om jag vill vara med honom. Annars är man kanske helt enkelt inte rätt för varandra, hur gärna man än vill tro det.

Barns bästa är vårt ansvar!!!

Jag har en bonusdotter sm blir 7 till hösten hon har funnits i mitt liv i 4 år. Jag förstår inte folk som kan säga såna här saker om sina bonusbarn. Visst kan man bli irriterad arg trött mm. precis som man kan bli på sina egna barn. Men att säga att man inte vill se dom att allt hade vart bättre om dom inte fanns mm är enbart idiotiskt enligt mig.
Ta tag i era känslor istället för att utsätta ett barn för detta VEMS barn det än är.
Jag avgudar min bonusdotter och vi försöker nu "tillverka" ett syskon till henne. Jag fasar faktiskt för att det skulle ta slut mellan mig o min sambo och jag inte skulle kunna träffa min bonusdotter något mer.

Jag läser och begrundar... Själv har jag fyra styvbarn. En av dem tycker jag är bra, trevlig och i princip så bra man kan begära av en tonåring. En av dem ogillar jag faktiskt ganska mycket på grund av hennes karaktär. Den tredje är utvecklingsförsenad hur mycket som helst och väldigt jobbig för det mesta. Den fjärde bor tack och lov inte hoss oss. Han är jobbig och har länge varit en av skolans värsta elever. Jag hatar verkligen ingen av dem men jag ska vara ärlig och säga att livet vore MYCKET lättare utan dem. Jag förstår dock att min sambo älskar sina barn och att vi måste göra det bra för dem. De har rätt till umgänge med sin pappa som jag inte kan sabotera. Det jag har kommit på ganska snart är att relationen till dem präglas av relationen till mannen, dvs. deras pappa. Om han och jag har en någorlunda gemensam linje skulle det funka mycket bättre. Nu har vi så olika syn och jag är ofta sur och irriterad. Jag känner mig som en styvmorshäxa. Istället för att vara mamma till min ettåring och njuta av föräldraledigheten ska jag alltid tänka på att laga mat till tre tonåringar som bara sitter på sina rum och väntar på att maten skall bli klar. Allt sånt skapar negativa känslor mot barnen och går naturligtvis ut över relationen. Det är inte så lätt alla gånger... det är så mycket som måste ventileras och fungera och ogillandet går lätt ut över styvbarnen. Jag kan bara gratulera de som älskar alla sina styvbarn. Jag tror att det i ett sådant fall beror på förhållandet med den andre föräldern. För mig är det en sorg att inte gilla alla styvbarnen.

stina71

Den tredje är utvecklingsförsenad hur mycket som helst och väldigt jobbig för det mesta.

vad menar du med utvecklingsförsenad?

Att man fungerar som en sexåring mentalt i en del avseenden fast man är tretton och fysiskt sett utvecklad. Att man beter sig som ett mycket litet barn fast man ju är ganska stor. Det hela beror ju på att man har någon slags skada från födseln som är väldigt liten men som kan få en del konsekvenser. Att man vill ha uppmärksamhet på samma sätt som en treåring t.ex. vilket passar väldigt dåligt in när man är såpass stor som tretton. Just idag är jag sur eftersom barnet ifråga har fläckat ner två soffor rejält (som jag har köpt och betalt) så jag är nog extra kritisk idag. Självklart har detta barn goda sidor också. Framförallt är hon väldigt kärleksfull och gullig mot ettåringen.

Stina71

Om jag förstått dig rätt så är det alltså en medfödd skada på detta barn?
hur kan man då säga att det passar väldigt dåligt in när man är 13? Hade du sagt lika dant om det va ditt eget barn?
Ja det är absolut inte roligt när det blir fläckar och saker går sönder men det är ju ändå sånt man får räkna med när man har barn. Sen är jag ganska duktig på att spilla ut saker på våran soffa så i den situationen så kan jag inte säga så mycket =)

Nejdå... Jag har haft ett förhållande med en man som hade barn sen tidigare innan jag själv hade barn, jag har även haft ett förhållande med en man som hade barn sen tidigare (2st) när jag själv hade barn.
Så jag vet precis hur det är att vara "bonus-mamma" och biomamma.
Men jag skulle ALDRIG kunna känna som en del gör för sin mans barn, hata dem m.m.
Och OM jag mot all förmodan skulle känna så, så skulle jag utan att tveka lämna den relationen!!

Jag har enbart en bonusdotter så vilken syn skulle jag ha på saken menar du?