*Min kompis sa just att hennes pappa har cancer

Skicka ett brev där du skriver att du finns där o tänker på henne, ring då o då o lyssna om hon vill prata. Fråga gärna hur hon mår, men acceptera om hon väljer att inte prata om det. Alla tacklar ju en sån process olika... Jag gick igenom det förra året, min pappa gick bort i somras. Det är hemskt, men underlättar med bra vänner o det verkar du vara.

Tack för alla svar.. det var hon som lugnade mig och sa att hon förstod att jag hade svårt o veta vad jag skulle säga men att det inte gör något så länge jag bara finns där om hon vill prata...
Hon är så bäst, stackarn.. hon förtjänar o ha kvar sin pappa =(

Du kanske inte måste säga så mycket. Det räcker nog om du lyssnar och är ett stöd för henne.

Det är svårt o säga vad du ska göra. Alla är olika i sin sorg.

Mitt råd är dock att INTE lägga locket på.
Fråga inget, du inte kan fullfölja.

Ta inte hennes upp o nergångar i humör o känslor som något dagsaktuellt.

Skicka gärna snigelmail o vykort till henne lite då o då.

Du är verkligen en bra vän som gör allt för att försöka lindra hennes smärta.

Kram // Veronica - min pappa gick bort i en hjärntumör.

För ett år sedan såg min pappa positivt på framtiden. Han skulle bli morfar igen, mamma och han skulle fira 30 årig bröllopsdag, vi planerade en stor släktträff. Han behandlades i och för sig mot sin cancer, men han svarade bra på alla cellgifter och strålningar. I mitten på mars så fick han ett epileptiskt anfall och åkte in på sjukhus... han hade fått hjärntumör och en massa metastaser. I januari gjorde de en magnetröntgen och då såg de inget konstigt på hjärnan. Den 3:e april dog han...

Jag tycker att du skall ringa kompisen och säga att du kommer upp om hon vill det! Det kan hända att hon bara vill vara med sin pappa, men då vet hon att du finns och att hon kan ringa dig när som helst.

Tänker på henne...

Det är verkligen som flera skrivit tidigare: att man vid såna här situationer verkligen får veta vilka ens riktiga vänner är. Men å andra sidan så vet man ju också hur svårt det är som vän att veta vad man ska säga och hur man ska bete sig. Det bästa är nog att lyssna till sitt intre och följa de impulser man får, inte hålla sig undan för att man "kanske stör". Minns fortfarande när jag stod vid mitt skåp i skolan när man pappa hade dött och jag _önskade så_ att någon bara kunde komma och krama om mig. Det hade hjälpt så mycket! Men det var ingen som vågade, inte de första dagarna i alla fall. Och jag kan förstå det på ett sätt även om det var jobbigt.

Det är de små sakerna som räknas. Det är de man verkligen minns!

Jag vet vad du går igenom. Befinner mig i samma situation själv. Min bästa väns mamma har av läkare fått några månader till att leva. Det är svårt att göra något praktiskt då även jag bor långt bort, även om det i ditt fall är mycket längre. Jag har 30 mil till min kompis. Precis som din kompis så fattas den andra föräldern, min kompis pappa är alkoholist periodvis.

Det jag gör är att jag försöker ringa ett par gånger i veckan för att kolla av hur hon mår. Då hon bor i det samhälle vi båda växt upp i har jag "lånat ut" mina föräldrar till henne. De går dit och hjälper henne med diverse praktiska saker som att gå ut med hundarna eller passa hennes 1-åring (min gudson) så att hon själv kan gå med vofsingarna. Vi är noga med att låta henne säga vad hon vill. Om hon inte vill ha dem där så säger hon till. Jag och min sambo har "beredskap" (som jag kallar det) och är beredda att åka dit så fort hon ber.

Precis som de andra säger, var hennes vän. Vad du än gör så dra dig INTE undan. Du kommer att hitta ett sätt att stötta henne, precis som jag har gjort. Det är jättesvårt att veta vad man ska säga eller göra, men utgå ifrån hur du skulle vilja bli bemött om rollerna var omvända.

Kramar Piri

Du har redan fått så mycket kloka råd, men jag skriver några rader om en annan sida av kompisskapet.

Som så många andra som redan har svarat dig så har jag någon - i mitt fall min mamma - som gått bort i cancer. Det var lång väntan på det oundvikliga: 1 1/2 år. Under tiden hade jag min bästa kompis som alltid fanns där och som ställde upp när jag behövde det.

Det jag uppskattade var att hon var både-och. Någon som fanns som tröst och alltid lyssnade när det behövdes, men som samtidigt fanns kvar på det "gamla" kompissättet. Det var helt OK för henne att göra alla gamla vanliga saker vi alltid gjort tillsammans, fika, gå på krogen, dejta, ha kul, träna tillsammans. Jag kunde få glömma bort det jobbiga ibland, utan att få dåligt samvete för att jag hade roligt och skrattade åt fåniga saker fast min mamma skulle dö.

1 1/2 år är lång tid och för att man ska orka måste man känna att livet ibland är normalt. Man kan behöva stöd att känna att det är OK att ha kul ibland fast livet är som det är...

Och som Björkeli säger: fråga aldrig något du inte kan fullfölja.

Usch, jag får inte tag på henne (vill inte övedriva heller, vet inte när det hänt) men antar att han dött nu.. det gick ju jättesnabbt..

hennes msn nick är "älskade pappa vila i frid" så jag antar det

På detta fick min mamma hjärtattack i måndags, suck, nu blev det för mycket.

Finns där för henne och låt henne berätta vad hon känner och tänker bara var där som ett stöd!

Mitt råd är att bara finnas där för henne. Tala om för henne att du finns där om och när hon vill prata.

/Linda- min mamma gick bort i cancer.

Matilda: Vet inte, hon är i England hos en kille som hon känt i 8 år sisådär, tyvärr är han psykopat och misshandlar henne, eller har iaf gjort, både en o tre gånger. Så enda kontakten med henne vi har är genom honom, och hans svar är ju sådär halvt trovärdiga....
Men jag har fått ett sms från henne iaf, så jag antar att det iaf var hjärtattack det handlade om. Hon skall opereras o vidga kärlen, mer än så vet jag inte. Jag är inte så chockerad och ledsen över det för det var hemskt väntat, hon är alkoholist och har rökt sen hon var 14, det är ett under att det inte hänt tidigare.
Tycker mest synd om min vän, som jag fortfarande inte får tag i

Min mamma dog i cancer för flerra år sen och hade inte en enda människa vid min sida.. Det var jag som fick stöta mina bröder och min farsa...

Jag fick inget givetvis.. MIn kille ville inte följa med till begravningen medans min brorsa hade sin brud där.. Snacka om irriterand eller ?!?
Men, men, jag klarar mig som vanligt. Suck*

TS
Det enda du kan göra är att finnas där.. Säg ALDRIG att du vet hur det känns för det vet du inte (om du inte sitter/satt i samma sits nån gång)

Ingen som upplevt samma grej kan inte säga att de förstår för det gör de inte.

Jag vill inte provocera utan bara berätta om mina tankar och vad jag skulle känna..

Du är underbar vänn som gör allt för hon ska må bra

Det var inte meningen att det skulle vara just den där smilysen

Tack, nej jag har också tänkt på den formuleringen, jag försöker säga saker som att "jag förstår att du måste må väldigt dåligt, önskar jag kunde hjälpa dig" osv.
Men just nu kan jag inte säga något då hon är helt okontaktbar

Joo, förstå rva du menar..
Hon är i sorgennu och choken
Den kan ju komer när som helst.. Under och efter.. JAg fick etfter då jag förstod att hon var borta för evigt
Jätte svårt..

Hej det låter som du skriver om min syster och pappa. Han gick bort i somras kan det stämma?