Inte älska sitt barn? :S

OJ! Ser att jag skrivit

"Ingen hade berättat att det inte alltid är ett rosa sken när barnet dör"

Det ska naturligtvis stå NÄR BARNET FÖDS!!!!

Ja va oxå rädd när första skulle komma, ja kände precis som du o tro mig de e vanligare än vad du tror vännen! Ja trodde ja skulle glömma en massa inte älska de, men ja kan bara tala om att de e just vad du tänker nu...

När man får sitt barn e de som att vända på en 5 krona! Man älskar de mer än nått annat... O man skyddar de lilla knyte med sitt liv... O glömmer bort de, de gör man inte... Byter blöja o kläder o vårda de, mata de kommer du älska att göra, tro mig!!! Man känner sig stolt över att va mamma till detta lilla knyte som man fött o vill pyssla om bebisen hela tiden...

Så var de i alla fall för mig... Men de kanske e olika, ja vet inte, men ja tror inte att du kommer glömma saker o inte älska din lilla skrutt, snarare tvärtom tjejen!!! Lycka till!!!

Jag va jätte rädd att jag skulle råka ut för deprission o inte kunna ta till mig barnet. Har ångest så risken va ju rätt hög för mig men det va verkligen kärlek vid första ögonkastet.

Men skulle det inte bli det så är det ingen fara heller. Allt är så omtumlande så det kan ta lite tid att landa. O varje gång barnet skriker så kände man sig som en kass förälder som inte kunde trösta osv. så man lever nästan med konstant dåligt samvete

Va bra jag stavade då

Jag tycker det är bra att du erkänner för dig själv att du har sådana här tankar och tar dem på allvar. Jag kände precis som du och trodde hela tiden att förlossningen var ingen match utan det svåra skulle börja när barnet var fött. Jag hade aldrig varit speciellt betagen i småbarn utan mer gillat äldre barn.

För mig blev också den första tiden jobbig med ett krävande skrikande barn som sov dåligt och verkligen tog på mina krafter. Jag grät mycket och nästan ångrade mig och det tog säkert närmare ett år innan den där verkligen kärleken till min son kom. Ändå visste jag hela tiden att den skulle komma och att allt skulle bli bättre så jag bet ihop och försökte göra så gott jag kunde. Jag tyckte om min son från början och insåg att han skulle förbli en av de viktigaste i mitt liv; men det dröjde innan jag kände att jag älskade honom.

Själv skötseln av barnet var aldrig något problem; jag kände ett stort ansvar att ta hand om min son och kände hela tiden att jag var hans mamma, att han behövde mig och att jag skulle göra mitt bästa för honom. Nu i efterhand är jag stolt över att jag var en så bra mamma trots att känslorna lät vänta på sig! Jag tror faktiskt att man nästan instinktivt vet hur man ska sköta sitt barn; det faller sig naturligt. Och blir barnet skjukt finns det jättebra vård och hjälp att få!

Det finns också jättebra hjälp att få för dig som mamma om du känner dig deppig den första tiden! Jag pratade ett par gånger med en psykolog på BVC och då får man bl.a. veta att det är rätt vanligt att känna så här.

Nu har min lilla pojke blivit 2½ år och han är verkligen solen i mitt liv! Det är ofattbart att man kan älska någon så mycket! Kärleken har till och med förvrängt mina minnen av den första tiden så att jag tycker att det nog var ganska mysigt och gulligt med en nyfödd i alla fall. Jag tänkte till och med våga mig på att försöka få ett barn till

du e fullt normal som tänker så här.
det har nog alla tänkt.
lycka till

Hej!
Oj vad jag känner igen mig!
För tre år sedan så väntade jag mitt första barn.
Jag har alltid varit en sådan som inte ens skulle ha barn. Jag har aldrig umgåtts med barn, och tycker faktiskt inte särskilt mycket om (andras barn)
Så blev jag då gravid, med min sambo som jag älskar högt högt. Han har alltid velat haft barn, och tanken fanns aldrig att jag skulle göra abort. Fast bebisen i allra högsta grad var oplanerad.
I vecka 25 fick jag panik, ringde min mamma och grät och var helt övertygad om att jag aldrig skulle kunna älsak bebisen i magen. Hon svarade med att säga: Du som kan förälska dig i en daggmask, behöver inte alls vara orolig.. Nähä du tänkte jag...

Mitt liv åkte fortfarande berg och dalbana. Jag älskade att vara gravid, men det här med bebis. Näe.. Det var nog inte riktigt min grej..
Alla sa dessutom att "åh när bebisen kommer upp på magen då älskar du den GRÄNSLÖST", så var det när jag fick...!´" Ja visst tänkte jag, men så kommer det inte vara för mig!!!

Så kom den där dagen, när bebisen skulle ut.
Och det var en lång förlossning, men allt stämde som alla sa.
När han kom ut var han ganska medtagen, och från sekunden han lämnade min kropp så är han den viktigaste personen i hela min värld. Jag älskar honm gränslöst mycket. Visst, det är jobbigt att vara småbarnsmamma, Vidrigt jobbigt, men det är så otroligt roligt, så underbart, så fantastiskt!
Mitt liv har abolut blivit bättre sen jag fick barn!
Och vet ni vad, nu är det dags för nummer 2!
Lycka till!
Kram m

Jag kände faktiskt så ibörjan,...vill inte ha barnet osv...men ja kunde inte släppa henne ändå...tyckte hon var jobbig osv men hade ändå moderskänslor. De gick över efter 2v ca...men jobbigt var de, trodde aldrig de skulle gå över(depressionen).

Jag hade stora problem med att hitta kärleken till min son. Min gubbe fick ha honom hos sig väldigt mycket i början, även direkt efter förlossningen. Det har visat sig nu med hjälp av psykolog att jag har prestationsångest. Jag är så rädd för att misslyckas så det var helt enkelt enklare att låta mannen ta hand om sonen.
Men älskar min son det gör jag och jag arbetar hela tiden på att bli en bättre mamma och inte göra samma misstag som min egen mor o far gjorde.

Jag har två barn och kan villigt erkänna att någon superlycka och mammaglädje inte har infunnit sig hos mig förrän efter typ tre månader. Innan dess har jag inte haft någon känsla för hur och vem mitt barn har varit. Visst har jag älskat dem på ett basalt moderssätt men inget lyckorus direkt. Men sen däremot!! Det går inte att beskriva kärleken till sitt barn!

Jag känner ingen skam eller skuld att jag känt på detta sätt. Grattis till dem som är uppe i molnen på direkten, själv känner jag mer att det är som att lära känna en ny människa. Det är sällan man verkligen älskar någon på direkt... Låt det växa fram - du kommer att älska ditt barn oändligt!

Jag hade ingen erfarenhet av spädbarn när min etta föddes.Har inga syskon eller så.Jag var livrädd att göra fel.Jag var inte superlycklig den första tiden,vi hamnade på neo eftersom han fick gulsot och amningen krånglade.Grät mest.
Men det blev bättre och bättre.Jag insåg att det inte var jättesvårt att ta hand om ett spädbarn ens om man saknade tidigare erfarenhet.Det kom av sig själv liksom!

jag tycker inte att du är/blir en dålig mamma.

Jag förstår dig, känner lite likadant. "Tänk om det inte känns som mitt barn?" "Tänk om jag inte får några moderskänslor"?

Jag är egentligen inte speciellt barnkär, och har aldrig varit mycket för andras barn, men jag älskar verkligen allt sprattlande och myspys som händer i magen just nu. Men ändå oroar jag mig..

Som sagt, tänk om bebisen inte känns som min när h*n hamnar på min mage första gången?

Gud vad jag känner igen mig i dina tankar. Var helt säker på att jag inte skulle tycka om mitt barn och bli förbannad om han skrek osv. Tyckte alla bara sa att jag minsann inte skulle tro att jag skulle tycka om barnet från början för det hade inte de gjort och bla bla bla. Så jag såg framför mig hur jag skulle falla djup ner i en förlossnings depression efter att barnet hade kommit.

Men så kom ungen ut och det var som om nån slog mig i huvet hårt med nån form av kärlekspåk! Jag gick och var hög av förälskelse i säkert ett halvår och bara log, ja, nästan lite fortfarande.

Men det känns bättre att va beredd på det värsta (vad gäller sina känslor iaf) och få det bästa än tvärtom så jag är nöjd!

Hej alla!
Åh, vad skönt att läsa att andra har samma funderingar och tankar som jag...... Jag är LIVRÄDD för ALLT; Förlossningen och HUR kommer jag känna, kommer jag få förlossningspsykos, kommer jag älska mitt barn, kommer jag förstå HUR jag ska ta hand om "den", kommer jag att orka med allt?????? Så mycket oro och funderingar.....
Känns jätteskönt att läsa i den här tråden.

Kram på er och lycka till