Inte älska sitt barn? :S

Hej!

Tror din rädsla är ganska vanlig.

Jag kände inte en direkt förälskels, utan den växte sig starkare och starkare för var dag som gick och runt dag 14-15 var jag såld och är det fortfarande.

Jag har under året jag var hemma med Tyra tyckt att det är väldigt tråkigt att vara hemma i stunder och att hon är väldigt tråkig. Men det har oxå varit dagar när jag inte försått hur jag ska kunna göra något annat en att ta hand om detta barn.

Och när det gäller böljer så lovar jag att du inte behöver vara rädd för att missa en hel dag... jo om du helt saknar luktsinne vill säga

Och jag känner mig fortfarande orolig för att jag inte är den bästa för Tyra. Men det är klart jag är det... det finns ingen bättre mamma till henne en jag. Lika lite som det finns någon bättre person att ta hand om den du har i magen en du. Oron du känner är helt enkelt  MODERSKAP tror jag. Det är våran lott och förbannels

Lycka till från en orolig mamma

Var inte orolig! Att få barn är en STOR omställning och det tar faktiskt lite tid innan man landat psykiskt... OCH fysiskt Och det är ju inte så konstigt.

Och en liten kommentar ang den där hisnande känslan när man får barnet på bröstet första gången. Jag tror många har extremt höga förväntningar på just det ögonblicket eftersom det är så mytomspunnet. Men det är inte alls säkert att du kommer att känna något särskilt just då, och det är helt okej!!
1. Du är trött både fysiskt och mentalt efter förlossningen
2. Personalen kanske måste ta hand om bebisen i början så det kan dröja lite innan ni får ses.

Jag vill inte stressa upp dig, snarare förbereda dig på hur många faktiskt upplever det så du inte blir ledsen om det skulle bli så för dig också.

För mig var just det ögonblicket en stor besvikesle för alla hade sagt att då skulle jag minsann bli överväldigad av känslor (det var ingen som sagt att det faktiskt kunde vara på ett annat sätt). Men det blev jag inte. Jag var trött efter en lång och lite strulig förlossning, jag hade förlorat över 2 l blod och dom hade fått kila iväg med min son i början för att ge honom lite extra syre. Så nej, det var ingen våg av känslor när vi träffades första gången.
Men precis som många här redan sagt, det kommer med tiden! Garanterat! Det kan ta ett par timmar, ett par dagar, kanske veckor beroende på hur du mår. Men det kommer! Låt det ta den tid det tar och stressa inte. Du kommer älska ditt barn villkorslöst när du landat

Bli inte stressad om du INTE känner den där moderskärleken välla över dig direkt på förlossningsbordet. Det är inte onormalt, inte konstigt. För min del tog det några månader innan känslorna hann ifatt mig. Jag var dock medveten om att det kunde ta tid, jag stressade det inte och pratade öppet om det (vilket vissa tyckte var rätt konstigt, men det hjälpte mig). Den första tiden är märklig men tids nog kommer du, liksom alla andra, älska ditt barn mer än något annat här på jorden.

Och en grej till, det ÄR tråkigt att vara mamma ibland. Det tycker i alla fall jag Det är inte alltid kul att leka tittut bakom gradinen och jag känner att jag inte är ensam när jag står och smyggäspar på lekplatsen ibland efter att ha stått och knuffat en gunga fram och tillbaka tusen gånger. Men det är nog helt normalt, tror alla känner så ibland. Och jag har samtidigt otroligt mycket roligt med min son som väger upp de där tråkiga stunderna.
Och vet du... det blir bara roligare och roligare med tiden (enligt mina erfarenheter).

Jag hade precis samma funderingar och farhågor innan vi fick vårt första barn. Det är ju helt omöjligt att försöka föreställa sig hur livet blir med barn när man aldrig haft något.

Vi visste nog inte riktigt hur vi skulle bete oss när han väl kommit ut heller. Jag gick över tiden och vi började till slut tro att det inte skulle bli något barn. Vi var till slut bara helt fokuserade på att det skulle bli en förlossning över huvud taget, att graviditeten skulle vara över. Jag var ett vrak mentalt.

När han väl var född var han medtagen och ville bara sova. Simon grät när han föddes. Jag bara stirrade på bebisen (lättad och glad, men mest liksom perplex) och tänkte: "Jaha, är det så här han ser ut?"

Sedan låg han där i sin plastbalja, medan vi fikade. Vi kunde inte sluta titta på honom, men kom oss inte för att ta upp honom. Han såg ju ut att vara nöjd där han var. Till slut konstaterade BM att han var lite nerkyld och måste ligga på mitt bröst för att bli varm. Det fortsatte de att påpeka under hela BB-tiden. Såg de honom ligga på Simons bröst istället bad de oss genast att låta honom ligga hos mig istället "för amningens skull".

Jag tror nu i efterhand att de kanske såg hur handfallna vi var och ville försäkra sig om att vi (framför allt jag) knöt an till gossen.

Framåt em första dagen frågade bm om bebisens mekonium gått. Vi tittade förskräckt på varandra och insåg att vi inte hade en aning. Vi hade inte ens kommit på tanken att byta hans blöja

Hur som helst gick det bra när vi kommit hem också. Jag tror inte han for alltför illa av att vara vår förstfödda trots allt

Lycka till med allt!

(och kom ihåg: man måste inte älska sina barn vid första anblicken. Tids nog lär du göra det vad du än känner den första tiden.)

Du har fått fina svar som har lugnat även mig. Jag är också väldigt orolig för hur det ska bli när vi kommer hem med bebisen. Jag vet inte alls hur man sköter ett spädbarn, t ex hur man bäddar åt det och vet att det har det bra. Och jag är rädd att jag ska tycka att det är tråkigt att ha barn och ångra mig. Hade en vän med sin 11 månader gamla son här idag, och han är ursöt och charmig, men han har precis lärt sig gå (med stöd) så hon fick gå runt med honom i en hel evighet innan han var nöjd, och så skulle det ätas och bytas blöja. Jag blev alldeles kall och tänkte att "gud så tråkigt, tänk att ha fullt upp HELA TIDEN". Är i v 35 nu och längtar som en tok efter att få träffa bebisen i min mage (han är mkt efterlängtad -ett ICSI-barn), men är samtidigt så rädd att jag ska ångra mig och inte alls tycka om att ha barn. Är rädd att jag ska känna mig så låst att jag blir ledsen och olycklig, och därmed göra barnet olyckligt.

Postis - Jag var nästintill LIVRÄDD för barn när vi väntade Albin. Jag har inga syskon och har nästan inte haft någon som helst kontakt med barn innan. KÄnde precis likadant som du och TS. Hur sjutton gör man?!?! Men man har inget val, man måste bara göra allt det där man inte tror att man klarar och det är världens bästa sätt att lära sig på Visst finns det saker man kommer att undra över, men då finns det massvis med kloka personer att rådfråga. BM, BVC, egna föräldrar, kompisar med äldre barn osv.

Och låst kommer du garanterat att känna dig stundtals. Det har jag gjort många gånger och det är inte alltid kul. Men ångrat mig har jag aldrig gjort! Inte ens nästan. Och det kommer inte du heller att göra För de där bra stunderna, som infaller ganska ofta trots allt , överväger allt annat!

för mej känns det som jag börjar älska mitt barn i magen. är så glad att vi fick bli med barn efter en lång väntan.

haft PCO plus sammandragningar i vecka 22. fick se vårat knyte inne på förlossningen, och då kände både jag och sambon; Att det här är verkligen vårat barn.

innan dess visste jag inte riktigt vad jag kännde.

tror jag kommer älska barnet ännu mer när den väl kommer ut i verkliga livet

Jag hade en långdragen latensfas och upplevde därför förlossningen mycket jobbig. När min dotter tillslut låg på min mage så kände jag ingenting. Hon andades inte. Jag tänkte att det var lika bra att hon dog för jag orkade inte ta hand om henne. Jag tyckte dessutom att hon var ful.

Har mått så dåligt av dessa tankar (på förlossningen) och det togtid innan jag verkligen på allvar älskade henne. Jag tror det var när amningen kom igång ordentligt efter 2 månader. Innan dess grät jag massor. Ingen hade berättat att det inte alltid är ett rosa sken när barnet dör och jag fick nog en chock av mina känslor.

MEN, jag tog hand om henne klockrent. Hon kom alltid först och jag gjorde ALLT för att hon skulle må så bra det bara gick.

Om du skulle känna att det är jobbigt/känner dig osäker etc så kan du alltid prata med BVC sköterskan.

Hoppas dock innerligt att du kommer uppleva lycka när din bebis kommer.

Jag var oxå lite skraj för det i början, särskilt eftersom att hon inte var planerad.
Och så fort hon kom ut var det ju inte "halleluja vad jag älskar henne", men självklart gjorde jag det innerst inne, inget man tänkte på just då.

Sen nu 8 månader senare, vid den här tiden på dygnet, alla i huset sover, hon tyngst och småsnarkar lite...GUD VAD JAG ÄLSKAR HENNE