Planera & föda barn tidigt, vad tycker du?

Jag tycker inte gymnasiet är så viktigt, stabilt förhållande, ekonomi & eget boende tycker jag dock är det viktigaste.
Förstår inte ens varför man planerar barn innan man har det.
Sen varför man vill ha barn också, alla orsaker är ju självklart egoistiska, varför skulle man annars skaffa barn? ;)
Men jag menar just att många unga tjejer kanske söker uppmärksamhet, tror att ett barn skulle fylla ut hål i deras tillvaro osv.

Jag blev oplanerat gravid & allt har funkat utmärkt fast vi inte har egen lägenhet, inte världens stabilaste ekonomi & varken jag eller pojkvännen har slutfört en utbildning (han jobbar).
Men det går ju ändå, lite motigt är det med inte omöjligt.
Men att planera barn under våra omständigheter.. Nja, det känns märkligt.

Jag tycker man ska få en utbildning först, gymnasiet det är så viktigt idag att ha en utbildning för att klarar sig för ingen vill ju innerst inne gå på bidrag även om dom kanske måste det i vissa lägen. Så inte före man är 20 år anser jag.

Jag tycker att det är smart!!! Att få barn innan 25 tror jag är enklast på alla sätt. Det kanske blir lite tajtare ekonomiskt men orken är större och man är inte lika van vid att ha det gott ställt. Man hinner dessutom få fler barn utan att pressa in tre barn på 5 år, dvs man orkar bättre bara av den anledningen. Utbilda sig kan man göra under tiden eller efter att barnen börjat skolan.

Jag ångrar att jag inte gjort så (iof fanns inte riktigt möjligheten eftersom jag inte hade någon man).

Konstigt, jag har inte gått gymnasiet och går inte på bidrag. Jag jobbar och försörjer mig själv ^^

Im Fabulous skrev 2007-07-30 08:44:29 följande:

Jag med... Man kan få jobb utan att ha gått gymnasiet!

Fast helt ärligt så är det ju svårare att få barn utan gymnasieutbildning men jag tycker inte det är ett skäl att inte skaffa barn, utbilda sig kan man göra senare. Finns andra saker som är viktigare för att ett barn ska få en trygg uppväxt, självklart är ekonomi viktigt men att man inte har gymnasieutbildning betyder inte att man går på bidrag även om det kanske ökar chanserna att man gör det så betyder det ju inte att alla har det så.

Oj nu skrev jag fel, inte svårare att få barn, svårare att få JOBB.

... Man kan ju å andra sidan inte påstå att en gymnasieutbildning lägger en stabil grund för varesig arbete eller bra inkomst. Idag räcker inte en 3-årig gymnasieutbildning.

Men å andra sidan kan man klara sig bra utan också. Jag tjänar 112 kronor i timmen på mitt heltidsarbete 178 timmar i månaden.

Anledningen till att många under 20 tvingas gå på bidrag har inget med en ev. utebliven gymnasieutbildning att göra, utan att man helt enkelt inte är berättigad till A-kassa under 20 års ålder, oavsett om man betalat till a-kassan eller ej.

Jo, det stämmer ju också & nä självklart så är inte gymnasium=jobb men utbildning kommer ju alltid vara en fördel, inte ett måste för det.

Tillägger att alla, oavsett utbildningsgrad kan bli arbetslösa.

Så sant som det var sagt.

Det viktigaste när man planerar barn är att man är mogen nog att förstå vad det innebär att vara förälder. Man måste vara beredd på att ta ansvar, precis hela tiden, och på att man inte längre kan sätta sig själv först, barnets behov måste alltid prioriteras. Generellt tror jag att den mognaden inte kommer förrän i 20-årsåldern, och i många fall inte förrän man är 25 eller ännu äldre. Sedan finns det så klart undantag, och därför kan jag inte sätta någon gräns för när det är "ok" att planera barn.

Som många redan har skrivit är det en enorm fördel att ha ett stabilt förhållande med barnets mamma/pappa, men det är även viktigt att förstå att det alltid finns en risk att förhållandet tar slut och att man då kanske får ta hela ansvaret själv.

Det där med fast jobb och avslutat gymnasium tror jag inte är en förutsättning för att bli en bra förälder, däremot är det ju inte bra för samhället om man skaffar barn som man inte kan försörja.

Fördommar har jag nog rätt många av, måste jag erkänna. När jag träffar mammor i 18-årsåldern eller yngre tänker jag direkt att "hon går säkert på soc" eller "stackars hennes föräldrar, det är nog de som får ta hand om ungen". Och oftast har haft jag rätt, tyvärr, men det finns ju som sagt undantag.

Förstår din poäng. Men varför måste du tycka synd om dem? Man behöver inte vara olyckligt bara för att man har socialbidrag (som jag skrev tidigare i tråden, ungdommar under 20 är inte berättigade till a-kassa, varesig de betalat till a-kassan eller ej, och blir man arbetslös och inte är under sina föräldrars försörjning längre måste man gå på soc)

Hela situationen behöver inte nödvändigtvis vara olycklig. De som är far- och mormödrar till barnbarn som kommit i sina föräldrars unga år stöttar säkert och älskar med all sannolikhet sina barn och barnbarn lika mycket som i andra fall.

Jag tycker det viktigaste är att man kan ge sitt barn ett bra liv. Resten spelar ingen roll.

Jag anser inte heller att man deräkt ska behöva ha ett fast förhållande för att skaffa barn, en ensamstående förälder eller en familj som väljer att leva på ett annat sett en standard familjen kan göra ett precis lika bra "jobb" som standard familjen.

Jag var 19 när jag blev gravid med William oplanerat han föddes när jag var 20 och han fyller snart 3 år. Jag hoppade av gymnasiet när jag var 18 hade då 1½ år kvar då jag gått på IV ett år innan så jag hade väntat honom samtidigt som jag gick på gymnasiet om jag gått på gymnasiet. Men ändå har jag aldrig ångrat mig. Jag började plugga när William var 10 mån och har så gjort sen dess, jag och Williams pappa har aldrig bott ihop han var nyss fyllda 24 när william föddes. Vi är med i nyast nummret av mama om våran familjesituasion som funkar i snart 3 år och förmodligen kommer funka mycket längre .

Det viktigaste att ha med i huvet när man planerar barn(ung som gammal) är att man har ett behov av att GE mycket KÄRLEK!*prio-prio-prio*

Det kändes viktigt för mej att veta att jag skaffade barn med HONOM med stort H!
Han som jag kunde lita på och han som jag visste att han skulle fortsätta att ansvara för sina barn oavsett vad som hände mellan oss.

Pengar och utbildning ,om man tycker att det är viktigt kan man alltid fixa senare. Barn kan man kanske inte bara "fixa" senare.