Finns det fler i min ålder som känner sig äldre än vad ni är?

Jag kan absolut känna igen mig i resonemanget. Jag har alltid känt mig mycket äldre än mina jämnåriga, och jag vet att de har upplevt mig som äldre än dem också. Det och andra orsaker har gjort det väldigt svårt att få vänner.

Jag tror att det är olika kombinationer som gjort att jag mognat tidigt. Dels att jag växt upp med en psykiskt sjuk mamma och fick klara mig mycket själv hemma. Dels att jag kom in i puberteten redan som 8 åring...då började ju mycket att hända i både kropp och knopp. Och sedan att jag själv blev psykiskt sjuk...har varit sjuk i typ 9-10 år nu (även om vissa av problemen alltid funnits och sakta växt sig större). Jag känner mig som en gammal tant...känns inte som om att jag passar med unga personer. Jag tänker så annorlunda, vill så annorlunda saker känns det som. Men jag kämpar på, och tror att när jag blir friskare blir jag nog lite yngre igen... som 30-35 kanske (är 19). Det känns som om jag åldrats jättemycket de sista åren, innan kände jag mig som 25...nu känner jag mig såå gammal.

Min pappa som är 40 är mer ungdomlig än vad jag är, han är ute och festar och hittar på en massa saker...medan jag och min man bara sitter hemma och myser i soffan. Så tokigt det kan bli.

(har förresten inga barn, ännu...måste bli friskare och starkare först)

Hej!

Kul att fler hittat "hit" , de spelar ingen roll om ni har barn eller är några år äldre en mig eller yngre vill mest träffa jämnåriga men som är äldre i psyket av olika skäl.

Jag känner absolut igen mig.. Har alltid tyckt att mina klasskompisar levt i nån sorts naiv bubbla. Som att dom inte fattat nånting.

Men samtidigt har jag ändå varit omogen för min ålder. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag hade mer erfarenheter men var ändå omogen på nåt sätt.

känner igen mig lite i vad ni andra skriver, har umgåtts med min äldre syrras kompisar hellre än de som gått i samma klass, äldre pojkvänner, o inte alls kännt mig som "mina jämnåriga" alla gånger.. visste när ja var 15 att jag ville bilda familj (är 23 nu o har en dotter på 4 månader). är även jag som oftast fått ta ansvar hemma, haft koll på matpengar o biljetter när vi syskon åkt med färjan över till mina morföräldrar. Flytade hemifrån vid 16, inte för att jag måste på något sätt, men kände att ja ville ha ett "eget" hem, började jobba kvällar när ja var 16 o gick i skola för att ha råd med allt, o blev lite irriterad på klasskompisar som klagade på sina föräldrar för att föräldrarna inte betalade bensinen i deras splitternya bilar (som färäldrarna givetvis betalade +försäkringarna..)... ja..o så lite mobbning i låg o högstadiet emellanåt... o et liten infall av ätstörning när ja var i 10 års åldern, som släppte efter högstadiet..

Jag känner också igen mig i beskrivningen. Jag är snart 23, men känner mig mycket äldre. Det krockar rätt rejält med det faktum att jag knappt ser ut att vara 18.

Jag kommer från en fullt "normal" familj där jag alltid varit älskad och respekterad. Någonstans på vägen gick allt fel och jag blev som 16-åring sjuk i ätstörningar. Jag harvade omkring själv i ett år innan jag sökte hjälp. Jag slog psykologen med häpnad då jag helt nyktert satt och berättade hur medveten jag var om mitt självskadebeteende och vad det gjorde med mig. Efter mer än ett år i terapi kom jag ut och hade plötsligt blivit 10 år äldre. Idag har jag enormt svårt att hitta vänner eftersom jag inte kan umgås med människor i min egen ålder. Jag hänger inte med i diskussioner och de hänger inte med i mina. Medan mina bekanta gillar fester, dejtande, sprit och festresande, är jag mer inne på politik (man är inte statsvetare för intet), samhälle och relationer. Jag är inte intresserad av att lyssna på vem som strulade med vem, vem som drack mest och hur bakis någon är för dagen.

Egentligen lider jag inte överdrivet av det hela, förutom när jag umgås med människor som inte alls är på min nivå. Jag var på en fest för några veckor sedan där jag kände mig fullständigt utanför eftersom jag inte delar samma intresse som så många andra.

Tilläggas ska att jag än så länge inte har barn.

Jag känner igen mig. Jag flyttade hemmifrån när jag var 16, kämpat mot anorexia sedan tidiga tonåren, fick barn tidigt och snart har jag två.. hunnit med massor trotts min unga ålder av 22 år.

jag flyttade förstag ången när jag var 16 också för att komma bort från mitt "hem".

Men jag var som sagt ändå omognare än många klasskompisar, även fast jag kände mig äldre. jag tror det var för att dom fick lära sig saker från sina föräldrar som jag aldrig fick lära mig. typ hur man beter sig bland folk.

iseika - har läst många va dina srgument i diskusioner(ja, du syns)..och jag trodde allvaarligt talat att du var äldre.

VAd gör ni andra då?
Ska sälv då iväg dunderförkyld...med två förkylda abrn och lämna in en ansökan om distansstudier. Vill ha mitt slutbetyg nu till december och efter det så blir det ännu en ky distansutbildning(jag kan verkligen inte passa tider, varav distanskursen, då jag inte behöver stressa till dagis)

Va kul . Jag fick mitt slutbetyg i våras men pluggar iofs på komvux. Vill bli lärare har jag kommit på

Jag vill också plugga, men har inte riktigt kommit på vad jag vill göra. Ska börja på babysim i september och dom har en handledarutbildning man kan få gå och tror nog att det skulle vara något för mej. Sitter just nu i kassan på willys, vilket jag inte har lust att fortsätta med. Just nu är jag såklart då föräldraledig. Trivs så bra me det och njuter i fulla drag.

Jaha..vilken sorts lärare?

HAr oxå tänkt på det.
MEn vill ha en utbildnig som går snabbt nu när barnen e små.
E undersköterska, men får inga jobb(ingen erfarenhet).

Sen har jag tänkt på:
narkossjukskköterska, ambulansförare, barnmorska(helst på mvc eller förlossningen), förskolelärare.

MEn det komme när barnen e större.

Jag känner delvis igen mig.

Jag flyttade hemifrån när jag var 15 år och blev sambo som 16åring. När jag var 17 fick jag mitt första barn.

Nu är jag 22 år och väntar mitt tredje barn.

Läser på högskolan vilket är grymt kul men kan vara svårt att itta väner. Ja eller jag har en massa söta vänner från skolan som jag träffar men blir bara när vi gör saker som "folk i min ålder gör". Dvs festar. På vissa sätt känner jag mig ju som andra i min ålder, kan gå ut nån gång ibland och festa till det. Men oftast inte. Jag ligger så många år före dem på så många sätt.

Min sambo, som är pappan till det kommande barnet, är 33 år. Uppskattar mycket mer att umgås med hans vänner. Såna som kan komma hem till en lördagkväll utan att det måste vara fest. Såna som kommit förbi det där stadiet d allt måste vara så oansvarigt..

Aja, vet inte vad jag ville komma fram till.