ångrar min graviditet, gläds inte alls

bra sagt zaaga

ja jag ville verkligen ha barnet. jag är tillsammans med pappan och det var planerat och allting.

det är ingenting som är annorlunda nu mot innan, snarare bättre i så fall. vi ska till barnmorskan på torsdag, kanske jag kan ta upp det då. men jag skäms också. känns så dumt om hon bara ler mot mig, nickar och säger men det där är alldeles normalt min vän. det kan ju liksom tolkas på två sätt - tar hon inte mina känslor på allvar, eller har hon helt enkelt rätt? kanske både och. jag hoppas iaf att det går över, precis som du säger och dom andra också.

det lättade faktiskt att få skriva och bolla lite om det också. tack för det

Jag kände likadant som du i början av min graviditet.
Nu i efterhand så var jag nog mest shickad. Både jag o sambon ville gärna ha barn, när vi bestämde oss för att sluta med skydd så gick allt väldigt fort. Jag hann inte ens få min mens. Tror inte jag alls var inställd på att det skulle ta sig så fort. Jag pratade mycket med min BM om detta och hon sa att det är JÄTTE normalt att känna så. Hon frågade mig om jag ville prata med psykologen som jobbade på MVC för oftast så hjälper det.
I v 11 hade jag tid för ett VUL och när jag fick se livet där inne så blev jag helst salig. Det är verkligen på riktigt tänkte jag. Sen dess har jag varit jätteglad över att vara gravid.
Jag tycker du ska vända dig till MVC och höra med dem om du kan få prata med en psykolog.
Lycka till!

ts, de är inga skamlga känslor

Om det känns för jobbigt att ta upp det med BM (förstår precis vad du menar med ev. kommentarer) så vänta. Om två, tre veckor kommer det säkerligen att kännas bättre.
Jag har haft exakt såna tankar vid 3 av 4 graviditeter, drömmer hemska mardrömmar om att jag tar livet av bäbisen i magen och är tokrädd inför förlossningen..
Trots att jag längtat som en tok efter alla mina barn, och trots att jag har lätta förlossningar..

När man är gravid så fungerar inte alltid det logiska tänkandet!

Känner som dej. Jag är inte glad längre, och vet inte om jag ångrat mej. Men jag är i vecka 25 och kan inte göra nått åt det.

Detta är ju hur vanligt som helst. Man är rädd för hur livet blir efter, har liksom ingen kontroll över vad som händer, orolig för om barnet är friskt osv.
Själv är jag i v22 och kände så här oxå, grät mycket. Som tur är har jag en stöttande sambo och först nu börjar jag glädjas.
Kan absolut inte tänka mig ett liv utan barn så fast allt känns väldigt annorlunda så blir detta det största man får vara med om gumman jag lovar!
Och varför ska man leva så annorlunda när man fött barnet, man kan faktiskt resa och göra samma saker som innan.
Lycka till!

känns bättre nu iaf.. tack ska ni ha

Lycka till ts

Jag mådde uruselt hela grav. och önskade fostret dit pepparn växte. Hade oerhörd ångest över mina tankar. Men så fort sonen kom ut kändes allt helrätt!

Jag tycker absolut du ska prata med BM. Jag är sjukskriven nu för depression som till 90% beror på utbrändhet men de restrerande 10% är på grund av graviditeten. Barnmorskan är van, jag fick bra hjälp av min och nu träffar jag en terapeut en gång i veckan och det känns super.

Är i vecka 26 fick för ca 3 veckor sen panik och ville göra abort (lite sent!) Vårat barn är planerat och efterlängtat vet inte varför jag fick detta ryk? Men då ville jag verkligen inte va me barn.. men nu känns det bättre min visst är jag sjukt nervös och rädd och undrar hur JAG ska kunna ta hand om ett barn .. Men minpojkvän o familj är så stötande o snälla mot mig.. Jag vill ha barnet självklart och det känns hemskt av mig att tänka att jag inte vill det i bland .. För jag älskar verkligen det lilla knyttet!

känns så skönt att höra att andra har kännt eller känner likadant! det verkar ju inte vara så att man ångrar sig när barnet kommer iaf... tänk om man blir en känslokall kossa till morsa, men det får jag väl hoppas att man inte blir... det är bara det att graviditeten känns som en lång väntan och man hinner tänka så mkt, oroa sig så mkt... skulle vilja gå i dvala nu och vakna upp om ett halvår...

men jag hoppas jag hinner få en stund sen som er andra, där jag bara kan vara glad åt graviditeten även fast det känns jobbigt nu.

Hejsan =)

När jag väntade mitt andra barn och var i samma tidpunkt som du i graviditeten så gick jag till doktorn och grät och sa att jag inte var redo för ännu ett barn och att jag bara var ledsen osv och då sa han att han av erfarenhet tyckte att vi skulle avvakta i två veckor  och se om jag fortfarande känner så

och jag tackar honom än idag för att han var så lugn och erfaren att han visste att detta är faktiskt vanligare än man tror , det händer massor i ens kropp från början , hormonerna är det som ställer till det
så du ska se att det kommer bli så att även du kommer le ikapp med övriga gravida i din närhet  , men gå gärna och prata med någon om hur du känner tex med din barnmorska om du har förtroende för henne dvs det kan hjälpa att bara få prata av sig lite granna

Hoppas att du snart mår bättre

Det stora problemet i ditt läge är att det känns som så förbjudna känslor. Man har aldrig hört talas om att nån är ledsen för sin graviditet och möts bara av leenden och förväntansfulla "vad spännande, nu är du väl glad!?" Det är ett helsike att inte passa in i mallen. Men jag insåg efterhand att inte alla andra gravida var så rosaskimrande lyckliga jämt och att jag inte var knäpp. Det hjälpte mycket.

Jag är planerat gravid men är skitlessen! Funderar på att göra abort!

Nädå du är inte ensam jag känner också så, men jag har andra anlednigar att inte känna lika stor glädje som under mina andra två graviditeter.. Min sambo var nämligen otrogen för 9 månader sedan och det har tagit hårt på mig och sen kom beskedet om graviditeten och allt. Men jag vet att lyckan kommer att komma när våran lilla är född.. Du måste prata med din kal om hur du känner, prata brukar underlätta. När vi köpte barnvagnen och saker till bebisen då började jag att få mer glödje.. Något att rekomendera.. lycka till

Hur har det gått TS?