*Hej hopp. Jag älskar djur över allt annat

Ahhh... jag försökte svara, men jag blir galen. Jag kan inte tänka mig in i situationen just nu och behöver tack och lov inte heller det och hoppas att jag slipper.

Jag skulle nog försöka klara av att ha kvar djuren, och lösa det på olika sätt som att de inte sover tillsammans, städa ofta osv tills djuren blir gamla och dör. Det är ju så att de flesta barn som drabbas av riktigt svåra allergier är de som växer upp i hem UTAN djur.

Jag skulle definitivt inte ha kvar djuret, men det betyder för den sakens skull att jag skulle avliva det.
Först försöker man ju ge bort det till någon bekant som är lämplig och annars får det bli annons.

Är man allergisk och har djur kan det bidra till större allergier.

Jag tycker du verkar jädrit självisk om du skulle ha kvar djuret fast ditt barn är allergisk.
Det anser jag i allafall.

Jag försökte men omplacering men Katthjälpen (hatar dem) placerade katten till en helt fel hem!
Katten blev dåligt både fysisk och psykisk och sen ringde dem till oss efter nästan en månad av djurplågeri och sa att dem vill lämna katten???
Att den är helt konstigt, och jag hade precis lugnat ner mig efter all gråt och saknad.
så när min man skulle hämta katten och då såg han att dem hade placerat katten i en 20 kvm lägenhet i vilken det bodde 3 studenter, blev min man galen?
Dem festade ochdet var smutsigt och katten var så skräkslagen
så han tog katten direkt ill veterinär, och dem tyckte att det var bäst att låta katten somna för evigt, för aldig skulle hon komma till rätta igen hos nån.
Så nu lider jag för att min kära katt fick uppleva sina sista dagar i den håla och utan den kärlek och allt vad vi gett till katten under 8 år.
Nästa vecka skull det vara kattkallas i vanliga fal.
Mycket svårt att veta innan, men omplacering är oftast mycket traumatisk för djur, och p.s. STÄLL HÖGA KRAV PÅ KATTHJÄLPEN!
Tro ej blint att dem tar god hand om dina djur, jag hade dåligt erfarenhet, tyvär.

Värsta kattdilemmat! Jag växte upp med en underbar katt som vi behöll tills min storasyster blev allergisk och fick astma. (Inte så lite allergisk heller, hon fick ta medicin varje dag.) Det var inte tal om att avliva katten, (en underbar hona), istället fick hon flytta till vår styvfar som inte bodde så långt ifrån oss, där bodde hon tills hon avled 20 år gammal. Det var nog en bra lösning för henne, hon hade börjat bli gammal och skraltid och vår styvfar som jobbade hemifrån kunde se till henne jämt, la filtar på elemntet för att hon skulle ha det varmt och bekvämt och la ut en smärre förmögenhet på veterinärbesök. (Det hade min mamma inte haft råd med.) Jag skaffade katt för ca 8 år sen, och misstänkte förra året att jag blivit allergisk. Tog blodprover i januari som bekräftade detta. Är "måttligt" allergisk och tar Aeribus varje dag. Skulle aldrig drömma om att avliva en frisk katt, hellre ta medicin, eller hitta ett nytta hem! Jag tog emot en kattunge förra året som min egen kisse var far till, det funkade inte alls, varken för mig eller katterna. Jag kunde knappt andas och det kliade i halsen. Så jag satte ut och svarade på mängder av annonser. Efter några veckor hittade jag en ny familj till kattungen, och av breven och fotona jag fått från den nya ägaren verkar han ha det jättebra! Släpper man ut katten i naturen kan den dö/bli skadad/överkörd, ingen bra lösning.

Alla har olika åsikter och jag startade inte tråden för att folk skulle bli arga/irriterade på varandra. Självklart tyckre jag att det är bättre med avlivning än att djuret ska komma till någon och inte trivas men smaken e som baken- delad som tur är.

Denna tråden var till för att se vhur folk resonerade och jag hoppas inte det leder till personangrepp....

Tack

Bimsan: Är neontetreallergi inte rätt ovanligt?

Det enda alternativet av dom du skrev jag skulle kunna göra är att Se till att hitta ett hem till djuret!!!!!

Usch, jag vill knappt tänka på det....OM lillan blir allergisk mot min vovve. Han som nu är mitt allt!

Vet inte hur jag skulle resonera. Skulle inte kunna leva med att hitta nytt hem till honom, där jag inte vet om han har det så bra som han har hos oss.......
Kanske hade jag hittat en fodervärd. Jag skulle iallafall fortfarande vilja äga honom o ha kontakt med honom...

en sak jag itne förstår det är folk som tycker att dte är bättre att avliva änatt ge bort sina djur... men hur vore det om ni själva blev sjuka och inte längre kantahand om era barn, är det bättre att dom får dö då än att dom kommer till fosterhem? förstår inte...

Jag fattar att man inte vill ge sina djur till vem som helst & aldrig mer se dom, men så behöver dte ju itne vara...

aldrig att jag skulle avliva mina katter för det. om det bara är jag som är allergisk hade jag försökt stå ut, om det var mina barn som var allergiska hade jag lämnat katterna till någon jag känner så jag ändå får träffa dom.
min sambo skrattar bara åt mig, han fattar inte att man kan älska ett par katter så mycket. han ställde ett ultimatum en gång att jag fick välja mellan honom och ena katten. jag valde katten så han blev inte så glad

Självklart skulle jag försöka omplacera djuret om det var möjligt. Om inte så skulle jag avliva det. Att släppa ut ett tamdjur i naturen är djurplågeri och bör inte få förekomma.

När mina stora barn var små, så var deras allergitester oklara. Men vi fick ändå behålla vår hund eftersom de inte åpvisat allergi för just honom. Men vi fick inte skaffa något annat djur eftersom det kunde förekomma allergi mot det då.

Martinii-> Katterna älskar ju en villkorslöst och utan krav, oavsett vad man gör. Det gör inte killar, så jag är lite inne på det med!

Jag lever tillsammans med en katt och är allergisk. Med lite extra dammsugning funkar det och jag känner bara klåda i näsa och ögon om det gått lite för länge mellan städningarna. Det är sambons katt som jag fick på köpet när jag tog honom. Jag gillar inte djur men anstränger mig för killens skull att göra det bästa av situationen. Skulle aldrig avliva ett friskt djur. Men skulle något av mina barn bli svårt allergiska typ astma eller liknande så skulle katten få flytta... ej dö.. Tack och lov så visar inget barn tecken på allergi.

Hoppas verkligen att inte Ärtis blir allergisk.... Ella är ju oxå min bäbis... Isf hoppas jag att ngn jag känner kan ta Ella.... Hu hemska tanke!

Hej hopp själv! 

Får du ett tillräckligt ( pratar om extremfall nu) allergiskt barn spelar det ingen som helst roll vilket val DU personligen skulle göra. Samhället gör valet åt dig. Enkelt och bra va? För även om DU inte tycker att ditt hyperallergiska barn självklart är,värt mer än djuret så tycker samhället det - och agerar därefter. 

Förstår man inte att det är barnet som gäller i en extremsituation - , jag pratar inte om att nysa och hosta lite nu - som tack och lov ytterst få behöver ställas inför är man helt enkelt inte lämplig som vårdnadshavare. Individ - och familjenämnden eller vad det nu heter i just din kommun kommer att skita fullständigt i dina eventuella Peter Singer- influerade utläggningar om djurs vs människors värde.

DÄREMOT är det självklart så, även om rätt få kanske skulle,säga det högt att människor prioriterar SITT EGET husdur högre än någon unge  i ett av barnens klass / förskolegrupp som de inte ens valt att ha i sitt liv men som tydligen riskerar att dö om inte alla klasskamrater som har djur hemma avstår från att dammsuga hela hemmet två gånger per dag, tvätta exakt alla kläder varje gång de används och sedan förvara dem inplastade i ett rum där djuren aldrig någonsin är, duschar och tvättar håret varje dag o.s.v.

Allt ovanstående är exempel hämtade från FL-trådar som handlar om vad förskolor / skolor på allvar försökt kräva.av barn och familjer som har husdjur hemma, istället för att kommunerna (om så behövs) kräver statsbidrag och tar sitt ansvar för att göra skolan tillgänglig BÅDE för,hyperallergiska och barn som har pälsdjur hemma.