Finns det bra fall av barn som varit i fosterhem? Nån här som fick ett bra liv pga det?

ja, jag känner till och med igen dig Nu bor jag ju i Italien men 20 år har jag alltså bott i Motala, samanlagt 7 olika familjer har jag bott i (då inkl jourhem, kontaktfamilj osv)
Men som du skrev nånstans, jag är ändå ganska glad att det som hänt har hänt, känner mig trygg nu med mig själv och jag känner mig mer mogen än många i min ålder.
Man ska alltid se det goda i det onda! Om du vill kan vi byta msn? I så fall kan du skriva i min inbox!

Du har brev i inboxen

Hej,

jag blev fosterhemsplacerad när jag var 12 år. Idag tycker jag att myndigheterna kunde ha placerat mig hos en familj redan när jag föddes. Kan inte förstå att det kunde ta så lång tid för myndigheterna att rycka in och rädda mig från ett liv i misär. Socialen kom regelbundet på besök till oss, kollade läget och gick. Min biologiska mor var alkoholist och hon levde ett mycket struligt liv i underliga kretsar med män som misshandlade henne, och en av dessa män slog mig och utsatte mig för sexuella övergrepp. Berättade för min biomamma om övergreppen, hon blev förbannad och bad MIG att be hennes sambo om ursäkt. Hon lever än idag tillsammans med denna jä**la idiot och de har en gemensam dotter som nu måste vara runt 20 år, fattar inte att myndigheterna tagit henne därifrån!. Jag fick nog då jag var 12 år och rymde hemifrån. Ett svårt beslut för mig i så unga år, mamma är ändå mamma och jag älskade henne trots all skit. Historien slutade lyckligt i alla fall. Familjen som jag blev placerad hos adopterade mig efter några år. De ser jag som mina RIKTIGA föräldrar, jag fick de bara lite senare i livet. Tack vare dem och all kärlek och tålamod de haft med mig, har jag vuxit upp till en stark och självständig kvinna, som nu har en egen familj. Och jag har inget behov av att kontakta min biomamma. Vi lever i helt skilda världar, med helt skilda åsikter och värderingar.
Att ta ett fosterbarn kräver stort tålamod, massor av kärlek och ett tryggt och stabilt förhållande. Visst, det kan kanske vara bra att myndigheterna försöker att laga trasiga familjer. Bara man ser till barnens bästa. Bara synd att inte BRIS fanns när jag var liten. Men bra att de finns idag.

Det jag läser & hör om fosterhemsplaceringar/ LVU mm är ofta väldigt väldigt negativt. Barn som fick hela sin uppväxt förtörd pga fel placeringar, orimliga beslut & annat. Föräldrar som helt tappar kontakten med sina barn. Men det måste ju finnas glada historier också? Annars är ju hela fosterhemsgrejen helt onödig. Det kan ju aldrig vara meningen att man ska komma från svåra förhållande till nåt ännu värre!Finns det någon här som själv varit fosterbarn heltid/delvis & hur gick det sen? Finns det nån förälder här som har/haft sitt barn fosterhemsplacerat & som det sedan gick bra för (att barnet fick komma hem, att placering var det som gjorde att föräldern kom på fötter osv) Är kanske inte den bästa att formulera mig på frågan, men hoppas ni förstår hur jag menar!
[/citat]

Jag verkar vara nästan ensam om att haft det bra i mitt familjehem..
Synd att soc väljer idoter till familjehem då som de tydligen verkar göra ibland...eller ja ofta.

Men det finns MÅNGA bra och fina familjehem.

Har inte hunnit läsa Tessans histoia men ska göra det!
Tack ni som skrivit, det har gett mig en lite bättre "bild" av att det visst kan bli bra i slutet.

Ingen som har haft/har sina egna barn placerade & som det ordnat sig för?

Min kompis har nu skickat in ansökan om att bli stöd/kontaktfamilj i två kommuner.
Så nu väntar hon på intervju & såna saker.
Ska bli roligt att följa henne & tror att den som får komma till dem kommer få en jättebra kontaktfamilj.
(kan ju bli barn som har särskilda behov & ett fullt fungerande hem men där övriga familjen behöver avlastning ibland)

Jag har haft en fantastisk placering i fosterhem! Däremot fick mina småsyskon inte lika bra i sitt. Vi blev separerade vilket var jättedåligt men jag förstår ju att det är svårt att hitta ETT hem till tre tjejer. Däremot är jag negativ till att vi placerades så långt ifrån varandra (stockholm, örebro). Det är långa avstånd när man är liten (10 och 6 år).

De flesta som varit placerade klarar sig ändå senare i livet bra, även om vägen dit kan vara lite krokig, det ska man komma ihåg. För media är det intressantaste att försöka sälja de tragiska historierna, men Socialstyrelsen t ex har ju kommit fram till att de allra flesta placerade unga får ett "bra" liv i slutändan.

Själv fick jag gå den krokiga vägen med misshandel i fosterhem på 70-80-talet, ungdomshem i väntan på nytt familjehem, 2 nya familjehem och ungdomshem igen. Levde på socialbidrag i 5 år efter att jag flyttades ifrån ungdomshemmet till eget boende, men läste sedan in grundskola, gymnasieum och läser på universitetet idag, en femårig utbildning. Är gift med en "bra" man och har 2 barn det går bra för, har villa och bra ekonomi. Är på det hela taget nöjd med allt i mitt liv idag (det enda jag är missnöjd med är vissa delar i det förflutna)

ska tillägga att idag jobbar soc helt annorlunda än man gjorde på 70-80 talet då jag och många andra som fick "uppväxten förstörd" placerades. På den tiden såg soc det som att man kan omplantera ett barn var som helst nästan (t ex oavsett kukltur, religion etc) och att kontakten med bioföräldrarna inte var så viktig alls. Idag jobbar man HELT tvärtom!

Vad skönt med en sådan här tråd :o)...Tack TS till att börja med!

Sen vill jag bara säga att det finns nog lika många solskenshistorier som det finns negatvia uttalanden om familjehem. Det är bara det att det positiva väldigt sällan kommer fram, för det är inget att "gotta sej i"...vilket är frukatsnvärt tråkigt.

Jag & brorsan hade det inte lätt i våra hem & soc sket fullkomligt i grannars,skolors & bups anmälningar & vi vågade inte öppna käften, för då skulle vi slagits sönder.. Kom iofs till ett bättre hem till slut, men det var inte bra heller. Synd som faan att ingen förstod,allra minst soc, när vi var tonåringar & inte bodde i fosterhem längre, men var bråkiga & "kriminella", att vi behövt psykhjälp...
Jag försöker bearbeta allt,sluta tycka synd om oss & acceptera det som varit,för man mår ju bara sämre av att tycka synd om sig själv.

Jag hade de inte så bra 1a hemmet tafsade fosterpappan på mig. I hem 2 fick jag vara på rummet när de skulle ha familjetid. En i familjen var ett fosterbarn men varit där i 15 år så han räknades som familj.  I 3dje hemmet dog min fosterpappa som jag hade nära band till bara efter ett år. Jag hamnade då I en lägenhet ensam. Då var jag fortfarande en gymnasie elev. Sköter skolan tog studenten,  jobbade sidan av tog körkort betalde räkningar laga mat mm mm..  Idag är min biologiska pappa död sen 10 år tillbaka.  Han var väldigt den vi hade bäst kontakt med. Mamma försvann och hon hör aldrig av sig eller vill ens ses.
Jag vet inte om ett liv hemma hos föräldrarna tills jag flytta hemifrån hade varit bättre eftersom de är ett liv jag inte fått prova. 

Detta är från 2000 talet allt hände.

Jag har varit fosterhemsplacerad och det var inte bra, men det fanns inte heller något bra alternativ. Det har i slutändan inte skadat mig. Jag håller med personen ovan om att de där socpersonerna som kom på fika någon gång per år inte hade någon vidare inblick i hur det verkligen var. Jag tror att många av de som vill bli familjehem gör det av (inbillat) altruistiska skäl, där man ser något fint i att få hjälpa ett barn som har det svårt. Det det i verkligheten däremot ofta blir är att ta hand om ett svårt, stökigt, kanske utagerande barn, och när då inte den biologiska föräldrakärleken finns där i botten så visar det sig inte vara så lätt när barnet som borde känna tacksamhet för den nuvunna tryggheten i stället säger fuck you och river sönder huset. 

Mina barn verkar ha hamnat hos ett hyfsat ?bra? familjehem, problemet är bara det att socialen fasade ut mig som mamma helt och vägrade arbeta för att barnen skulle kunna bo hemma igen. Jag fick träffa barnen alltmer sällan trots att jag bönade och bad, bad dem om insatser så att barnen skulle kunna komma hem igen på sikt men blev informerad om att ?det kostar för mycket pengar?. Blev också tillsagd att det är bättre att barnen inte får träffa mig eller prata på FaceTime med mig så att de accepterar sin nya familj helt.

Min yngsta minns inte att jag är mamma.