Tonåring som behöll barnet; hur blev det?

Mamma tror fortfarande inte att jag klarar barnen själv.

Fick vår dotter för snart ett år sedan, då var jag 17 och pappan 27, bortsett från att hon föddes extremt mycket för tidigt har allt gått över förväntan, jag och hennes pappa bor ihop och älskar varandra
Min mamma försökte övertala mig till abort trots att jag väntade till v.18 med att berätta för henne, det var såklart jobbigt och frustrerande men nu i efterhand har även hon lugnat ner sig.

Jag var 18. Pappan fanns inte med alls i början men nu träffas vi ganska ofta, men korta stunder bara. Jag bodde ensam med dottern första 8 månaderna men eftersom jag hatar att bo själv hyr vi nu ett rum hos hennes farmor!
Jag hade hoppat av gymasiet (inte pga graviditeten) och läser nu upp betygen på komvux medans dottern är på dagis.
Har inte ångrat att jag behöll. Visst har det funnits stunder då jag funderat om det verkligen var det rätta. Men det vet jag att det var. Hade jag fått göra om det hade jag gjort samma sak.

Är inte precis emot abort men skulle nog aldrig kunna göra en själv. Skulle inte kunna leva med att ha tagit bort nåt som skulle bli ett barn.
Klart vissa kanske försökte påverka mitt beslut lite, eller iallafall försöka få mej att tänka på vilka nackdelar det fanns med att behålla. Men familjen gjorde iallafall inget annat än att stötta mej vilket beslut jag än tog.

Sammanfattningsvis har det alltså gått jättebra för oss!

Ja förresten glömde väl skriva att min dåvarande pojkvän försökte allt för att få mej att göra abort.

Jag var 16 år när ja blev gravid å hade just hoppat av gymnasiet (innan ja visst ngt)

Blev gravid på våren och på hösten läste jag Sv och eng A så dom hade jag klara. fick barn i januari 2006 och började skolan igen på hösten, helt från början.

Jag och hennes pappa hade varit tillsammans i fyra månader och nu firar vi snart tvåårig förlovningsdag <3

Just det, Jag skulle inte gjort annorlunda om jag kunnat ändra mitt beslut! ALDRIG!
Jag behöll för att jag mådde så psykiskt dåligt att jag kände att försvinner barnet försvinner jag. så enkelt var det. Iom gravidteten slutade jag direkt röka och med antidepressiva!

TS: Mycket intressant tråd. Gillar också att den är liberal Dock tror jag ju inte att de som har problem eller mår dåligt vill skriva om de inte har möjlighet att vara anonyma...

Im Fabulous skrev 2007-09-22 23:48:59 följande:

Jag skulle vänta. Har sett och hört min mamma som blev gravid som 16 åring. Om det var så bra så skulle hon nog inte ha varit så rädd för att jag skulle bli gravid under skoltiden.

Min mamma är ganska självisk och snål. Hon fick inte leva ut något som ung så nu försöker hon ta igen det. Jag skulle bli glad om jag fick lite ibland av både av kärlek och pengar.

jag blev gravid som 17åring (planerat) när jag var 19år hade jag två barn med samma pappa och i dag är jag 21 och vi är fortfarande kära & lyckliga och bor tillsammans i hus.(bode i lägenhet tills mars -06) VI, jag ångrar aldrig att vi skaffat barn, det var det bästa som vi någonsin gjort.

Hah SJÄLVKLART behöll jag henne. Hon var ju Planerad

Jag är 18 och Min sambo fyller 24. VI har varit sambos i 3 år och nu har vi äntligen köpt ett hus tillsammans.
Han har fast jobb sedan länge o tjänar bra o jag pluggar lite på komvux o jobbar extra.
Hon är våran ögonsten och det bärsta som hänt oss.

Jag var 14 då jag vart med barn och femton när jag födde min lilla son:)

Min mamma försökte övertala mig, men läkaren sa att det var mitt beslut.

Jag vet faktiskt inte om jag hade väntat, svårt att svara på det idag, när jag har världens sötaste 5åring. Men jag har gjort allt det viktiga, gått klart både grunskola och gymnasiet. Så vad skulle jag egentligen ångra?

Jag hde nyss fult 17 när när jag fick reda på att jag va gravid. att ens tänka på abort fanns inte med i mina tankar. Jag gick i skolan och bodde hemma, men pappan hade fast jobb och egen lägenhet. Men vi hyrde ett hus och flyttade dit. Efter at´t rasmus fött ocj jag fyllt 18 gifte vi oss. Och för 2 månader sen fick rasmus en lille Bror, Jonatan.
Jag har hunnit jobba en del när jag va gravid, både med Rasmus och Jonatan så jag får högre föräldra penning nu. Man lär sej att leva på det man har. Nu har vi det ganska så bra men vi har haft dte välidgt tufft oxå.
Vi bor i ett radhus (TREA) med egen trädågrd och allt. har 2 bilar, 3 hundar och en kattunge så bättre kunde det inte vatt

och jag ångrar absolut ingenting !!! Det bästa som finn är mina barn, och nu n´är jag har en liten bebis igen så vet jag hur underbart det är ! Att bli mamma är det bästa en kvinna göra !

Hade precis fyllt 19 år när jag upptäckte att jag var gravid. Jag och pappan hade bara träffats i drygt 4 månader. Hade tagit studenten och hade egen lgh och pluggade på universitetet.
 Jag har Alltid velat ha barn sen jag var 15 år, försökte tom men blev d aldrig. Men då när jag verkligen var gravid ville jag verkligen bara ta bort d, jag mådde fruktansvärt dåligt, mest berodde d på att jag inte vågade berätta ngt för mina föräldrar... Jag kunde bara inte säga något. Jag gick på samtal och beställde tom tid för abort, bara pga att jag inget vågade säga. Hade så svårt att bestämma mig. VILLE ju verkligen ha barn innan jag fick d positiva svaret, nu kändes allt bara som en mardröm!!
Min kille stod på sig o ville ha barnet och jag avbokade aborttiden...

I vecka 22 berättade jag för mina föräldrar, dem fick nog en chock, mest kanske för att de bara var ett par månader kvar 020708 föddes vår LIAM

050221 Föddes Vår LEIA

Idag har jag precis fyllt 25 år, är separerad från barnens pappa sedan 1½ år, vi bor grannar och han tar  ABSOLUT sitt ansvar för dem!!!

Jag var inte speciellt JÄTTE ung när jag blev mamma, men jag kan ärligt säga att jag tackar gud, att jag aldrig blev gravid tidigare (Vilket jag ju ville) Jag är glad att jag "hann" springa på ungdomsgården som 15 åring, fylla 18 och gå på krogen (Även fast jag inte gillade d ) , ta studenten, åka utomlands med mina vänner osv.

Jag ångrar absolut INTE att jag behöll sonen, han är precis som min dotter det ABSOLUT bästa jag någonsin åstakommit i mitt liv och jag är så stolt över att vara en relativt "ung" mamma

Vad beträffar mina föräldrar kan jag bara säga att tro mig ingen kan ha bättre morföräldrar än dom mina barn har!!!