Bonusföräldrar som inte gillar sina bonusar.

bonusmammor har en tuff sits. få har fått det att fungera smärtfritt från början. fundera lite på situationen och försök uttrycka dig lite mer nyanserat än att du kräks på dem. många vanliga mammor och pappor blir också trötta, fast då på de egna barnen. på samma sätt tappar en bonus också humöret ibland. det är helt okej och jag tycker det är jättebra om man skriver av sig här ist för tar ut det på barnen, oavsett om de är biologiska eller inte.

visst finns det föräldrar av alla slag som uttrycker sig mycket okänsligt. men jag tror inte det hjälper att skriva så som du TS har gjort. bonusmammor är redan en utsatt grupp och det finns statistik som visar att just styvmammor konsekvent smutskastas i barnlitteratur och filmer osv. betänk det och att det bara gör vår roll svårare. se bara på bolibompa förra veckan, en fruktansvärt onyanserad bild av bonusfamiljslivet. en skam att svt visar sånt i dagens sverige.

Varför måste allting vara antingen svart eller vitt? Antingen älskar man sina bonusbarn eller så avskyr man dem?

Jag skulle aldrig få för mig att skilja på mina bonusbarn och mitt och sambons gemensamma barn, i våra ögon så är de syskon och syskon behandlas lika. (Att det sen i vårt fall är 10 års ålderskillnad på yngsta bonusen och vår gemensamma gör ju att det ibland blir lite svårt att jämföra.) Men även om alla barnen behandlas lika så är inte mina bonusbarn "mina" barn och självklart älskar jag dem inte som "mina" barn. Oftast tycker jag väldigt mycket om dem och är väldigt glad och tacksam över att ha dem i mitt liv men det finns dagar när jag nog helst hade velat att de hade flyttat till månen också....

Håller verkligen med TS. Är inte barnen fel om situationen är jobbig.

Har sj en bonus på 4år som jag aldrig ens fått träffa pga. att mamman är rasist och i början av mitt och min mans förhållande ställde till med mkt bråk. Hon anser inte att man kan skaffa någon ny partner och ändå fungera utmärkt som en pappa och förebild för sitt barn (idiotiskt). Jag kan ärligt säga att jag älskar inte hans son, har ladrig ens fått möjligheten att lära känna grabben. Men jag hatar honom absolut inte, han är välkommen hos oss och har alltid varit. Nu väntar jag o min man tillökning i feb och jag hoppas verkligen att min mans ex. börjar tänka om snart och låter lillgrabben träffa sin pappa mer och att det kan bygg upp ett bra förhållande, samt att vårt gemensamma barn ska ha en bra relation till sin storebror. Har väldigt svårt för styvföräldrar som säger att de hatar sin bonusbarn, hur kan man hata ett barn? Visst, det är det en otroligt svår sits att komma in i ett förhållande där relationen mellan föräldrarna är kaos (och man sj får skulden för allt) men man väljer ju ändå om man vill vara kvar eller ej. Jag älskade min man tillräckligt mkt för att stanna och försöka göra det bästa av situtionen. Jag har många ggr önskat att hans ex bara skulle dra åt helvete, men aldrig nånsin har jag önskat att hans son inte fanns. I vårt fall är det inte grabben som skapar problem utan hans mamma.

Idag blev jag riktigt förbannad, ledsen och upprörd.
Jag sitter och läser hur en bonusmamma beskriver sin bonus som äcklig, illaluktande och vidrig.
Hon ifrågasätter varför han går före henne och det gemensamma barnet, varför han fått det rum deras barn borde fått.
Hon vill inte ha honom runt sig då hon tycker han är äcklig och ful.

Fy fan, stackars pojk att ha en sådan människa i sitt liv.
Visst, inläggsskribenten kanske mår dåligt och behöver hjälp.
Men usch för att uttrycka sig om ett barn på det viset.

Hoppas pojken aldrig aldrig någonsin förstår vad hans "bonusmamma" tycker om honom.
Och hoppas hon skaffar hjälp med ditt psyke, om inte så hoppas jag pappan går ifrån henne, för en sådan människa har inte runt barn att göra.
Då är man inte riktigt friskt!

Jag kan hålla med om att det är vi själva och inte barnen som väljer vilka vuxna som finns i deras liv, och jag håller också med om att vi vuxna inte har någon rätt att på något vis göra barnen illa. De finns ju där och är älskade (förhoppningsvis) av sina föräldrar.
Jag har inga egna barn men min sambo har två döttrar sen tidigare, och jag skulle aldrig drömma om att behandla dem illa. Jag tycker mycket om båda två och vill gärna att de ska trivas när de är hos oss.

MEN eftersom jag själv är bonusförälder så kan jag förstå den svartsjuka och ledsenhet man kan känna ibland, över att ens älskade har barn med en annan kvinna sen tidigare. Det är faktiskt inte så lätt att hantera dessa känslor ibland, det får dock aldrig gå ut över bonusarna hur man känner, men jag tror att det är viktigt att man får utlopp för sina känslor emellanåt.

Att säga att bonusbarnet är vidrigt och äckligt är kanske att ta i, men jag tror i själva verket att de känslorna mest är riktade mer till situationen som sådan. Att det har funnits en (eller flera) andra kvinnor med i bilden och att de alltid kommer att vara inblandade i ens liv så länge men håller ihop med sin partner, det är jobbigt att ständigt bli påmind om att man aldrig kommer bli den förste som får barn med sin älskade.

Sedan det här med att ta ansvar från bonusförälderns sida, jo visst, men det ska isåfall komma spontant, inget som ska tvingas fram och inget som ska anses självklart heller tycker inte jag. Sen gör nog alla (förhoppningsvis) så gott de kan, men barnen är bio-föräldrarnas och ingen annans ansvar i grunden.

Hejsan

Det är väldigt ofta man läser om biologiska mamman som svartsjuk o jobbig och inte vill släppa taget när exet har träffat en ny. Som inte vill att barnen skall vara där.
Sällan har man hört talas om omvända situationen att den "nya" är svartsjuk både på barnen och exet.
Har råkat ut för denna situationen, förstod inte i början vad det handlade om. Hade en jättebra kompisrelation med mitt ex som blev som en omvänd hand på ngra veckor. Barnen blev plötsligt ouppfostrade huliganer med för långt hår. Det var felt på allt, jag hade för ostädat hemma, vi var tvungan att ha samma regler etc etc. Hon ville inte ens hälsa på mig! Är man väluppfostrad med en normalt känsloliv blir man rätt chockad. MEst chockad över att ens ex ställer upp på detta.
Barnen vill inte gå dit längre,10 0 13 och jag måste lirka med dom varje gång för att få iväg dom-
Kvinnan har inga egna barn. Det ställer nog till det väldigt mycket. VAd skall man göra!?

Weird One skrev 2007-09-29 18:44:26 följande:

Håller med TS!

Weird One skrev 2007-09-29 18:44:26 följande: